fredag 5 juni 2009

När ett lejon käkar på ens barn

Natten till idag var en sån där jobbig en. Jag hade först svårt att somna trots att jag var ordentligt trött, och när jag sedan väl hade somnat väcktes vi av ett hemskt illvrål inifrån barnens rum.

Det var Sötpricken som skrek. "Mammaaaaaaaaaa! Mammaaaaaaaaa!" Sömndruckna och yra rusade vi in, övertygade om att hon ramlat ner från sängen eller höll på att bli uppäten av ett lejon eller nåt. Men hon var bara något förvånad över att se föräldrarna komma ångande, och lät sig ganska snart klappas till sömn. För Gullpånken gick det däremot inte lika lätt. Så han hamnade i vår säng, där sedan tre klarvakna personer låg och snurrade i någon timme innan sömnen kom.

Jag är helt slut. Det sitter en förkylning i kroppen, som inte riktigt vill bestämma sig för att blomma ut eller dra sin väg. Kanske är det fortsättningen på den som jag hade förra veckan, kanske är det en ny som barnen dragit hem. Men jag känner mig sänkt. Så med lite skam och en stor känsla av lättnad ringde jag till tandläkaren och sa att jag inte kunde komma den här gången heller för att jag är förkyld igen. Sköterskan blev sur – det blir hon alltid när man avbeställer tider p.g.a. sjukdom samma dag; menar hon att man alltid ska veta 36 timmar innan att man ska må dåligt? – men jag ska lägga mig på soffan och halvsova ett tag nu.

4 kommentarer:

Anders Sparring sa...

Ska vi bilda klubb?

Malinka sa...

Sjuktrötta 40-åriga stockholmare vars barn blir ätna på av rovdjur under nätterna?

Jag är med!

indievuxen sa...

Måste man vara 40? Mitt barn blir ätet av spöken och krabbor på nätterna. Och ibland myggor. Allt på samma hysteriska läskighetsnivå.

Malinka sa...

Nä, man måste inte vara 40. Men hr Sparring och jag råkar vara årsbarn, har jag noterat.

Krabbor låter på något sätt läskigare än lejon. Sötpricken brukade drömma att det kom apor som plockade upp henne och slängde henne i golvet. Det var också rätt läskigt.