Jag befinner mig i undantagstillstånd. Maken i Australien, knäpp mage och mamma i princip boende hemma hos oss. Ja alltså, mamma sover här för att maken är i Australien och magen är knäpp.
Tur att man har en mamma som vill och kan ställa upp. Annars vore jag nog ett större vrak än vad jag känner mig idag. Jag balanserar lite på kanten, nämligen. Vet inte riktigt vad som är hönan och vad som är ägget, men jag mår halvkasst både fysiskt och psykiskt. Och jag är inte van vid att må dåligt. E inge bra på de.
Ja, tur att man har mamma och bra vänner som ringer med oro i rösten när man mejlat ut en fråga om hur en panikångestattack kan se ut.
***
Rabiatfeminism fortsätter här och här att reflektera kring barnläkarmålet. Jag kan bara instämma i hennes analys.
4 kommentarer:
Usch, det låter inte bra. Hoppas att du börjar må bättre snart!
Sådär kan du inte må! Det verkar förfärligt. Beställ tid hos någon att prata med innan det blir värre!! Puss och kram
Jag har börjat gå på kbt igen nu. Men just nu handlar det rätt mycket om saker som jag inte kan påverka, som att maken är borta – med allt vad det innebär – och jag mår räligt utan att riktigt förstå varför.
Mitt erbjudande kvarstår - hör av dig för fika/middag/avlastning!
Skicka en kommentar