Vi röstar

Här fanns det plenty of röstsedlar.

Hejdå Peter!

Peter Englund tänker sluta blogga. (Eller lägger bloggen på is. Inte alls samma sak tycker jag, men möjligen Peter Englund.)

Väldigt tråkigt. Dels för att det alltid varit intressanta inlägg, om de så handlade om pelargoner, dels för att det är något särskilt med en ledamot i Svenska Akademin som bloggar.

Vi får hoppas att det blir något av med tanken att starta en akademiblogg.

Rumble in the tummy

Min mage har fört ett oherrans liv sedan i går eftermiddag. Ja, egentligen är det tarmarna som väsnas men det är i alla fall i magtrakten.* Och vi snackar inte lite lätt bubblande, utan stora lejonmorr på gränsen till rytningar. Det märkvärdiga (ja ja!) är att ursprungsområdet för rytandet har legat i vänster sida av ryggen. Bakom midjan, liksom.

Det började med att jag åt på tok för lite till lunch och sedan klämde i mig ett äpple på stående fot. Vänstermidjan svarade med ett lätt väsande, men jag uppfattade inte varningen. Sedan fikade jag te och kanelbulle vid halvfemsnåret. För lite, för sent, menade magen och började småknorra. Fortfarande var magmeddelandena så pass lågmälda att jag inte reflektrade något vidare över dem, utan satte mig bara på bussen hem för att äta middag.

Där någonstans hade jag kanske kunnat styra upp relationen mellan mig och den knotande magen. Men middagen var inget vidare intressant och det blev inte så mycket ätet. Så magen beslöt att ta till det stora artilleriet: hotfullt mullrande à la vulkan. Med jämna mellanrum har den låtit höra såna ljud att maken undrat om det var åska på gång eller om någon i huset testade sin nya motorcykel.

Under natten har morrandet flyttat sig lite, och sitter nu strax nedanför midjan på framsidan. Det ska bli spännande att följa utvecklingen under dagen; vem vet var det hamnat i kväll!

*Där ville jag skriva "the general stomach area", och sökte i huvudet efter det svenska uttrycket. Det allmänna magområdet? Nä, knappast. Hm. Ja! "The general area" heter "trakten"! Så enkelt – kanske lite för enkelt till och med. Det engelska uttrycket låter mycket viktigare. Men den skillnaden ligger nog mer i svenskars (mitt!) förhållande till det engelska språket än i själva uttrycket.

När ett lejon käkar på ens barn

Natten till idag var en sån där jobbig en. Jag hade först svårt att somna trots att jag var ordentligt trött, och när jag sedan väl hade somnat väcktes vi av ett hemskt illvrål inifrån barnens rum.

Det var Sötpricken som skrek. "Mammaaaaaaaaaa! Mammaaaaaaaaa!" Sömndruckna och yra rusade vi in, övertygade om att hon ramlat ner från sängen eller höll på att bli uppäten av ett lejon eller nåt. Men hon var bara något förvånad över att se föräldrarna komma ångande, och lät sig ganska snart klappas till sömn. För Gullpånken gick det däremot inte lika lätt. Så han hamnade i vår säng, där sedan tre klarvakna personer låg och snurrade i någon timme innan sömnen kom.

Jag är helt slut. Det sitter en förkylning i kroppen, som inte riktigt vill bestämma sig för att blomma ut eller dra sin väg. Kanske är det fortsättningen på den som jag hade förra veckan, kanske är det en ny som barnen dragit hem. Men jag känner mig sänkt. Så med lite skam och en stor känsla av lättnad ringde jag till tandläkaren och sa att jag inte kunde komma den här gången heller för att jag är förkyld igen. Sköterskan blev sur – det blir hon alltid när man avbeställer tider p.g.a. sjukdom samma dag; menar hon att man alltid ska veta 36 timmar innan att man ska må dåligt? – men jag ska lägga mig på soffan och halvsova ett tag nu.

Kuk eller handväska, skit samma!

"Och det går jättebra att köra en mans-Volvo, det är bara att ställa handväskan i det där extrautrymmet för kuken."

Via Ulrika Good hittade jag Hanna Fahl som i SvD klämmer till fenomenet med särskilda kvinnoprodukter

Gröna fingrar

För några veckor sedan hade en av lokalkollegorna köpt färsk timjan för att ha på sin mat. Strax efter att hon gått hem gick jag ut till pentryt för att göra kaffe, och hittade timjanplantan vid kaffebryggaren. Jag visste att hon inte skulle komma till lokalen något mer den veckan, så jag förbarmade mig över den: gav den vatten och ställde den på skrivbordet där det faller in lite ljus åtminstone.



Jag trodde inte att den skulle klara sig särskilt länge; timjan brukar ge upp ganska snart i mina händer. Men den verkar trivas här. Noemi och jag turas om att vattna den, och den tuffar på. Om än lite brun i kanterna, kanske.

Shake baby shake!

Dagens spartips, courtesy of Noemi!

När skrivaren signalerar att bläcket är slut och utskrifterna ser alltmer spöklika ut, spring då inte iväg och köp en ny patron. Ta ut den gamla och skaka den ordentligt! (Se bara till att det inte är en skvättande sort; annars blir både du och omgivningen bläckprickig.) Sätt in den igen, och hey presto! Skrivaren är nöjd och du kan fortsätta skriva ut ett tag till.

Upprepas med fördel ett par gånger.