Bzzzz, lite tystnad och ro tack!

Det här med att vara ensam med barnen är verkligen tröttsamt. Inte för att de är hemska och besvärliga eller så, utan för att man måste stå till tjänst med något hela tiden, svara på frågor och ordna och greja. Andra kanske är utformade på sådant sätt att det är okej, men jag är det inte.

Kanske är det speciellt när man bor som vi – ingenstans att dra sig undan, inte någonstans att vara avsides. Där jag sitter på min plats i lägenheten, vid datorn i vardagsrummet, är jag hela tiden mitt i allt som händer. Och jag tycker att det är jävlig jobbigt. Vill få bara vara, slippa reagera på stimuli jag inte begärt.

Måste måste måste fixa till någon slags hörna i sängkammaren! Hjälper inte mycket, men lite off är man där.

Stump

Nu har jag börjat skriva något tre gånger och sedan raderat det. Det här verkar vara bloggposten som inte blir av, så tur att man kan metablogga lite.

Meta meta meta.

Efter valet

Det blev ju inte alls som man hade tänkt sig. På något sätt. Ett främlings- och hbt-fientligt parti in i riksdagen. Och väldigt låga siffror för Feministiskt initiativ.

Jag måste erkänna att vi är förvånade över att det inte alls gick så bra för oss. Även om det var få som på allvar trodde att vi skulle ta oss in i riksdagen, var vi övertygade om att vi skulle komma över den magiska 1 procent-gränsen för valsedelsutdelning i nästa val och kanske till och med gå över 2,5 procent och få partistöd. Och vi var helt säkra på att vi skulle göra bra ifrån oss i flera kommuner – fler än Schymanfästet Simrishamn, alltså. ;-)

I stället har vi till och med tappat.

När Fi Region Stockholm hade möte i går började vi med lite analys av valet och valrörelsen. Har vi fokuserat för mycket på det nationella och satsat dåligt på kommun- och landstingsfrågor? Vi har varit tvungna att begränsa kampanjandet på torg och gator eftersom vi inte är så många – har vi då koncentrerat oss på fel geografiska områden? Började vi egentligen för sent? Vet vi ens vilka alla våra potentiella väljare är?

Svaren på det är ja, ja, ja och nej. Vi måste kanske lära oss av det nyaste tillskottet till riksdagen – ja huvva, men man kan lära sig något av alla! – och bygga underifrån. För det behöver vi bli fler; vi måste typ övertyga varenda kotte som någonsin ens tänkt på att rösta på Fi att engagera sig.

En sak kan jag i alla fall lova: det vilar inga sorger över oss. Det lite deppiga mötet i går förvandlades till värsta idésprutarmötet, och det största problemet framöver blir att få tid för att göra allt det där.

Vi kommer igen. Lite lömskt från sidan sådär, så ingen märker oss förrän vi bara: KABOOM!

Men man vet att man lever!

En snabb undran innan jag ska rusa iväg för att hämta barnen:

Hur kommer det sig att arbete alltid kommer i skov? Förutom redigeringen jag håller på med, som ska vara klar nästa vecka, har jag tre korr måndag–tisdag. Ett kan nog skjutas lite framåt i veckan, men herregud! Det var ju den veckan (och egentligen den här också) som jag skulle ta ledigt för att ägna mig åt valet!

Men det kan jag ju glömma när författare segar, redan tagna jobb flyttas närmare i tid, fasta uppdrag ändrar utgivningsdatum och kontakter-man-inte-kan-säga-nej-till vill ha saker gjorda pronto.

Månne jag får någon dagar ledigt veckan därpå? Måndagen den 20:e har jag i alla fall tänkt göra ingenting. Men ska vi slå vad om att något barn är sjukt då, så att min soffliggardag går i putten? Kors i taket utlovas om det funkar!

Beige Jimmy

I morse tittade barnen och pappa på morgonsoffa där Jimmy Åkesson tydligen uppehöll sig en stund (jag försökte ta mig upp ur sängen men hade problem med det). Snart-sexåringen försökte förstå vad partiet "Blåsippans" företrädare egentligen vill med världen, så pappa försökte förklara lite förenklat: "Han tycker till exempel inte att såna med mörk hud ska få bo i Sverige."

Varpå snart-sexåringen blev mycket irriterad: "Vadå, ska han säga? Han är ju alldeles beige i ansiktet!"

Femton procent potentiella feministiska väljare

Jag har hela tiden hävdat att om alla som säger: "Egentligen skulle jag vilja rösta på Fi, men ... de rödgröna ... Alliansen ...", verkligen röstade på Fi, skulle vi komma in lätt. Så jag är inte alls överraskad över att en opinionsundersökning från Sifo visar att det är hela femton procent av väljarna som kan tänka sig lägga sin röst på Feministiskt initiativ.

Så släpp sargen! Varje röst räknas och vi är trötta på att alltid förväntas försaka våra frågor till förmån för något "viktigare" – det finns inget viktigare! Det är dags NU

Jag har ännu två ben

I går lyckades jag hugga mig på smalbenet med en yxa. Notera prepositionen: på, inte i. Yxan var slö och jag tog inte i så värst, så yxan studsade mot jeansbenet och det enda resultatet blev en svullnad och ett redigt blåmärke. Känns inte som om jag tänker prova det där med vedhuggning igen på ett tag. Den käre maken, som var åskådare och betydligt mer van vid att hugga ved – första gången för mig – försökte kärleksfullt förklara vad jag hade gjort fel, men det kanske inte var rätt tillfälle när jag fortfarande hoppade runt på det andra benet och svor mellan tänderna.

Dessutom visste jag vad jag gjorde för fel och behövde alls inte få näsan bildligt gnuggad i det dumdristigt positionerade vänstra benet. Och nu pratar vi inte mer om den saken!

Som alla förstår av den här avsvimmade bloggen är det mycket nu. MYCKET NU. Flera uppdrag på gång, varav två stora, en massa i bostadsföreningen (även om det våta röret visade sig handla om kondens, tackgodegudomjagtroddepåen) och så valrörelse. Och det dåliga samvetet för att jag inte hinner med jobben, bostadsföreningen och tillräckligt i valrörelsen, och nu håller jag visst på och blir förkyld också. Fast bättre vara förkyld än att ha ett yxjack i benet, förstås.

Och så barnen: Snart-sexåringen som har börjat i förskoleklass, med allt vad det innebär för nyheter för både barn och föräldrar. Och snart-fyraåringen som verkar ta sig ett litet skov då och då, inte något allvarligt men tillräckligt för att vi ska bli lite oroliga och få susa till vårdcentralen med jämna mellanrum och ta blodprov. Vilken tur för oss alla att vi har de finfina damerna på vc-labbet som hälsar på barnet med namn och har en rockande fisk på väggen!

Sedär! Det går faktiskt fortfarande att skriva – jag började undra om jag tappat förmågan att bara skriva något. Så det är bäst att jag avslutar nu, innan jag börjar bli kritisk och klickar bort inlägget i stället för att publicera det.