Dieva funderar över vilka kriterier man har för att avgöra om en bok är bra eller ej. Det passar ju sällsynt bra in med mitt misslyckade försök att beskriva Wars storhet. Mitt svar är nämligen helt enkelt detta (och det går att applicera på musik också):
Jag läser inte så. Tycker jag att boken är bra funderar jag väldigt sällan på varför. Har alltid varit stark motståndare till alltför ingående analyser av böcker – hade redan på högstadiet väldiga bråk med min svenskalärare om nyttan och nöjet med att dissektera August Strindberg. Det enda de analyserna gav mig var en fundamental aversion mot nationalklenoden i fråga. Jag läste nog aldrig ens ut Röda rummet, av ren leda och avsky.
Till nöds kan jag ge en svepande förklaring till varför jag inte tycker om en bok. Men det går också trögt.
Till råga på allt läser jag fort och ytligt. Det jag minns något år efter läsningen är en svepande sammanfattning. Mitt läsande är i och för sig byggt på återupprepning (vilket ju funkar utmärkt när man bara minns en luddig kontur!), men inte ens efter fyra–fem läsningar minns jag något mer tydligt. När jag läser det känner jag förstås igen det, men om någon frågar vad huvudpersonen heter eller t.o.m. vem mördaren var står jag som ett frågetecken.
Så jag har inga kriterer, skulle jag just till att skriva (när jag spillde kaffe i tangentbordet, skit också! men nu har jag torkat upp det hjälpligt), men det stämmer förstås inte. Jag har säkert kriterier; jag kan bara inte tala om vilka de är.
Tur att man inte är litteraturvetare!
3 kommentarer:
Jag läser precis som du. Snabbt och mycket. Och minns nästan inget efteråt. Jag trodde det var en ingenjörsskada! ;-)
Även om jag funderar på kriterier nu och i samband med nobelprisutdelningen så är det ju inte så jag läser böcker.
Också jag är ganska ytlig i mitt läsande och med ett, numera kanske inte obekant, guldfiskminne.
Även jag läser precis som du, och gillade inte heller recensioner & analyser i plugget.
Jag minns mest en känsla av boken.
Skicka en kommentar