torsdag 3 september 2009

Piiip piiip!

Ja, ni vet, som fåglarna säger när de flyger över Lidingö. Där de har så kallat Lidingö-i – eller Viby-i, för all del. Ett slappt och lite främre i, som turkarna skriver ı, ett i utan prick.

Som ni förstår har jag inte ett sånt ı. Nej nej. Det vore rent förräderi – både socio- och geoförräderi, för man kan inte komma från typ Bagis och säga ı!

Därför är det med en känsla av svindel som jag hör min dotter säga "Jag vill rıta" och "Det är en grıs" och – ryyyys! – "Den sa pıııp!"

Var låter jag egentligen mina barn växa upp?!

8 kommentarer:

indievuxen sa...

Jag kan trösta dig med att mina barn stundom viby-i:ar. Och vi bor ju inte direkt mitt i smeten.

Annika sa...

Jag har samma upplevelse. Och då är vi en exil-göreborgare och en exil-norra hallänning som forstrar fyra förstagenerations-stockholmare :/.

Rusty sa...

Ohhh, mina med! Kompletterat med ett sånt där sje-ljud som används i "Cederskiöld", om du förstår vad jag menar. Inte för att min barndoms breda västgötska är nåt att fika efter, men en mjuk liten västsvensk antydan kunde de väl kosta på sig?

Majema sa...

Samma här. Och då snackar vi ändå söööööder. Tycker vi säger att det är åldern... . Dessutom säger man iiiiiii i Närke också, därifrån maken härstammar.

Malinka sa...

Det verkar som om ı:et är på ingång i stockholmskan ... *brrr*

Majema, Viby ligger i Närke, så det är ju rimligt!
Wikipedia om Viby-i

indievuxen sa...

Mina barn har det där långt-bak-i-halsen-sje-ljudet som jag aldrig får till, vilket mer än något annat (tror jag) avslöjar mina norrländska rötter.

Malinka sa...

Om jag sammanfattar Rustys och indievuxens sj-ljudskommentarer:

I innerstan använder ongarna främre sj-ljud, ett retroflext s, som slutljudet i 'färs' (när folk med tungspets-r säger det). Som norrlänningar och überklass.

I de östra förorterna använder man fortfarande det gamla hederliga bakre sje:et, som alla stockholmare som inte är överklass använde.

Ack. Vad händer med mitt ungdoms tungomål? Inte kan de seja eta heller. Eller keka (tjeka). Och det är ärtOr och flickOr och javetintevad.

Lo sa...

Nåja, jag som är en ickedialektal(dvs ingen kan gissa var jag kommer ifrån) skåning som fått barn med en göteborgare och bosatt mig på landsbygden i nordvästra skåne har åtminstone en flicka som stundom talar med iii (utan prick, som jag inte vet hur man skriver)... Jag brukar skylla på bolibompa (och ser fram emot när de börjar titta på bobster på allvar och därmed börjar tala rosengårdssvenska)!