Veckan har varit jobbig. I måndags fick jag plötsligt ett jobb som kunde vara nästan heltid i sex veckor om jag hade tid att lägga ner 40 timmar i veckan på det. Men det har jag inte, eftersom jag har andra saker inplanerade. Och det ska vara klart – KLART KLART KLART! – till jul.
Det är den här branschens förbannelse: först går man och drar runt på kanske 40 % (om man har tur) och så plötsligt kommer något att bita i – och då måste man göra det genast. Inte "kan du ta det här i januari?" utan "kan du ta det här; det ska vara klart i januari". Så då får man jobba 140 %. Att inte ta det är inte något alternativ.
Sedan är min mamma sjuk. Hon hamnade till och med på sjukhus. "O, du måste vara orolig!" sa alla. Men jag tyckte mest att det var skönt, för ligger hon där är hon ju under uppsikt. Hon har en alldeles fruktansvärd yrsel som dyker upp någon gång om året, som vårdcentralen ignorerat (don't get me started!). "Det är nog [sic!] kristallfel i innerörat. Betala 140:- i kassan på vägen ut." Det där snurret kom förra tisdagen och sedan lugnade det sig. Tills nu i måndags, när hon plötsligt blev ostadig och illamående. Som tur var hade hon en vännina på besök, och de åkte raka vägen till akuten. 260/70 i blodtryck! Inläggning!
Och bäst som hon låg i sängen och blev behandlad med blodtryckssänkande medel svullnade hennes tunga upp. Det gör den ibland. Ibland är det bara läppen eller kinderna som svullnar. Det gjorde de förrförra veckan och då passade hon på att åka till vårdcentralen. "Det är nog [sic!] ingen allergi. Vad det är då? Din gissning är lika bra som min. [!!!] Betala 140:- i kassan på vägen ut." Så reagerade de inte på medicinavdelningen på SÖS. Där rände de benen av sig och gav henne adrenalininjektioner.
Så det var bara bra att hon hamnade på sjukhus. Hon har varit på öron/näsa/hals och konstaterat att yrseln med stor säkerhet beror på att det är fel på kristallerna, gjort en datortomografi för att utesluta problem där och fått en remiss till allergimottagning för att kolla vad svullnaden beror på. Nu är hon hemma igen och verkar må bra.
Men det gör inte jag. Ingen yrsel men en förkylning på gång. Halsontet som tog en liten semester är tillbaka. Och i morgon ska vi flytta saker ur mammas f.d. garage.
Gud så skönt med helg, va?
3 kommentarer:
Själv har jag en mamma med lågt blodtryck vilket får till följd att hon svimmar med jämna mellanrum, särskilt ombord på flyget till Thailand. Vilket får till följd att hennes gubbe tror att hon skall dö varje gång det händer. Samt att hon får ligga hela vägen till Thailand, vilket ju iofs är rätt skönt.
"Jag får nog gå till läkaren när jag kommer hem [om ett halvår] för Göran blir ju så orolig när det händer." Var hennes kommentar till det hela.
Ibland känner man sig lite som om hon vore en tonåring på långresa. Men inte svimmade väl vi och hade problem med kristallerna när vi var tonåringar?
Förstår att du tycker det var skönt att hon var på sjukhus - låter som att någon tagit henne på allvar, till slut.
Väldigt högt blodtryck, eller hur? (Inte det ironiska)
Så tog du jobbet?
Anna-Karin: Nej, jag hade inga kristallproblem som tonåring. :-D Men jag känner igen den där distanserade hållningen till sin egen hälsa. Från mammas generation.
Cec: Eller hur! Mycket högt tryck. När hon kom upp på avdelningen hade hon 170/90 eller så, och då vojade de sig över att det var högt.
Jag tog jobbet, ja. Pust.
Skicka en kommentar