Hur övertygad man än är över att man inte gör något hemskt och förfärligt när man lämnar sin treåring på förskolan – hur övertygad man än är över att förskolan är bra och rolig! – kvarlämnar sagda treårings förtvivlade vrål vid avskedet ändå besk smak, lätt darr i hjärtat, dovt ilande i magtrakten, en svag obehagskänsla som sitter kvar hela dagen.
Sedan spelar det ingen roll om treåringen glömmer allt vad vrål och olycka vill säga så snart mappa har tagit sina tyngda axlar och gått. Ett eget litet mörkt moln får föräldern släpa runt med tills kvällen.
Kvällen när man möts igen, får en lång och gosig kram och alltså kan börja om med att skrika åt varandra.
3 kommentarer:
Usch vad jobbigt, kan du inte be att de filmar?
Usch ja. :(
Lenox, jag vet ju att han blir glad en stund efter att jag gått. Och såna här skriklämningar är ett undantag. Som tur är.
Men det är lika jobbigt ändå, när det händer.
Skicka en kommentar