Min mage har fört ett oherrans liv sedan i går eftermiddag. Ja, egentligen är det tarmarna som väsnas men det är i alla fall i magtrakten.* Och vi snackar inte lite lätt bubblande, utan stora lejonmorr på gränsen till rytningar. Det märkvärdiga (ja ja!) är att ursprungsområdet för rytandet har legat i vänster sida av ryggen. Bakom midjan, liksom.
Det började med att jag åt på tok för lite till lunch och sedan klämde i mig ett äpple på stående fot. Vänstermidjan svarade med ett lätt väsande, men jag uppfattade inte varningen. Sedan fikade jag te och kanelbulle vid halvfemsnåret. För lite, för sent, menade magen och började småknorra. Fortfarande var magmeddelandena så pass lågmälda att jag inte reflektrade något vidare över dem, utan satte mig bara på bussen hem för att äta middag.
Där någonstans hade jag kanske kunnat styra upp relationen mellan mig och den knotande magen. Men middagen var inget vidare intressant och det blev inte så mycket ätet. Så magen beslöt att ta till det stora artilleriet: hotfullt mullrande à la vulkan. Med jämna mellanrum har den låtit höra såna ljud att maken undrat om det var åska på gång eller om någon i huset testade sin nya motorcykel.
Under natten har morrandet flyttat sig lite, och sitter nu strax nedanför midjan på framsidan. Det ska bli spännande att följa utvecklingen under dagen; vem vet var det hamnat i kväll!
*Där ville jag skriva "the general stomach area", och sökte i huvudet efter det svenska uttrycket. Det allmänna magområdet? Nä, knappast. Hm. Ja! "The general area" heter "trakten"! Så enkelt – kanske lite för enkelt till och med. Det engelska uttrycket låter mycket viktigare. Men den skillnaden ligger nog mer i svenskars (mitt!) förhållande till det engelska språket än i själva uttrycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar