Från att jag började 2:an gick jag varje morgon den här vägen – med startpunkt i ett radhusområde strax österom och slutpunkt på andra sidan ytterligare en väg – tillsammans med två tre av mina kompisar. Utan vuxna. Ingen tidning skulle ha kommit på att skriva om det – vi var bara några av alla de ungar som för egen maskin traskade till skolan.
Ibland undrar jag vad som har hänt de här senaste 30–35 åren. Har världen verkligen blivit så mycket farligare än när jag var liten, eller är det föräldrarna som blivit räddare, bekvämare eller bara hönsigare? Och när skedde den övergången, den från ett relativt avslappnat förhållningssätt till barnens rörelser i vardagen? På sena 70- och tidiga 80-talet knatade vi fram och tillbaka till skolan i sällskap med kompisar och utan vuxna – några redan från första skoldagen – och tog oss till och från fritidsaktiviteter på egen hand, per buss och tunnelbana om så krävdes. Så är det inte på sena 00-talet. När tog oron och bekvämligheten över?
(Det var hos Alla saker som jag hittade länken till artikeln.)
4 kommentarer:
Det undrar jag också över. När jag var liten kunde man dra iväg på cykeln och mamma och pappa saknade mig inte förrän det började närma sig matdags. Iofs talade jag väl alltid om vart jag skulle eller vilka jag lekte med men ibland drog man ju iväg och inte fanns det mobiltelefoner att meddela sig med heller.
Fattar inte varför jag blev så harig. Nästan så att det påverkat valet att inte skaffa barn...
Jag har min mamma väldigt nära och jag tror det hjälper. Hon ser till att vi släpper Lilleman ut i regnet, och skapar liksom den där sköna känslan av att ungar ska slå sig och vara skitiga för att trivas.
Hur jag kommer att beté mig när han blir större och ska ut på egna äventyr vet jag inte, men jag hoppas att jag släpper honom.
Jag är ju inte sån. Hönsig. Ibland ser jag att andra föräldrar tittar på mig när jag inte flaxar tillräckligt oroligt med vingarna i vissa situationer.
Eller så inbillar jag mig.
Funderar på att träna Sötpricken, snart fem, på att gå till affären själv. Över två trafikerade gator, minsann.
Rabiatfeminism: Min mamma är jätterädd när barnen klättrar och står nära kanter och sånt.
Plötsligt, nu med egna barn, förstår jag varför jag alltid varit feg när det gäller såna saker ...
Men det har inte påverkat mig när det gäller barnen. Så bara för att man feg för egen del behöver man inte bli det med sina barn.
Skicka en kommentar