Jo, jag har varit hemskt frånvarande. Igen. Fast jag egentligen vill skriva blir det inget eftersom det som ligger högst upp i mitt huvud är SJUKDOM SJUKDOM SJUKDOM och jag orkar bara inte. Och det går inte alltid att komma runt heller, för den här sjukdomen, vad det nu än är för något, invaderar mitt liv, tar över mina dagar, kräver att jag lägger om och tar hänsyn fast jag inte vill.
Jag är så fruktansvärt less på det. Så otroligt less. På sjukdomen och på att ingen läkare verkar ta mig på allvar. Antingen konstateras de vad det inte är (hjärntumör, någon balanssjukdom) eller så skakar de på huvudet och säger att de inte vet. Och att jag borde uppsöka en terapeut, för ångest kan ge sådana här symptom. Frågan om man kan ha ångest fast man inte känner den, den har jag inte fått svar på. (Förnekelse är vanligt vid ångest, tydligen, och därför är det att jag säger att jag inte har det ytterligare ett tecken på att det är vad jag lider av.)
Och jag tänker inte ens gå in på att jag som lök på laxen har gått upp 10 kg sedan i mars och känner mig som en stor blobb. Nä.
3 kommentarer:
Elände. Fast jag kan säga att du ser inte ut som en stor blobb. Inte det minsta.
Jösses. Jag fattar vilken infam energitjuv denna märkliga åkomma måste vara. Stor kryakram.
Jag håller min tumme att du ska råka på en doktor som kan ha en aning om vad det är fråga om. Olika människor jag känner har varit hos doktorer i österländsk/kinesisk medicin (Suziluz, tror jag t.ex. men kan minnas fel), vore det något? Eller ser du rött och tycker att dylikt är newageflum?
Heja dig i vilket fall.
Emma, elände är fan ordet! Och blobbigheten är förstås mest tydlig för mig – känner inte igen min egen kropp längre.
Huskorset, jag är öppen för det mesta, har fått tips om några alternativa grejer (dock inte kinesisk medicin). Men egentligen är jag övertygad om att det är något som västerländsk medicin borde kunna åtgärda – hormoner, vitaminer, liknande prosaiskt. Det gäller som sagt "bara" att hitta rätt läkare …
Skicka en kommentar