Bröllopsdag

Åtta dagar sent firade vi fyraårig bröllopsdag igår, med middag och barnfri hotellnatt.

Vi är lite trötta på enstjärnig mat *gäspar avmätt* – vi spriiiinger ju på Lux och så heeeela tiden – så det blev Jimmys Steakhouse på Tjärhovsplan. För osyrlig bearnaise och underkryddat kött. Men salladen var god!

På hotellet lyckades vi riva sänggaveln ... Den satt "fast" i väggen, med två ynka underdimensionerade skruvar, och föll helt sonika ner vid ett litet, oavancerat sängbaserat hångel. Hade man satt igång med nåt riktigt hade man väl fått skallskador.

Och sedan – sömn! O ljuva sömn!

Medelålder

Nu har jag haft några åldersrelaterade uppenbarelser för mycket på för kort tid. För att bara nämna två:

Bäst som jag fumlade mig fram på boxningen i måndags, föll fjällen från mina ögon. Jag var äldst. ÄLDST. Gammal tant, en snart fyrtioåring som hoppar omkring och tror att hon är ung!


Jag hittade Ultravox bland min musik på iTunes. Satte på, och stirrade sedan på skärmen. Just den där skivan – Vienna – köpte jag 1984. På LP. Förstås, för det var 23 år sedan. Samma år som jag var ihop med min första pojkvän, hade sex för första gången och började röka ...

Tröttma

Tröttma är den trötthet man känner när man sovit dåligt en hel natt (ständiga uppvak à la sömntortyr), kämpar sig genom dagen på ren viljestyrka och sedan sitter paralyserad i soffan med dagsgammalt vin och onyttigt snacks och dumglor på burken fast man hellre läst en bok över en kopp te och en god macka.

Ring, ring!

Vem kan uppfinna en telefonmackapär som känner av att ens unge håller på att somna, och därför avstyr alla telefonsamtal just under de där 10 minutrarna med insomning och tillrättaläggning i sängen?

Tvåbarnschock

Två dagar ensam* med två** barn. Jag är helt slut!

*Svärmor passade Lille Pånken medan jag var hos tandhygienisten i onsdags. Mamma höll oss sällskap igår eftermiddag och kväll.

**Sötpricken var på dagis både onsdag och torsdag.

Ja, jag är en jävla glidare utan stamina. Nu vilar jag i alla fall ut mig några timmar i lokalen, med ett hurry-hurry-jobb innan vi åker till landet i helgen.

Tjotablängare mellan lysmaskarna

Var på boxning ikväll. Är skönt trött i kroppen.

Roligt att L också vill boxas.

Nu väntar väl natt med "ääää!" från det ena barnet och "mamma-mamma-mamma-mamma!" från det andra, och konstiga sovställningar i Fridas smala och alltför korta säng.

Jag ska drömma om raka högrar och krokiga krokar och kuttriga uppercuttar.

Längtan

Nu sitter jag här och längtar till lokalen. Är jag sjuk [as in "twisted"], har jag en ovanligt bra arbetsplats, är jag mycket engagerad i mitt arbete? Kan man undra.

Näej. Jag är nog bara småbarnsmamma.

Rimligt rent

Vi hinner inte riktigt med i vår vardag. Och då är vi ändå föräldralediga på 50% var! Man undrar ju allvarligt hur det ska bli när vi båda börjar jobba nästan-heltid ...

För de helger när vi är hemma i stan planerar vi alltid femtioelva saker som bara måste göras. Skruva upp krokar, åka till återvinningsstationen med elskrot, städa på vinden, stryka tvätthögen, hitta på fiffigt sätt att montera upp Sötprickens sänglampa på. Men man hinner ändå bara diska disken och dammsuga.

Idag har vi i alla fall lyckats få det rimligt rent. Och jag kom faktiskt halvvägs genom strykhögen!

Leka

Ibland står man i köket och inser att ingen tjatar om smörgås, "titta Barnkanalen" eller "skviva bosstaven A". Inte heller drar någon en i byxorna och säger "mam-mam-mam-mam".

I stället hör man ett mummel från barnens rum. Går man dit kan man få se det här:

Ett år!

Min lilla bebis är ingen bebis längre.

Lost and found

Nycklarna är tillbaka.



Vi letade igenom hallen – skakade varje sko, gick i fickorna på kläder som ingen av oss haft på ett halvår –, vardagsrummet och Sötprickens rum och lös med ficklampa à la CSI under byråer, bokhyllor och pianon.

Sen gav vi upp för tillfället. Men jag passade på att kolla i vår väldigt istopp-ovänliga soffa – och se där! Mellan en ryggkudde och det höga armstödet låg nycklarna.

Hur sjutton nådde han dit?

På jobbet

Ah! Ah! Ah!

Om det bara inte luktade målarfärg skulle min lycka vara total.


Bilden är snodd av Noemi, från vår Blocket-annons. Vi har kontorsplatser att uthyra, nämligen.

Surprise!

På vägen hem från dagis fick vi sällskap med en annan unge och hens mamma.

Mamman: "Kommer ni på föräldramötet i kväll?"
Jag: ??? what the fuck? "Öh, föräldramöte?"

Efter en tjurrusning tillbaka till förskolan ser jag en lapp, uppsatt på anslagstavlan med en klämma märkt "Viktigt".

Ja, så viktigt att de inte ser till att informera om oss föräldramötet med egna lappar. Som de gjorde på gamla avdelningen. Eller åtminstone försäkra sig om att vi med nya barn på avdelningen vet att viktiga saker annonseras per lapp på anslagstavla.

Tur att min mamma var här för att hälsa på, nu när maken är på tjänsteärende.

Nu: slänga i mig maten.

Nyckeltjuven

Lille Pånken har snott mina nycklar, och gömt dem någonstans.

Han hördes försvinna ur köket och in i hallen, med nycklarna i ena kryphanden. Senare sågs han som vanligt stå och kinka mot mammas ben, men då utan nycklar.

Återstår att gå genom alla ställen inom hans räckvidd. Det är en del.

Fem år

För fem år sedan friade F över ett bord på Bon Lloc, nu nedlagd, då enstjärnig restaurang.

Mitt i det hela kom servitören och började presentera desserten. Lite konstigt blev det, men vad ska man säga? "Ursäkta, kan vi ta desserten sen för jag håller på att fria"? Det blir bara ännu konstigare, för då ska servitören ursäkta sig (som om det var hans fel och inte friarens) och komma med kompensatorisk champagne eller nåt. Inte för att champagne skadar, men det var onödigt.

I alla fall, han som ännu inte var make friade.

Han: Vill du gifta dig med mig?
Jag: Vad tror du? *i förorättad ton*

Och sen kom då servitören och fifflade, och vi satt med rodnande kinder och pirriga magar och försökte låtsas som ingenting. Och sen åt vi dessert, som var jättegod. Några slags päronflan eller hur det nu var. Med sabayonne eller så.

Efter en stund blev fästmannen osäker: Äh ... Var det där ett ja?

Det var det. Älskling.

Lili Marlene

Hm.

Det är svårt att jobba när någon sjunger gamla tyska slagdängor vid pianot.

Sjuk

Blä. Jag kan knappast gå till jobbet idag. Jobba måste jag oavsett, men ta mig iväg orkar jag inte. Så jag får fajtas med Lille Pånken och hans pappa här hemma ...

Inte så jobbefrämjande, men å andra sidan finns här en säng.

Sänkt, sa Bull

Fy fader. Feber – inte så mycket – och helt slut i kroppen. Why meeeee?!?

Travandet gick bra; det var när jag kom hem och satte mig i soffan för att invänta maken (som skulle ta över mattjänsten i dag) som det blev jobbigt. Två ungar klättrade och det började flimra framför mina ögon.

Flimrandet gick över, men känslan av blysänke kvarstår.

Feber, för fan!

Innan jag träffade maken hade jag aldrig feber. Jag förstår inte riktigt orsaksambandet mellan gift och febrig, men så är det. Det handlar sällan om några höga temperaturer, men tillräckligt mycket för att jag ska känna mig helt sänkt.

Och nu är jag sänkt.

Om en timme ska jag trava iväg med Lille Pånken i vagnen för att lämna ett korrektur, sedan trava tillbaka till dagis för att hämta Sötpricken och sen trava hem med båda ungarna. En timmes promenad, ungefär. Jätteskönt när man har feber och det regnar. Maken har svårt att komma ifrån, och fixar inte både korrekturlämning och dagishämtning i tid i alla fall.

Så jag travar, febrig.

Pappabonus

I gårdagens DN handlade det om jämställdhetsbonusen, den som man ska få om man delar jämställt. Ju jämställdare, desto mer: som mest 13.500 kronor om man tar exakt hälften av de 13 månader som är kvar efter de 4 fast uppdelade.

I praktiken, säger DN:s Maria Crofts, blir det en pappabonus. Jaha, något nytt eller? Man kan ju hoppas att papporna tar ut några månader till, även om bonusen kanske blir så lite som några hundringar i månaden. Hurra för det, i så fall.

Men i praktiken löser inte någon jämställdshetsbonus (ens en stor) snedfördelningen i föräldraledighetsuttag. De dåligt betalda mammorna stannar ändå hemma lääänge, och snålar på fp-dagarna, medan de välbetalda papporna tar ut sju dagar i veckan.

Jämställdhetsbonusen blir ett sätt för de bättre bemedlade att fördröja dagisstarten någon månad.

Men det är bara rimligt, eftersom bonusen följer i spåren av vårdnadsbidraget. Och det är inget annat än en liten fickpeng till de mer välbeställda som ändå "kan låta" mamma vara hemmafru.

Kalla fötter

Det är jättevarmt i lägenheten. Men jag fryser om fötterna, och hela tiden förlägger jag mina tofflor. På än det ena, än det andra stället.

Sötpricken vill inte sova, säger hon. Hon gäspar och sitter som en hösäck bredvid pappa som tittar på Sopranos, men nej, inte lägga sig. Men när jag snart bär in henne till sängen kommer hon att sträcka sig efter Elefanten och somna omedelbums.

***
Fem minuter senare: Nja, lite gnöl blev det. Men nu sover hon.

Förklaring

Jag skulle väl ha förklarat vad bloggnamnet betyder.

Jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus, när det fortfarande fanns ett BB där (duh!). Huset där Kvinnokliniken huserade revs för övrigt framför mina ögon förra året – det var inte särskilt traumatiskt, men rätt dammigt.

När jag dör lär jag hamna på Skogskyrkogården. Såvida inte det är överfullt. Eller man kommit på något sätt att få mänskliga kvarlevor att helt enkelt gå upp i rök, utan restprodukter som aska då.

Allt som händer sker i det spatiala och temporala avståndet mellan Sabbatsbergs sjukhus och Skogskyrkogården.

Bilgenen

Ja, och Lille Ponken visade att bilgenen börjat kicka in.

Regn hos mig

Vi skulle ut till landet för att gräva och röjsåga. Jo mors. Det störtregnar.

Sötpricken och pappa vågar sig i alla fall ut för att kolla läget i friggeboden.



I stället läser vi Svensk Damtidning och sågar lite.

Sällskap

Det dök upp en lunchgäst, P som varit hos tandläkaren. Det tyckte vi var jättetrevligt allihop, eller som Sötpricken sa:

– Jag vill träffa tanten mer!

Toalettbestyr

I natt när maken gick in till skrikande dotter möttes han av ett argt ansikte.

– Kissa på handen! Bajsa på HAND-DUK-AR-NA! väste hon.

Och lade sig ner igen.

Kvar i mörkret satt maken och fnissade.