Mycket förändras när man får barn, det vet man innan man får dem. Man kan inte göra saker spontant längre: gå ut och äta, ta weekendresor till London, gå på bio och ta en öl efteråt.
Vad man inte vet innan man får barn är att förändringen är så mycket mer genomgripande. Det handlar inte om utemat, resor eller biobesök, utan om så basala saker som att sitta på samma fläck och göra något mer än två minuter i taget. Mer än en minut i taget. Och har man barn som inte sover sådär jättebra om nätterna handlar det om att alltid vara på helspänn, dag som natt. Det finns liksom inga avslappnade stunder i barnens närhet.
Troligen blir det bättre. Någon gång. Men med en treåring och en ettåring i familjen är det realistiskt ungefär fem–sex år kvar till det där "någon gång". Eller ännu mer, herregud.
Jag förstår inte hur jag ska orka. Hur vi ska orka. Hur folk orkar. Efter några månader med två barn som vaknar vardera minst en–två gånger per natt förstår jag varför skilsmässofrekvensen är hög under åren med småbarn. Det krävs liksom inte mycket för att man ska kliva över gränsen från anständigt beteende och börja anklaga sin respektive för 1) barnens beteende, 2) vädret och 3) att hens chef ringer mitt i maten.
Men det är väl bara att köra på. Något annat går ju inte.
Förr eller senare flyttar de hemifrån.
6 kommentarer:
Varför får jag känslan av att du njuter av att vara ensam kvar i stan? *ler*
Mycket bra beskrivning. Exakt så är det. Exakt.
Inte konstigt att man känner sig en aning kvävd då oh då.
:-D
Precis så har vi ju det oftast också...
Jösses, vi har bara börjat tvåbarnslivet... Helt sjukt är det att man tycker att man inte hinner någonting här hemma med en snart treåring och en nyfödd, men när nyfödingen sover kan man inte ta sig för något utan går och kollar om hon inte ska vakna snart så man har något att göra, haha!
Har insett att det inte är så uppbyggande att längta till att en tre- och en ettåring flyttar ut.
Så jag börjar härmed längta till att ettåringen är tre. Och kan sitta och pilla med egna saker mer än 2 minuter i taget. Och inte hänger i mappas byxor och vrålar "dädädädädädädädädädÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!"
Eller att man kan gå på andra restauranger än McD med barnen utan ha hjärtat i halsgropen och en mot utgången nervöst flackande blick.
Skicka en kommentar