I min värld finns två "eller hur": den klassiska bekräftelsefrågan som i "Ni hade tänkt att åka till landet i morgon, eller hur?" och den nyare medhållande eftertrycksmarkören som i "Man blir rätt trött på alla fotbollshuliganer." "Eller hur!". Den senare ska tydligen vara rätt stockholmsk och den hör jag från folk i alla åldrar. En femtioårig man, till exempel.
Gerillafeminism, eller hur?
Har du märkt att var och varannan ung kvinna numera svarar "Eller hur" på det man säger. Jaha, intresseklubben noterar, kanske du tänker, men vid närmare studie verkar de två små vanliga orden faktiskt vara tecknen på en ny feministisk strategi för att öka jämställdheten. Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander är urtypen för en "Eller hur"-användare.
– Tänk att klättra ensam upp för Mount Everest? säger han.
– Eller hur, svarar hon.
Den nya trendknorren bland yngre kvinnor kan verka obetydlig, men bara för den som inte lyssnar till dess inneboende kraft att kasta om maktförhållanden. I betydelsen "Jag håller med" förstärker "Eller hur" det sagda hos den andra.
Men när de två små orden används för att ifrågasätta det sagda på vad som liknar ett postmodernt ironiskt sätt, då blir innebörden "Vem försöker du lura, dig själv?" Och då öppnar sig avgrunden för oss män, särskilt när det är omöjligt att veta vilken betydelse "Eller hur" har i olika fall.
Vem hade trott att det skulle vara så enkelt att klä av det manliga självförtroendet. Eller hur?Timothy Tore Hebb
Med den utgångspunkten undrar jag hur Timothy Tore har fått till det så här märkligt. Feminism? Ökning av jämställdheten? Avklädnad av det manliga självförtroendet? "Omöjligt att veta vilken betydelse 'Eller hur' har?
Är det jag som missat något nytt? För annars måste hr Hebb vara ute och cykla. Eller som jag och maken sa vid frukostbordet:
– Han är helt ute och cyklar.
– Eller hur.
13 kommentarer:
Jag har uppfattat en tredje betydelse, som jag gissar är den som Timothy Tore Hebb åsyftar:
Ett ironiskt "eller hur" som används ungefär som man skulle göra ett ironiskt "troligt", där man alltså menar precis tvärtom.
Men vad han menar för övrigt är för mig höljt i dunkel.
Javisst! Den tredje inkorporerade jag på något sätt i den andra.
Fast den tredje funkar som den andra: ellerhuraren är överens med första talaren om vad som utsägs:
Person 1, tvivlande: – Han ska bestiga Mount Everest ensam.
Person 2: Eller hur.
Inte, som i Salander-exemplet (autentiskt?! och varför ett frågetecken i första meningen). Det går bara inte i min språkvärld.
Men jag fattar fortfarande inte vad det skulle ha med feminism att göra.
Malinka: Men allt ont har väl med feminism att göra? Framför allt det onda som har med avklädnad av mäns självförtroende att göra, det är väl det feminismen går ut på?
Så har jag fattat det i alla fall...
Eller hur!
Jag tänkte samma sak när jag läste det.
Jag är lika förvirrad som du! Jag tror texten föregicks av någon form av rus...
För övrigt gick jag med barnen till skolan idag, hörde lokalbussen tuta ilsket uppe vid den stenlagda vändzonen (gjord som en liten rondell) vid skolans parkering. Någon hade parkerat sin bil mitt i rondellen (!) och gått därifrån, varpå bussen inte kunde svänga runt. Busschauffören stod utanför bussen med händerna i sidan och tuggade fradga när jag gick förbi med barnen: "Det måste vara en kvinna som parkerat här" slätade han över sin ilska med. "Du; dumhet är individuell, inte könsbestämd" svarade jag med ett leende. Han tyckte meningen var för lång och tittade bort åt andra håll, varifrån den MANLIGA föraren kom springande efter en stund.
Jag tror att Hebbs "Eller hur" är tänkt att ha samma funktion som Jonas Hallbergs "Är det sant!?" i Spanarna.
Näh, han har nog tagit ett gigantiskt logiksprång - jag begriper inte heller hur han drar kopplingen mellan uttrycket och feminism.
Det käns lite som ett "Mamma är en sten"-resonemang.
*förvirrad*
Det är väl inte alls obegripligt.
Mannen (helt oironiskt och utan självdistans): blablablbalba så här ligger det till blablablabab jag vet bäst och blablablba mina särintressen är ALLMÄNMÄNSKLIGA blablablbablaba för jag är inget kön jag är bara en stor kompeTENS blablbalbalba.
Kvinnan (ironiskt, fast helst inte med ironisk ton! inget himlande med ögonen, det är viktigt): Eller hur!
Jag ska genast börja praktisera.
Det är ju verkligen guerillakrigföring. Mannen kommer inte att fatta ironin, men alla runt omkring kommer att göra det, och blir stärkta, eller påminda, och plötsligt har man i all enkelt stillhet rustat upp en hel armé.
Mitt replikskiftesexempel var förstås kanske lite oklart. Mannen säger nåt helt annat, så klart, men han menar precis så som jag skrev.
I Östeuropa, under repressionen från Sovjet, brukade flera tidningar skriva hårfint ironiskt om den förtryckande makten. Men det var bara de som visste detta som såg regimkritiken. Alla andra, ink makten, tyckte att rapporteringen var korrekt och sann.
Oj Peter, nu förstår jag nästan ännu mindre. Menar du att Hebb skrivit "hårfint ironiskt" om en "förtryckande makt" som då skulle vara ... unga kvinnor?
Och att eftersom jag/vi som kommenterat här hittills är kvinnor (mer eller mindre unga), så ser vi inte detta?
Eller menar du något annat?
Malinka, ett tips är att läsa innan du inte förstår. Läs vad jag skrev tidigare, jämförelsen mellan Sovjet (männen) och tidningarnas regimkritik (kvinnornas eller hur) som inte uppfattades därför att den var hårfint ironisk. Bea begriper, varför inte du?
Peter, ett tips är att låta lite trevligare. Ett annat är att inte lägga ansvaret för mottagaren av budskapet när det inte går fram.
Du var inte så klar som du tror. Vem var Sovjet (männen eller kvinnorna) och vem var kritikerna (kvinnorna eller Timothy Tore Hebb)?
Du ser, det kan finnas många sätt att tolka ett påstående. När du förklarat frågan om vem som skulle förställa vem förstår jag vad du menar. Men jag tycker ändå inte att det förklarar TTH:s text.
Skicka en kommentar