Avundsjuka (uppdaterad)

De mittemot förbereder sig för fest i kväll.

De putsar och fejar (eller typ släpar omkring på en dammsugare).

Jag är avundsjuk.

***
Nu är det mörkt där på andra sidan. Undrar om de är ute och handlar en massa god mat?

***
Nej, de kom tillbaka och klädde om (de är inte riktigt medvetna om hur mycket som syns ut). Nu är det mörkt där.

Vi har just avslutat middagen, tre rätter med bajspaus. Det har säkert inte mittemotgrannarna, bajspaus.

Party party!

Eller inte.

Vi är förkylda. Den andra barnfamiljen har feber.

De har bestämt sig för att ändå fira med singeln som står för mat och lokal. Vi har bestämt oss för att vi inte vill träffa människor med feber. Dessutom har vi inte lust att mittinatten traska hem från Karlaplan till Odenplan, med två vagnar, barnstol och toalettsäte plus snoriga näsor. Nä.

Så vi firar hemma.

Men vad ska vi äta?!?

Nougatprat

På tunnelbanan hem sitter jag bredvid två tjejer, varav den ena har en öppnad Aladdin-ask i handen. De analyserar innehållet med missnöjda miner.



– Men vad är det här? Den här känner jag inte igen.
– Inte jag heller. En massa nya saker.
– Och så har de tagit bort andra. Trillingnöten finns i alla fall kvar.
– Mm. Men du vet den här med tre streck på, vahetteren ... Du vet.
– Ja just det. Den var god ... Äh.

På andra sidan gången sitter en dam – ja, en dam – i femtiofemårsåldern. Hon har lyssnat intresserat och böjer sig nu fram: – Fransk nougat heter den.

Tjejerna i kör: – Ja! Fransk nougat! Den var god! Men nu är den borta.

Damen: – Ja, jag köper inte Aladdin längre.

Ena tjejen: – För att de ändrat på allt.

Damen: – Javisst! Den enda jag tycker är god av de nya är den vita i mitten.

Andra tjejen räcker fram asken: – Varsågod!

Damen tackar och stoppar den vita i munnen. Tåget åker in till Fridhemsplan, och alla tre reser sig upp och går av, chokladpratande. Man anar att de tänker starta ett nationellt upprop om att åtminstone få tillbaka den franska nougaten i asken.

Brrrrrm brrrrrm!

En bilhjälm fick mig att tänka på den Saab 96 vi hade när jag var liten. En beige. Vi kallade den Saabina.


Inte Saabina, utan en centraleuropeisk kusin.

Växelspaken satt vid ratten, där vindrutetorkarspaken är placerad på moderna bilar, vilket orsakade mamma en del torkarviftande 10 år senare när hon köpte ny bil.

Min plats var bakom passagerarsätet, där jag kunde vila höger armbåge mot det lilla armstödet i dörren för optimal tumsugarställning under färd. Det fanns förstås inte några bälten där bak, så jag stökade runt i baksätet efter behag.

Det fria baksäteslivet tog dock slut efter en liten incident. Jag stod som ofta på knäna i sätet och såg ut genom bakfönstret, när en bil kom utfarande i korsningen Rusthållarvägen-Emågatan. Mamma var tvungen att tvärbromsa och jag ramlade ner från min utsiktspunkt. Aldrig mer bakåtutkik!

Seg deg och grann gran

Julförberedelserna har varit få hittills. Efter adventspyntningen har vi inte gjort något egentligen, förutom att handla de få och ganska enkla julklapparna.

Men i dag gjorde vi faktiskt ett ryck.

Sötpricken och hennes pappa handlade gran, medan jag satte pepparkaksdegen. Gullpånken lekte med garaget och gnällde bara lite.

Nu har jag tagit fram köttfärsen ur frysen så att köttbullarna kan rullas i morgon. Då ska också sillen läggas in och senapen blandas.

Åsynen av den nyligen ärvda assistenten får mig till och med att längta lite efter att göra saffransbullar.

Det blir nog jul i år också!


I brist på aktuell bild: Sötpricken 2005.

Ode till huslig make

Eller ode och ode, jag orkar inte skriva något "högstämd lyrik" med "språklig svårtillgänglighet" (enligt Nationalencyklopedin).

Däremot vill jag uttrycka den trevnad som slår emot en när man – för tidigt, ehuru man har shoppat i stället för att arbeta på eftermiddagen – inträder i tomt hem och finner en städad hall.

I köket möts man av hackat och skivat, färdigt att slänga i grytan.

En exemplarisk husfar!

(Sedan nämner vi ingenting om att han själv inte ska äta av den ovannämnda maten, utan tänker smörja kråset på Edsbacka.)

Den oförlåtliga elden

Bono i Do They Know It's Christmas? fick mig att tänka på den här. En av världens vackraste sånger.

Vet de om att det är jul?

Det spelas julsånger i lokalen.

Tänk vad gott!

Anna, jag talar till dig.

Svärmors hembakta.

UPPDATERING 14.47:
Sorry, de är uppätna. *mums*

Ny mobil ...

... och inga barn i sikte. Så det blir bilder på det jag borde göra i stället för att fippla med mobilen.

Tomt, sa Bull

Det där lakoniska inlägget här nedan är mitt första försök att telefonblogga – ny telefon!

Det gick ju bra, men när jag sedan slog ihop telefonbloggen med den här fick språket spatt. Blogger insisterar på att tilltala mig på engelska, trots att jag försöker få den att speaka swedish.

(Den tomma arbetsplatsen fylldes sedan av A. Då blev jag glad. Sedan kom N. Och då blev jag glad igen.)

Tomt

Fullt upp

Vi har ett litet och väldigt dåligt planerat kök.
Här är arbetsytan:

Det är en 40 cm bred bänk.
Men varför har hon så mycket saker stående på bänken? undrar då vän av ordning.
Ja, rödbetorna hade jag ju kunnat flytta någon annanstans. Men för de andra sakerna hade jag helt enkelt inget annan plats heller.
Diskbänken, den enda övriga fria ytan, såg nämligen ut såhär:

Det var lunchdisken, det. Fullt!
(Ingen diskmaskin.)
Så man får använda spisen.

Det skallrar från gallret och bunken tippar till lite då och då, men det är bättre än golvet.

Oh joy!

Maken har åkt för att veckohandla.

Sötpricken följer med.

Gullpånken sover.

Ah!