Någon gång under helgen började jag må lite mindre illa och dåligt (skillnad på de två grejerna, vet ni), och sedan i måndags har jag känt mig helt ok, om än rätt snuvig och hostig.
I går, ungefär en timme efter att maken kom hem, kände jag början på ett lätt illamående. Under kvällen påbörjade magen sin protestmarsch. I dag på förmiddagen har jag börjat märka av den susande känslan i huvudet, de lätta krypningar i fingrarna och de små synförändringarna i utkanten av synfältet.
Det vore jädrigt trist om jag vore allergisk mot maken, faktiskt.
5 kommentarer:
Ajajaj... Faktum är att efter senaste mobilräkningen har jag låtit bli att ringa och SMS:a lika mycket till min man. Och det usla humör jag var på i måndags har lättat och plötsligt känns livet helt OK igen.
Eller så beror det bara på att det är helg snart. (Du kanske är allergisk mot helgen? Ingen tröst direkt, inser jag.
Däremot beställde jag Bleeding Heart Sq då jag räknar dig som en auktoritet på området romaner från London. Har knappt kunna släppa den ifrån mig och läser överallt. (Då skall du veta att jag i mitt allmänt vinterdeppiga tillstånd har svårt att ta mig igenom favoriten Elizabeth Georges senaste om Lynley...) Är denne Andrew Taylor alltid lika bra?
Smickrande – auktoritet på London-böcker! ;-)
Andrew Taylor är en ny bekantskap för mig också, jag hittade honom genom recensionen på Bokhora. I kommentarerna till den utreder den samlade menigheten vilka av hans böcker som är bra. (Intressant nog kommenterar författaren själv!) För mig står The American Boy på tur.
Haha, ja det vore väl tråkigt. Men skulle det inte ha visat sig tidigare då tror du? ;)
Kajsa, man tycker ju det. Å andra sidan blev en av mina kompisar vid 18 års ålder plötsligt allergisk mot katter efter att ha haft katt i hela sitt liv. Samma katt.
(Fast det är klart. Hon var fortfarande inte allergisk mot sin katt, bara mot mina kattungar. Så jämförelsen med min man haltar.)
Jag träffade en gång en schäfer som var allergisk mot sig själv. Rätt trist, det med.
Skicka en kommentar