Stress

I dag har jag gjort klart det sista på ett – för mig – stort jobb. Nu vacklar jag mellan att känna mig lättad, för att jag kan ta det lugnt om dagarna ett tag, och oroad, för att jag inte vet hur mycket jobb jag har framöver.

Aldrig blir man nöjd.

Väntan – uppdaterad

I några månader har jag följt Jonnas och Marcus väntan på att till slut få ett levande barn. Under samma tid har två barn i min bekantskapskrets kommit och vänt, och insikten om hur skört livet är blir allt tydligare.

I dag är dagen F, som i födelse för Mini, och jag är hur spänd som helst. Hen borde vara här nu och jag plockar fram Google Reader lite oftare än vad som är vettigt.

Det är både märkligt och fantastiskt, detta. Hur man kan engagera sig så i människor som man inte känner. Märkligt men mest fantastiskt.

***
Ett barn är fött! Hurra!

We are most seriously displeased

Jag sitter och slöläser i en gammal Vi föräldrar (juni 2008), en artikel om hur några föräldrapar gör för att få egen tid. En pappa spelar hockeybockey tidigt på fredagsmorgnarna, och jag citerar:

[Mamman Cecilia] är tandsköterska och börjar jobba klockan sju på fredagar. [Pappan] Niclas tar därför med sig 3-årige Vincent och 5-åriga Linnea till hockeybockey-träningen. Där sitter de i båset och äter medhavd frukost. Efteråt lämnar Niclas dem på dagis.

Låter ju som en jättebra lösning, eller hur? Men nehej:

Barnen tycker det är kul, men Cecilia är inte lika förtjust och nu har hon bett att få ändra sitt schema så att hon börjar åtta på fredagarna.

Min kursivering. Hon är "inte lika förtjust". Hon gillar inte en lösning som fungerar bra för de inblandande parterna – pappa och barn – utan lägger hellre om sitt schema:

– Jag fick skylla på att Niclas har ett viktigt möte på fredagarna, säger Cecilia och skrattar.

Men vad är det MED människor? Jag förstår i alla fall inget.

Semmelfusk!

I morse läste jag något intressant i DN, som jag tänkte blogga om. Men vad var det? Jag har verkligen inte en susning nu. Så jag kollade lite på dn.se för att se om det fanns något som påminde mig.

Men nej. Fast jag kan väl passa på att uppmärksamma er på aprikoskärnemassan som saluförs som mandelmassa. Ingen nyhet för mig, men kanske för någon annan.

Man önskar dock att man vore mer spiritiuell.

Hemmadag

I dag har jag varit hemma med ett ofriskt men samtidigt osjukt barn. Sötpricken har varit förkyld några dagar, och haft förhöjd temperatur. Om man inte känt på pannan hade man aldrig anat att det var någon slags feber på gång, men nu när vi gjorde det var det lika bra att stanna hemma.

På förmiddagen höll hon på med sitt medan jag höll på med mitt, och efter lunch tittade vi lite i affärer efter en klänning eller annat fint att ha på en äldre släktings födelsedagsfest i helgen. Tyvärr har jag och Sötpricken inte riktigt samma smak, så vi lämnade saken därhän så länge. Sedan fikade vi på Ritorno med trevligt sällskap och till sist blev det lite lek i Vasaparken innan vi hämtade Gullpånken på dagis.

Det är sällan som vi bara är vi två, utan lillebror som stjäl uppmärksamhet. Väldigt trevligt är det, och så lätt att bara hantera en unge.

Komplett

Familjen är nu komplett – pappa har kommit hem. En uppvaknad Gullpånke ligger nu och trycker sig mot sin far i sängen. Det är lycka, det.

Fnultankar

Den hotande hostnatten – Sötpricken med sin återkommande, helvetiska rethosta – blev inte alls så farlig. Vi sov faktiskt 90% av natten, omvänt förhållande för riktiga hostnätter. Tack för det.

Den trevlige killen som tillsammans med sin tjej/fru/sambo har kaféstället mittemot borde inte ha kort kofta, mörka låga byxor och vitt skärp på det. Det gör att han ser tjock ut.

Min frisörs försök till ny klippningsteknik för mitt hår fungerar inte. Det blev visserligen ingen pälsmössa, men däremot rotborstetendenser längst ner.

Jag måste sluta vara snäll mot uppdragsgivare. Numera har jag – och nu lallar jag bingo om konjunkturnedgången inom förlagsbranschen – numera har jag så pass mycket jobb att jag inte behöver ge potentiella kunder förmånliga priser.

Diskmaskin är livskvalitet. Sannerligen. Vi skulle gärna ha egen tvättmaskin också, men även om det är satan så jobbigt att släpa stora tvättberg till tvättstugan varje vecka, så vill man inte börja gråta varje gång man sorterar tvätten. I slutet av vår diskmaskinslösa period fick vi en klump i halsen och en känsla av hopplöshet varje gång vi gick in i köket. Trogna läsare av bloggen kanske minns hur det såg ut på våra små avställningsytor: