Söndagens inneboende seghet

I dag skulle jag få saker gjorda. Jag skulle ut och springa, planera veckomatsedeln tillsammans med barnen, gå och handla. Städa i köket, rensa i sovrummet inför nedpackningen som kommer krävas för stamrenoveringen. På det hela taget helt rimliga planer.

Men det enda jag lyckats att göra hittills är att rensa på matbordet från tidningar och gammal post som alltid samlas just där.

Alltid något, och dagen är inte slut än. Men det kommer varken bli löprunda eller handlingstur, det kan jag lova.

Tur och retur landet

Den här helgen åkte jag ut ensam med barnen till landet. Eftersom jag inte har körkort blev det att ta Vaxholmsbåten och gå i mörkret från bryggan. Som vanligt när man går från det upplysta ut i mörkret är det först kolsvart och så sakta anpassar sig ögonen, och om inte barnen varit hade jag nog till och med vågat gå lamplös. Och säkert klivit i några vattenpölar …

Jag tycker ofta att det är jobbigt att ta mig runt med barnen, vet inte riktigt varför för de är hyggligt snälla och lugna ungar, men det finns något motstånd där som alltid har funnits. Till och med en tunnelbaneresa till deras mormor gör mig lite lagom stissig. Men tanken på att hänga hemma i stan två helger i rad gjorde att beslutet att åka ut på egen hand den här helgen enkelt. Och det var ju tur, för det gick verkligen hur geschwint som helst.

Grejen är att jag verkligen inte alls är bra på hitta på saker med barnen, och då blir vi kvar i lägenheten hela dagen, med förväntat resultat: uttråkade barn och irriterad mamma. På landet leker de med kompisen på andra sidan vägen och ibland ser jag dem inte på flera timmar. Är de andra lekkompisarna ute också, drar de omkring som ett rövarband som jämnar ett hus i taget till marken. Eller i alla fall äter upp alla kakor och dricker upp all saft.

Strax ska vi göra oss i ordning för att gå till bryggan och ta båten hem. Fika är utlovat. Sjuåringen kommer att börja fråga om när vi är framme cirka 20 minuter efter att vi kastat loss.