O tempora, o mores!

Lisas uppmärksammande av en katastrofal spiskummin-miss triggade igång en minneskarusell. Spiskummin var nämligen en av mina första matupptäckter, en av de första ingredienser som jag målmedvetet letade upp, en av de detaljer som fick mig att lyfta blicken från den normalsvenska kosthållningen.

I mitten av 1990-talet råkade jag få tag på Madhur Jaffreys Indisk mat (utgiven 1993 på Bonnier Alba) – jag tror att det kan ha varit via Bonniers bokklubb. Exakt varför jag köpte den vet jag inte, för jag var inte särskilt matlagningsintresserad, men jag misstänker att det hade att göra med min indisk-engelska kompis och minnet av middagar på Bombay på Långholmsgatan några år tidigare.

Boken ser rätt tråkig ut* och bilderna på maten är inte direkt lockande, men jag blev nyfiken. Man måste minnas att för gemene man var vid den här tiden ris fortfarande bara Uncle Ben's parboiled, färska kryddor i mataffären något okänt och ett möte med en vitlöksdoftande person i tunnelbanan något man talade om. Så jag läste översättaren Eva Wranges förord och gav mig ut på spiskumminjakt:

[...] Det var däremot svårt att få tag på spiskummin (Cuminum cynium), den avgörande kryddan för det indiska köket. Den används hel, rostad och mald och ingår i nästan alla rätter. Den skall inte förväxlas med brödkryddan kummin, som de flesta har i sitt kryddförråd.

[...] Men [heng och vark] är inte på något vis nödvändiga för att njuta av den här kokboken och indisk mat. Så fort spiskumminen finns till hands (idealiska att köpa utomlands, kallas Cumin seeds på engelska) är det bara att ge sig hän.

En sak stod nämligen helt klart: utan spiskummin, inget indiskt hemlageri. Var jag hittade kryddorna vet jag inte, men den där påsen med spiskummin var min dyraste ägodel i köket. Och under flera år var Timatar murghi (tomatkyckling) och Masaledar sem (kryddiga bönor) stående rätter på min matsedel.

* För några år sedan hittade jag Indian Cookery i en engelsk nyutgåva, och var förstås tvungen att köpa den. Vackra bilder och tjusigare formgivning, alla gånger. Men jag föredrar ändå mitt fula och tummade svenska ex. Pure nostalgia, my dears.