Sommarstiltje i stan

Det är fortfarande tomt och tyst i stan. När vi kom hem i går eftermiddag var vi så gott som ensamma längs hela Västmannagatan från Norra Bantorget upp till Observatoriegatan där vi svänger. En ensam fotgängare passerade vi.

Lika tomt är det utanför på gatan nu. Jag brukar kolla i fönstret för att se vad folk har på sig för att avgöra vad jag ska ta på mig när jag ska gå ut, men det funkar inte nu. Det behövs minst tre pers för att få en någotsånär korrekt uppfattning och nu får man vänta evighetslänge innan människa 3 dyker upp.

Och jag vill bara gäspa hela tiden. Så då gör jag det.

(Jag försökte skriva om om Oslo och Utøya, för det finns så mycket viktigt att säga, men det går inte. Det är otänkbart och ändå hände det.)

I dag hände det faktiskt två saker

Det är semester och vi lallar runt på landet, utan några större åthävor. Långa sovmorgnar – eller vad man ska kalla det när man blir väckt vid halv sju och sedan får förflytta sig till barnens sängar för att de tar över bäddsoffan för att kolla på Barnkanalen – och långa eftermiddagar med allt senare middag.

Men i dag blev det lite action när maken plötsligt kom på att snart-sjuåringens pass antagligen har gått ut – och vi som åker till Italien om en vecka! Snabbt som attan in till stan för att kolla passet, hela högen eftersom båda vårdnadshavare ju måste skriva under passansökan: jo det hade gått ut. Så det blev två timmar på passexpeditionen. Inte så farligt, men med passning av färja och så vidare gick större delen av dagen åt till det.

Och alldeles nyss kom snart-sjuåringen hem från grannen och lekkompisen, varm och gråtande. Hon hade haft ont i huvudet någon timme och när pappa kom och hämtade kände hon plötsligt att hon hade ont i hela kroppen också. Sommarens första sjuka. Vi är inte vana vid att Sötpricken är sjuk, det har ju varit brorsan hennes som haft närapå ensamrätt på det. Helt tydligt tyckte han inte alls att det passade sig att syrran var sjuk och inte han, eftersom han började klaga på att han hade ont lite varstans.

Nu har pricken i alla fall somna och när hon inte längre får all uppmärksamhet har pånkens krämpor försvunnit. Åtminstone verkar det så, eftersom han viftar med en ballong och sjunger Sara Vargas Spring för livet. Hela texten.