torsdag 6 november 2008

"The God Delusion" av Richard Dawkins

Vill man hitta en övertygande anledning till att inte tro på någon gud, ska man läsa den här.

Jag var redan ateist när jag började läsa, men jag kan ibland tycka att Dawkins tar i lite väl mycket mot religionen. Jag kan förstå varför man är religiös även om det inte är något för mig.

När frågan om konfirmation kom upp i trettonårsåldern tänkte jag att det var dags att ta reda på om jag trodde på gud eller ej. Jag är döpt och var mycket i kyrkan som liten – mamma sjöng i kyrkokör och senare jag också – och har trivts där så det kändes som något som jag måste ta itu med. Efter konfirmationsundervisningen var jag fortfarande osäker men konfirmerade mig ändå. Jag hade ju inte definitivt avgjort frågan.

Sedan låg tankarna om det religiösa nere i närmare tio år, tills svaret bara infann sig på min tunga. När jag flyttade in i min studentkorridor bodde där en alldeles nyss konverterad och mycket seriös katolik. Han befann sig i en rätt febrig och missionerande sinnesstämning och konfronterade mig om saken. Utan att tänka mig riktigt för sa jag rakt ut: "Nej jag är inte troende kristen. Jag tycker att Jesus är fånig."

Och det gör jag. Fånig och pretto. Det avgör ju liksom saken. Finner man inte Jesus övertygande i sin roll som guds son, kan man knappast vara kristen. (Är man i avsaknad av religiös entusiasm går man inte heller direkt ut och letar upp en Jesus-fri religion att ta till i stället.) Den stackars nyblivne katoliken blev hemskt upprörd och sårad, och det förstår jag. Det jag sa var som att säga till en nybliven förälder att hens barn är fult. Han flyttade ut strax därefter så jag hann aldrig redeema mig. Man behöver ju inte vara otrevlig ba'fatt man inte tror på någons gud.

Där skiljer sig Richard Dawkins och min uppfattning. Jag menar att man kan respektera någons tro trots att man tycker det är snicketisnack; han menar att man inte ska underblåsa folks hjärnspöken. Han argumenterar för sin åsikt på ett övertygande sätt, men överdriver inte så lite för att plocka poäng. Enligt honom motiverar religiös fanatism att inte ens husbehovsreligiösa bör undgå ständigt ifrågasättande.

Det som verkligen fångade mig var hans argument mot intelligent design. Jag kan inte på något sätt göra dem rättvisa så här, så jag rekommenderar å det strängaste att ni tar er igenom boken av den anledningen. Jag är så väl bekant med Darwin som den genomsnittlige någotsånär informerade människan är, men här fick jag några riktiga darwinistiska uppenbarelser.

Richard Dawkins har övertygat mig om en sak åtminstone: Det är inte ett mirakel att vi har en så perfekt utvecklad naturvärld. Det är oundvikligt.

1 kommentar:

Anna-Karin sa...

Ja, jag köpte ju Dawkins men efter den senaste veckans debatt där representanter för Humanisterna just framstått som att de är missionärer i ateism så är jag inte så sugen på att läsa boken längre. Misstänkte just detta, att det kommer vara lite "tomar-och-troll-häckel" och jag anser ju att folk får ha sina tomtar och troll i fred så länge de inte försöker pracka dem på mig, eller vill att de skall styra samhället.

Däremot kan jag köpa det här argumentet att bevisbördan ligger på den som påstår att de här metafysiska väsnen finns. Det skall inte vara upp till mig att bevisa motsatsen. D v s den där intelligenta designen får dom nog bevisa först. ;)

Istället hittade jag en bok om Islam i makens bokhylla. Tror jag börjar med den i stället.