I regnet

Det har regnat hela dagen. Först ett tunt, tunt men intensivt regn som knappt kändes – en typisk indikation på kommande dagsregn. Sedan kom några åskskurar, utan åska, precis när maken skjutsade svärmor i båten. Blött som attan!

När jag började skriva det här gick åskan omkring oss och det låg ett typiskt svavelgult mörker över oss en stund. Nu, fem minuter senare (jag blev distraherad i skrivandet), sprack molntäcket upp en aning igen. Ett svagt muller i bakgrunden är det enda som hörs av åskan just nu.

Det har varit en typisk innedag – förutom för maken och svärmor då! – med film och spel för barnen och bokläsande i sängen för mig. Om det inte vore så fuktigt hade det varit en perfekt mysdag.

Sommar

Jag har varit tveksam till sommaren. Värme är skönt om man kan sova till mitt på dagen, gå ner till strand och hoppa i plurret vid behov, ramla hem vid middagsdags innan man ramlar ut i natten utan kofta, och sedan komma hem i den bildliga gryningen (d.v.s. senare än den bokstavliga gryningen som inträder strax efter skymningen) för att sova till mitt på dagen.

Så var min sommar 1994. Fotbollssommaren, ni vet. När Sverige grävde guld i USA, får jag väl förklara för alla som var små barn då vilket är förbluffande många i min bekantskapskrets.

En ultravarm sommar är förslösad på medelålders med småbarn. Man kan inte sova hur, när och var man vill. Man kan inte utnyttja de svala nätterna till vad svala nätter ska utnyttjas till: öldrickande på – eller utanför, då – lokal. Man får bara släpa omkring på varma barn som vill BADA NU NU NU och måste packa stora koffertar fulla med badkläder och förfriskningar.

Men nu känns det bättre. Kunde ha varit några grader varmare, men det får duga. Plötsligt är man en människa igen.

Plötsligt orkar man springa och tampas med buskar. Dock ej samtidigt.

Aj aj!

Joråsatte. Här knakar det. Gick i närkamp med en buske (dock inte denna) och kom ut med en konstig låsning i höften.

Så jag tog en promenad för att få igång musklerna, och det funkade rätt bra: efter halva turen började jag kunna gå normalt. Fast det dröjde inte mer än en kvart hemma innan knixet kom tillbaka.

Längtar efter naprapaten nu.

Det knakar i kroppen

I dag var jag ute på första springturen på säkert en månad. Värme, barns sjukdom och ett eget halsont som satt i flera veckor har satt käppar i hjulet. (Eller så har jag använt det som ursäkt för att inte springa, osäkert vilket.)

Och hjälp vad det knakade i kroppen! Efter ungefär halva min korta runda tog jag en gå-paus för att stilla det hemska flåsandet – orsakat inte bara oträning utan av ovana vid värme också – och det dröjde bara några steg innan jag kände hur hela högra ryggsidan stelnade till. Det var nästan så att jag tappade känseln i höger arm ett tag, så stelt blev det.

Två naprapatbehandlingar förra veckan right down the drain. Fast det är klart, hade jag inte låtit naprapata mig skulle jag väl inte ha tagit mig ut att springa över huvud taget.

Nåja. Jag hade tänkt att lägga lite pengar på kroppen i år, efter att ha spenderat en hel del på knoppen förra året. Men då hade jag förstås föreställt mig en pt för att bygga lite välbehövliga core-muskler, inte behandlingar för att få liv i de få jag redan har.

Köbloggning

Vi sitter i färjekön och väntar på att bli förda till fastlandet. I morgon ska det nämligen stickas i fingrar och armar: blodprov för Pånken och tbe-vaccin för oss andra. Det är en fanastisk kväll och alldeles nyss konstaterade vi att det ju är skönt att vi tog sen semester. Så att vi har tre veckor kvar i stället för bara några dagar.

Om jag nu bara kan få till en bild att stoppa in (premiärblogg på telefonen).

Nix, får återkomma. Blogger gillar inte iPhone. Borde ju finnas en app precis som för Wordpress!

Hemmakatt med halsont

Varje gång jag åker bort, i bemärkelsen hälsar på hos någon några dagar, inser jag vilken hemmakatt jag är. Får hemlängtan efter ett dygn, vankar runt och vill bara hem.

Det är inte själva bortavaron från hemmet som är problemet, utan att vara i ett hem som är någon annans, där jag inte kan styra mig själv och inte har mina vanliga grejer att göra. Därför är det inte något problem att åka iväg en vecka till något semestermål eller så; det är det där att varken ha det vardagliga eller något helt annorlunda, bara befinna mig som som gäst i någon annans vardag.

Det här berättar jag efter två dygn hos svärmor på landet. Första dygnet gick bra, sedan kände jag den bekanta oron slå till. Som numera yttrar sig i det ack så välbekanta illamåendet. Inte blev det bättre av att Sötpricken fick en liten omgång magont, ett slags knip som återkommit med oregelbunden intervall de senaste månaderna och inte riktigt har någon tydlig förklaring. Konstiga småkrämpor hos barnen orsakar mig nämligen oro nuförtiden, och av oro mår jag illa ...

Nu är vi i alla fall hemma på egna landet och det känns bra igen. Ja, förutom halsontet som kommit och gått en vecka. Men det är en värdslig sak.

Pang i ryggen

Förrförra helgen satt jag vid datorn när det liksom bara small till i höger sida av övre ryggen. Ena sekunden var det bra, andra gjorde det skitont i skuldra och axel. Det var som om ryggen plötsligt bestämt sig för att nej, nu får det vara nog! och drämde till med en ordentlig låsning. Efter hjälp av masserande make släppte det värsta, men hela högersidan har känts hård som en betongvägg.

Även om själva det akuta påslaget kom som en överraskning, är jag inte så förvånad. Jag har känt mig lite stel på höger sida i största allmänhet, inte bara axel och rygg utan också höft och vad. Borde ha ringt till naprapaten för länge sedan, men det blir liksom aldrig av och det är så mycket annat som händer. Jobb, sjuka barn, jobb, sjuka barn. Och så.

Men i förrgår kunde jag inte nonchalera det onda längre. Det kändes som om någon spänt ett järnband mellan skuldran och hjässan och sedan roade sig med att spänna det allt eftersom. Mycket uppgivet slog jag numret till naprapaten, för jag var säker på att de hade gått på semester. Men det hade de inte och det fanns till och med en tid igår. Jag fnittrade nästan av glädje över utsikten att slippa spännbandet.

Och jävlar vad jag behövde den där behandlingen! Naprapaten utstötte små oj! och men! när hon försökte få lite ordning på mina galna muskler. Naturligtvis hittade hon spänningar och låsningar på ställen som jag inte hade märkt.

I dag är jag fortfarande stel förstås, men högersidan känns bättre. Däremot börjar det mumlas i musklerna på vänster sida ... Tur att jag ska dit på måndag igen.

Vanligt, märkligt och fotbollande nederländare med snygga namn.

I dag var en alldeles vanlig dag som har känts märklig på någon vänster. Kanske är det åska i luften? Kanske är det att jag suttit större delen av dagen och debatterat sedelbränning på Facebook? Kanske var vitkålssalladen som jag åt till lunch lite off – trots att de brukar hålla i evigheter – eller så är den konstiga känslan i magen bara den gamla vanliga?

Klockan åtta tittade jag på klockan och undrade om man kan gå och lägga sig så tidigt. Nu när Nederländerna verkar göra en så bra match (3–1 alldeles nyss), var det väl tur att jag inte gjorde det. Fast läget i tv-soffan skulle kanske vara bättre om maken, vars födelsedag det är, slutade säga "Sneijder, Sneijder!" hela tiden.

Själv säger jag "van Persie, van Persie". Låter mycket bättre.

100.000 kronor – så mycket mer tjänar män per minut

I dag eldade Feministiskt initiativ upp 100.000 kronor i Almedalen, för att uppmärksamma skillnaden mellan kvinnors och mäns löner. Summan motsvarar vad män tjänar mer per minut, och har donerats i kampanjsyfte av Tomas Mazetti och Per Eriksson från reklamkollektivet Studio Total.

Genast dyker det upp en massa tyckare som anser att det är osolidariskt att Fi eldar upp pengarna. Hade det kommit samma reaktioner om pengarna lagts på en annons i DN? Eller är det själva eldandet som upprör?

Birgitta Ohlsson menar att man borde ha lagt pengarna på att rädda 400 flickor från undernäring. Fair enough. Det är egentligen ett betydligt bättre sätt att använda pengarna på, det kan jag hålla med om.

Men jag undrar: Hur många barn kunde FP:s kampanjbudget ha räddat från att svälta ihjäl?