Kickstart på hösten

Nu är det liiite mycket: en massa småuppdrag – den lilla flod som alltid kommer innan septembers lågvatten – som överlappar varandra, ett blivande skolbarn utan barnomsorg, som dessutom verkar ha ett skov och måste till läkaren, en medlemshelg för en förening att planera och en annan förening som håller på att sättas igång. Dessutom hade jag tänkt att träna. Men det är nog bara att glömma. Pust!

Test: Vad klarar en-sak-i-taget-människan egentligen?

Det här blir spännande. Första dagen tillbaka i vardagen och jag ska på något sätt få in den träning jag har planerat, bland allt annat. Först tandläkaren (avklarat), sedan ärenden (på väg), naprapat, pit stop hemma för hämtning av lunch (där avvärjande hemmavarande son och hans farmor), till lokalen, lunch, ARBETE (vi är nog nere på tre timmar av det tyvärr), hemåt och till sist träning. Ah.

Mot T-baneutgången! Wish me luck!

Sommarens slut

Något har hänt och det är inte längre sommar samtidigt som det inte är höst än. Vi befinner oss i den svårdefinerade perioden mellan två årstider, när förändringen ligger i luften. Och även om det främst är temperaturen som berättar om nya tider, är det höstdoften som gör det tydligt.

Varje år är det lika sorgligt – sommarens slut – och lika lovande – en början på något nytt.

Titta jag springer!

För tre år sedan bestämde jag mig för att börja springa, och det gjorde jag ett tag också. Gav mig ut lite då och då, utan något särskilt mål och ingen vidare mening. Det blev korta, jobbiga rundor, och hur jag än försökte gick det aldrig mer än marginellt lättare. Så höll jag på i ungefär ett år.

Sedan har förstås all slags fysisk aktivitet legat nere i nästan två år, och när jag började tänka i våras att det kanske skulle gå att börja röra på sig var jag helt övertygad om att jag skulle dra omkring flåsande och pustande på samma sätt den här gången.

Så döm om min förvåning när jag drog på mig skorna, kutade iväg och inte stannade förrän efter 2,36 kilometer! Jag bara sprang och sprang och fattade ingenting – vad är det som händer egentligen?!

Jag vet fortfarande inte, men så är det: trots två års uppehåll och en kropp som jag ett tag trodde var helt slut, hade min lägstanivå höjts från ungefär 1 km under svåra våndor till typ 2,5 km med bara lite problem. Det var ingen engångshändelse heller; sedan dess har jag sprungit 3 km flera gånger och en gång 3,7 km, inklusive en mördarbacke, med bara två stanna-och-flåsa-stopp.

Praktiskt nog startade Katta Kvack en Facebookgrupp för nybörjarlöpare strax efter att jag började springa igen, där man kan få pepp och – viktigast av allt, tycker jag – är ett ställe där man kan rapportera sina fram- och motgångar. Det blir lite "intresseklubben antecknar" om man ska meddela sitt vanliga Facebookflöde varenda steg man tagit … Jag skulle förlora alla vänner jag har kvar efter att jag tappat en massa på grund av politiktjat. ;)

Just nu är jag i en liten svacka, eftersom det var för varmt i Italien för att springa, tyckte jag, och sedan kutade jag på lite för entusiastiskt när jag kom hem. Resultatet blev en ansträngd vadmuskel som börjar göra ont efter ett tag, så att jag inte vågar fortsätta. Men det viktiga är att jag vet att det går, försöker jag tänka.

Den stora utmaningen blir i alla fall att fortsätta nu efter sommaren. Här på landet, där vi är nu, är det enkelt att sticka ut när det passar; i stan, med lämning och hämtning och så ska man hinna jobba också, blir det trixigare. Men jag måste hitta ett sätt, för det vore så dumt att sumpa det här nu. Det blir alltså att skriva ett träningsschema!

En annan del av semestern

Som sagt, jag har jobbat ganska mycket den här semestern. När jag kollar min tidrapport kan jag faktiskt konstatera att antalet arbetstimmar i juli månad är nästan lika många som i maj och juni. Å ena sidan var både maj och juni helt katastrofala, med 1 000 skol- och dagissaker, tandläkarbesök, möten och jag vet inte vad, å andra sidan jobbade jag inte alls 10 dagar i juli.

Nu håller jag på med det sista semesterarbetet. Nästa måndag dyker nog det första arbetstidsarbetet upp.

En semester

Konstigt nog känns den här sommaren som en riktigt riktig semester, trots att jag i princip har jobbat halvtid hela tiden förutom veckan i Italien. Inte heller tycker jag att det har varit så dåligt väder som alla klagat på – men jag kanske har låga förväntningar. Eller helt enkelt kompenserats av vetskapen om en vecka i värmen. Inte för att det var sol där nere hela tiden heller. Någon dag var det både molnigt och rätt fuktigt, och en dag blåste det så mycket att det blev riktigt kyligt på kvällen.

Stället vi var på heter Forte dei Marmi och jag har hört den beskrivas som Italiens Saint Tropez men utan att ha varit i Troppan tycker jag inte att det låter riktigt rätt. Forte dei Marmi är visserligen fullt med rika människor, men det är inte särskilt glamoröst. Forte består av en liten stadskärna med dyra butiker och (inte alls lika dyra, intressant nog) restauranger, som sakta övergår i villakvarter. Villorna är stora och vackra, men de ligger i något som ser ut som ett lummigt och välbärgat villaområde snarare än ett rikemansparadis. Dessutom cyklar alla överallt. Sedan finns stranden förstås, som är uppdelad i privata strandklubbar och så en eller två allmänna strandbitar, som tydligen varit rätt eftersatta ända tills för något år sedan, när kommunen rustade upp dem.

Hur hamnade vi på detta lyxiga ställe, undrar man genast. Jo, en av makens bästa kompisar vars svägerska är gift med en (rik) italienare som har ett hus där, och kompisen och hans fru brukar vara där fyra veckor varje sommar. Tydligen har det pratats om oss (egentligen om maken, som arbetar med vin, vilket den italienske svågern är intresserad av), och då blev vi nedbjudna en vecka förra året. Det var helt fantastiskt då så vi bjöd ner oss själva i år.

Nå, det är inte riktigt så illa som det låter, för vi bor på hotell. Förra året blev vi utfordrade två gånger om dagen – de har en kock som heter Rita och gör fantastisk mat – men i år ordnade vi med lunch själva och så åt vi "bara" middag där. Vi är också mycket välkomna gäster, eftersom det finns två barn, födda precis mellan våra ungar, i familjen. De bor egentligen i New York och barnen har inga kompisar i Forte, så redan när tvillingarna kom till Italien började de längta efter F och S.

Den stora fördelen – förutom maten förstås, herregud – med att vara gäster hos familjen T är strandklubben, detta lyxiga ställe. Eller lyxigt, egentligen inte. Bara om man vet vad det kostar (her-re-gud) att hyra badhytt och solbaldakin.

Det är skuggan man är efter.

Badhytten.

På väg till middagen.

Snart dags att äta!

Alla cyklar – cykelparkeringar finns överallt och asbra barnstolar för större ungar.

En kursändring

För två år sedan, ungefär vid den här tiden, kände jag hur det var dags för en nystart: både i livet och i arbetet. Inte något dramatiskt – åtminstone livet var jag mycket nöjd med – men ändå något mer än bara en liten kursändring.

Och visst blev det förändring – men inte riktigt som jag tänkt mig. Den hösten var upploppet till det som jag tänker på som "sjukdomen", det som ingen fortfarande vet vad det är (vilket jag menar till stor del beror på att ingen läkare jag träffat sett till att utreda ordentligt). Från det första "anfallet" i mars 2011 fick sedan ett år åt att först vara så dålig att jag inte vågade ta på mig arbete (eftersom jag inte visste vilka dagar jag orkade annat än ligga i soffan) och sedan att börja komma tillbaka. Ytterligare ett halvår senare är jag nästan tillbaka där jag var sommaren 2010. På vissa sätt mår jag bättre, på andra sätt sämre.

Så det är med viss bävan som jag bestämmer mig för att ta ut ny kurs för hösten 2012. Men det är bara att slänga vidskepelsen överbord och konstatera att jag behöver mer struktur i mitt liv, mer träning, mer arbetsdisciplin, mer bra mat, mer sömn, mer läsning – och mindre av allt det som är i vägen för det. Och jag skulle gärna vilja börja blogga igen, så nu gäller det att få tummen ur.

Här på stranden låg jag förresten och jäste en vecka i juli (i skuggan förstås):

Blogger skämtar med mig aprilo

Tydligen tycker Blogger att det är dags för mig att blogga igen. Okejrå – snart!