Varje gång jag åker bort, i bemärkelsen hälsar på hos någon några dagar, inser jag vilken hemmakatt jag är. Får hemlängtan efter ett dygn, vankar runt och vill bara hem.
Det är inte själva bortavaron från hemmet som är problemet, utan att vara i ett hem som är någon annans, där jag inte kan styra mig själv och inte har mina vanliga grejer att göra. Därför är det inte något problem att åka iväg en vecka till något semestermål eller så; det är det där att varken ha det vardagliga eller något helt annorlunda, bara befinna mig som som gäst i någon annans vardag.
Det här berättar jag efter två dygn hos svärmor på landet. Första dygnet gick bra, sedan kände jag den bekanta oron slå till. Som numera yttrar sig i det ack så välbekanta illamåendet. Inte blev det bättre av att Sötpricken fick en liten omgång magont, ett slags knip som återkommit med oregelbunden intervall de senaste månaderna och inte riktigt har någon tydlig förklaring. Konstiga småkrämpor hos barnen orsakar mig nämligen oro nuförtiden, och av oro mår jag illa ...
Nu är vi i alla fall hemma på egna landet och det känns bra igen. Ja, förutom halsontet som kommit och gått en vecka. Men det är en värdslig sak.
1 kommentar:
Är inne och läser om alla huliganer. Har haft lite paus. Saknar er alla.
Visst är det bra att veta vad man gillar och inte. Det är liksom första steget till att försöka undvika saker som leder till det senare.
Fet kram och en näve blåbär. P.
Skicka en kommentar