lördag 15 november 2008

Papporna tar 1/3 av vab-dagarna

Vi i Vasastan har varit ute och snackat med pappor om det här med att papporna i Stockholm bara tar dryga 30% av vab-dagarna.

Samtliga verkar vara överens om att det beror på att männen tjänar bättre och att inkomstförlusten blir större. Sant, säkert. Det är ju en miniversion av varför papporna bara tar ut ca 20% av föräldraledigheten. Fast jag tror att det (vab och fl) också beror på mäns arbete uppfattas som viktigare. Hur många kvinnor känner ni t.ex. till som är "oumbärliga" på sina arbeten? Jag har nog aldrig hört en kvinna säga något sådant, medan män inte alltför sällan säger sig (och sägs av sina respektive) vara oumbärliga på jobbet.

Vad ska man göra för att män tar ut fler vab-dagar då? undrar ViV. En pappa menar att det kommer att följa automatiskt i och med att fler pappor är mer föräldralediga. Så är det säkert också. Fast män vabbar mer än de är föräldralediga, statistiskt sett. Hur hänger det ihop? En annan pappa säger att det inte kommer bli jämn fördelning på vab-dagarna förrän kvinnor tjänar lika mycket som män. Själv ser jag det från andra hållet: Kvinnor kommer inte att tjäna lika mycket förrän männen vabbar lika ofta och är föräldralediga lika länge.

Det som jag reagerade på var hur samtliga intervjuades familjer delade upp vabbandet. "Den som har minst att göra" just den dagen får stanna hemma. Vem bestämmer vem som har minst? undrar jag. Och hjälp vad jobbigt, att behöva förhandla varenda gång barnen är sjuka!

För jämställdheten och för familjefridens skull rekommenderar jag vårt upplägg: Jag är hemma på förmiddagarna och maken på eftermiddagarna. Det är grundförutsättningen. Sedan kanske någon känner sig extra stressad av deadline eller viktiga kundbesök och den andra har det lugnt, och då kan man göra en deal. Ibland kanske det går att kalla in en mormor eller farmor. Ibland kanske någon (hrmpf) är bortrest och då får man bita ihop och fixa det själv. Men vi ställer aldrig inkomster mot varandra eller vem som har "viktigast" jobb. Sånt kallar jag nämligen maktspel och det kan aldrig vara nyttigt för en relation.

9 kommentarer:

Anna sa...

Vi tillhör dem som faktiskt kör "vem har minst". Den dagen. Nästa dag får med automatik den som jobbade dag 1 ta. Kanske det funkar just för att vi båda har jobb som vi inbillar oss är viktiga, att vi är oumbärliga, så det blir jämnt fördelat ändå? Kan "ingen" delar vi också för- och eftermiddag, men eftersom vi båda har ca en halvtimmes resväg till jobbet är det inte så bra för någon.

Lite räddas vi nog också av att våra barn -peppar, peppar- varit väldigt friska. När äldste borjade på förskolan gjorde vi storvulna VAB-planer, "jag lägger möten ons-fre om du lägger dina må-tis den här veckan, så gör vi tvärtom nästa" och hade på så sätt redan förhandlat vab:andet. Sedan behövde vi typ aldrig vabba och det där glömdes bort, så nu kör vi alltså lite mer adhoc.

Du trillar nog inte av stolen av förvåning när jag säger att vi delade båda föräldraledigheterna 50/50.

Anonym sa...

Det här blir ett konstigt perspektiv för mig som någon form av marxist. Man ska alltså krypa för arbetsgivarnas orimliga krav på prestation/produktion och vilja att alla ska armbåga sig fram i någon meningslös karriärstege på bekostnad av arbetskamraterna?

Nej tack, dela lika precis hela tiden för att anpassa sig till den hets som slagit igenom på arbetsmarknanden f.r.o.m 80-talet och framåt är fullständigt uddlöst. Finns där ingen vilja att ta upp kampen mot allt högre vinstkrav, besparingar, snålhet och indidviualism så skiter jag i om någon kvinna tar ut 70% el 25%.

Målet kan aldrig vara att "alla ska kunna göra karriär" för mig som revolutionär. Svaret måste bli: Dela så lika det går och gör din röst hörd gentemot den verkliga fienden i dramat: arbetsgivaren!

mamma 2.0 sa...

Vi kör nog också "vem som har minst" egentligen. Maken jobbar inom missbrukarvården och ibland är det möten med klienter som påverkar en persons liv mycket om de flyttas. Jag kan ha möten ibland också som känns viktiga att gå på för att jag inte får något gjort förrän beslut är fattade där.

Så egentligen kan man väl säga "den som har minst viktigt möte" tar VAB :D.

Malinka sa...

Hej anonym!

Jag förstår inte riktigt hur du får frågan som var uppe i inlägget till att handla om att krypa för arbetsgivarna.

Visst, i en del fall (sorgligt nog ganska många) handlar det om att arbetsgivarna ser extra snett på män som tar ut vab. Men jag är rätt övertygad om att frågan i första hand handlar om att män (och kvinnor) tycker att det män gör är viktigare än det som kvinnor gör.

Så det spelar ingen roll vem arbetsgivaren är – offentlig, privat eller en själv – eller om man lever i kapitalism eller i socialism. Det handlar om mäns uppfattade företrädesrätt.

Anonym sa...

Ja, i karriärsyrken kanske det stämmer, men jag håller inte så noga reda på hur dom resonerar så det är bara en gissning.

Annars tror jag många tar ut Vab osv beroende på hur löst respektive förälder hänger vad gäller att få kicken, bli varslad osv. Men sammantaget kan aldrig kön sättas framför klass i de här sammanhangen. Om man väljer att vara väldigt karriärinriktad (ja, det är faktiskt något man väljer) så får man ju ta att det blir extra känsligt att Vabba. En vanlig gräsrot på golvet har bara avtalsenlig lön att skydda och det är knappast något val att jobba eller inte jobba på det viset i det här samhället.

Linnea sa...

Den dagen det blir aktuellt kommer ni nog ta varannan dag...vi kan tyvärr inte ta halvdagar. Och det här tröttsamma argumentet om pengar. Om den som tjänar mer (mannen) blir sjuk, hur har de råd att ha honom hemma då?

Och bra tips med mormor, farmor förstås...men morfar, farfar kan ju också ta vab-dagar, eller hur? ;-)

Malinka sa...

Anonym, jag tror fortfarande inte att det handlar om klass framför kön. Klass och kön måhända. Men jag är inte marxist så jag kommer alltid att hävda att klass bara är en faktor som alla andra.

Sedan undrar jag vad den där karriären är för något, den som tydligen tillskriver alla som inte arbetar "på golvet". Bara för att man är (t.ex.) akademiker i ett skrivbordsyrke innebär inte att man har en karriär. Och det är inte nödvändigtvis i skrivbordsyrkena som det är svårt att vara fl/vabba – jag känner män i många olika branscher som utan problem delar lika. Och jag känner män i samma branscher som får onda ögat när de vabbat för mycket.

Samtidigt vabbar kvinnorna i de branscherna på för fullt ... Maken hade en kollega som i teorin arbetade under 50% eftersom hon var hemma så mycket med sjukt barn. Hennes man – i samma bransch – "kunde" inte, för arbetsgivaren tyckte inte om det, berättade hon.

Så länge kvinnor förväntas (av arbetsgivarna) att vabba som galningar och män förväntas ta nästan ingenting, handlar det om kön snarare än klass.

Linnea, morfar och farfar går också bra! Om de finns.

bea sa...

Linnea - tack för det exemplet! Det ska jag komma ihåg. Om de inte har råd att ha honom VABbande, hur har de då råd att ha honom hemma sjuk? Det är ju mycket dyrare.

De som kommer dragande med ekonomiska argument - hur ser deras uträkningar ut egentligen? Det är ju inte som att det handlar om att börja arbeta deltid och få 60% av sin lön? Det handlar om att vara hemma cirka hälften av de dagar ens egna jävla barn är sjuka!! Hur mycket "förlorar" de i två dagar för att han är hemma istället för hon? Har någon någonsin fått höra en summa? Är det en summa som familjen inte har råd att vara utan? Kan de inte åka på thailandscharter utan de pengarna? Eller är det bara finwhiskeyn de får vara utan?

(Ok, jag utgår nu från min erfarenhet att de män som tycker att de är så himmmmmla oumbärliga på jobbet - de tjänar helt ok bra med pengar)

bea sa...

Och Malinka - Word på allt!