Blankt som ett nybonat golv

Jag har varit hos frisören för sommarklipp. Han plockade fram plattången, och för första gången har jag ett hum om hur det känns att ha ett vanligt hår.

Mysko känsla.

Efter söndag kommer måndag

Lite oväntat blev det en innehållsrik dag i går – annars brukar sådana mittemellandagar bara rusa på och ta slut innan jag fattat att de börjat. Jag hann både gå lite på stan, äta lunch, sitta och hänga på gården, rensa kylskåp, svära över saknad mutter på gräsklipparen, laga mat och påbörja tvätten innan familjen dök upp.

Och vid halvniosnåret stack jag ut och sprang. Det var fortfarande varmt och jag huffade och puffade och kände mig som en riktig idiot när jag lunkade förbi picknickar och uteserveringar. Jag undrar hur länge det dröjer innan springandet blir njutbart – om det inte vore för mitt schema hade jag nog bangat ur för länge sedan. Än så länge får jag nöja mig med att njuta av sommarstan medan jag flåsar fram.

I dag blev det vabb. Gullpånken hade varit lite gnällig hos farmor, och vid läggdags i går kunde vi konstatera att det inte bara var värmen som gjorde honom varm. Feber. Så mina planer för dagen gick åt skogen. Eller halvt åt skogen, eftersom maken löser av mig efter lunch.

Dit vindarna bär

Gården. Här hamnade jag, med tonfisksallad från stället mittemot, saftglas och en bok. Man kan ha det sämre.

Ledig söndag

Vad gör man med en ledig söndag?

Maken är på något tjuttelimutt med hobbyn och såg därför, vis av fruns tidigare större och mindre sammanbrott, till att utackordera barnen hos farmor och mormor. Naturligtvis med övernattning, så i går kväll fick vi både öl och mat på bästa uteserveringen, videokväll (se inte Damernas detektivbyrå om du gillar böckerna!) och ostörd natt.

Så nu undrar jag vad jag ska göra med dagen. Det finns flera saker som borde göras, men jag lämnar nog dem därhän. Med undantag för kylskåpsrensningen, för den går att kombinera med matlagningen sedan.

Jag tror att jag klär på mig, går ut och ser vad som händer.

Sommarångsel

Sommaren och jag har haft ett något spänt förhållande sedan tonåren (mina, inte sommarens). Jag älskar den, men klarar inte riktigt av att hantera den. Vid minsta lilla gupp i sommarvägen drabbas jag av handlingsförlamning och gömmer mig inomhus. Och där sitter jag och ångslas över att jag inte är ute och inte blir solbränd.

Kanske försöker jag mig på att gå ut i solen; jag plockar med mig fika och något att läsa, och sätter mig på en gräsplätt i skuggan någonstans. Men jag hittar inte rätt ställning och skuggan vandrar iväg och det börjar pirra rastlöst mellan skulderbladen och så plockar jag ihop mina saker och går hem. Irriterad och skuldmedveten och svettig.

Nu sliter det där sommarångslet i mig igen. Å ena sidan är det fantastiskt att kunna gå till och från jobbet utan minsta ytterplagg men med bara ben och sitta med öppen dörr och arbeta – och barnen är på förskolan där de leker ute mycket och går på både kortare och längre utflykter. Å andra sidan borde man förstås vara på landet nu medan det är sol, när man kan bada och sitta ute och äta middag. För vem vet hur vädret blir sedan? Förra sommarens fantastiska värmeperiod byttes ju rätt plötsligt till regn och kyligt väder – vi gick från två bad om dagen till nästan inga dopp alls.

Den borna pessimisten. Jag vet. Jag grubblar och lägger mentala hinder i vägen i stället för att vänta och se vad som händer. Sådan är jag – men jag arbetar på det. Jag lovar.

och medan jag skriver det här tänker jag på mina vita ben och doppen jag kommer att missa, jag som älskar att bada, och tänk om det regnar hela vår semester nu när det varit sol när vi jobbat och och och ...

Michael Jackson, nu i bergen

Om vi utgår från att Elvis inte blev kidnappad av rymdvarelser, har "The King of Pop" sällat sig till en grupp fantastiska och fanatiskt dyrkade artister som lever i bergen. Jim Morrisson, Elvis Presley, Bob Marley och Michael Jackson är måhända en underlig samling, men vem vet hur det är där?

För mig är bilden av Michael Jackson fortfarande killen från Thriller – medan han såg ut som sig själv. Man kan bara undra vad det var som jagade honom, vad han försökte radera genom att ersätta sitt utseende med någon annans. Kanske led han av dysmorfofobi, kanske handlade det om en förvrängning av själen.

Jag hoppas i alla fall att den Michael som lever vidare i bergen kommer att vara den här.

I sista minuten

Till slut blev jag räddad av H&M. Inget på rean, men några blusar till sedvanligt lågt pris. Så att jag inte behövde gå hem tomhänt och deprimerad. Det ända som är värre än att hitta saker som man behöver/vill ha men inte har råd med, är att ha avsatt pengar för att köpa grejer man behöver och sedan inte hitta något.

Och på vägen hem gick jag förbi köksutrustningsaffären och köpte två Margarete-skålar. Så.