Inte alltför sällan undrar jag hur folk egentligen tänker. Nästan alltid börjar jag i huvudet formulera ett inlägg, en insändare, ett mejl – men jag kommer aldrig till skott med att verkligen få de där orden på pränt.
Då är det skönt att det finns andra som gör det för en.
onsdag 30 januari 2008
lördag 26 januari 2008
Dagispånken
Gullpånkens p.g.a. sjukdom avbrutna inskolning började om i onsdags.
När Sötpricken skolades in, var det tillsammans med en hel ny avdelning: fjorton ett-och-ett-halvtåringar, fjorton mer eller mindre nervösa föräldrar. Det hela var schemasatt över tio dagar, först en till två timmar om dagen i fem dagar och sedan gradvis längre. Det blev inte riktigt så – efter dag fyra tyckte pedagogerna att ungefär två tredjedelar av ungarna kunde börja köra hela dagar. Barnen trivdes nämligen så bra med varandra. Och så blev det. Jag satt stand-by i några dagar hemmar, men helt i onödan.
(Den resterande andelen ungar tog på sig hur länge som helst att bli ordentligt inskolade. I de flesta fall berodde det på svårartad separationsångest från föräldrarnas sida. Mycket intressant att se. Men en annan historia.)
När nu lilla pånken skulle börja på dagis* blev vi tillfrågade om vi hade lust att prova en tredagarsinskolning: tre hela dagar (9–15) tillsammans med mappa, sedan första dagen på egen hand. Låter lite brutalt tänkte vi, och hur ska det gå med Gullpånken som är så mappig? *hönsmammesuck*
Men det har verkligen funkat hur bra som helst. Trots en veckas uppehåll mellan dag 1 och dag 2. Han tycker att det är jätteroligt med de andra barnen, tyr sig till alla tre "fröknarna" (i en tredagars har man ingen särskild inskolningspedagog) och har redan lärt sig att själv lämna tallriken på matvagnen. Jag ska inte sticka under stol med att det var rätt nervöst i går som var första dagen. Både jag och maken satt som på nålar hela dagen, och jag som var jour ryckte till varje gång telefonen ringde. Men ingen utryckning krävdes, så jag gick ner som planerat vid tre.
På gården överfölls jag av fyra-fem hojtande barn och en styck "fröken" som i mun berättade om hela Gullpånkens dag. När jag lyckats komma loss från dem, hittade jag huvudpersonen själv och en annan "fröken" som hjälptes åt med att städa inne på avdelningen. Pånken har inte riktigt blivit haj på att gå med skor, så han gillar inte än att vara ute och leka. "Fröken" berättade att han varit lite ledsen några gånger, men tröstat sig när han blev upplyft, haft lite svårt att somna, men sedan sovit 1,5 timme, och ätit 2,5 halv potatis plus smörgås till lunch. (Köttgryta är inte så lätt att tugga i sig när man bara har fyra gaddar.)
Att han trivts under dagen tyckte jag mest av allt visades genom att han blev glad när han fick se mig, i stället för att börja gråta. Han hade helt enkelt inte saknat oss så mycket. Bra!
*Ja, vi, även "fröknarna", säger så till vardags om den plats där förskoleverksamheten bedrivs.
När Sötpricken skolades in, var det tillsammans med en hel ny avdelning: fjorton ett-och-ett-halvtåringar, fjorton mer eller mindre nervösa föräldrar. Det hela var schemasatt över tio dagar, först en till två timmar om dagen i fem dagar och sedan gradvis längre. Det blev inte riktigt så – efter dag fyra tyckte pedagogerna att ungefär två tredjedelar av ungarna kunde börja köra hela dagar. Barnen trivdes nämligen så bra med varandra. Och så blev det. Jag satt stand-by i några dagar hemmar, men helt i onödan.
(Den resterande andelen ungar tog på sig hur länge som helst att bli ordentligt inskolade. I de flesta fall berodde det på svårartad separationsångest från föräldrarnas sida. Mycket intressant att se. Men en annan historia.)
När nu lilla pånken skulle börja på dagis* blev vi tillfrågade om vi hade lust att prova en tredagarsinskolning: tre hela dagar (9–15) tillsammans med mappa, sedan första dagen på egen hand. Låter lite brutalt tänkte vi, och hur ska det gå med Gullpånken som är så mappig? *hönsmammesuck*
Men det har verkligen funkat hur bra som helst. Trots en veckas uppehåll mellan dag 1 och dag 2. Han tycker att det är jätteroligt med de andra barnen, tyr sig till alla tre "fröknarna" (i en tredagars har man ingen särskild inskolningspedagog) och har redan lärt sig att själv lämna tallriken på matvagnen. Jag ska inte sticka under stol med att det var rätt nervöst i går som var första dagen. Både jag och maken satt som på nålar hela dagen, och jag som var jour ryckte till varje gång telefonen ringde. Men ingen utryckning krävdes, så jag gick ner som planerat vid tre.
På gården överfölls jag av fyra-fem hojtande barn och en styck "fröken" som i mun berättade om hela Gullpånkens dag. När jag lyckats komma loss från dem, hittade jag huvudpersonen själv och en annan "fröken" som hjälptes åt med att städa inne på avdelningen. Pånken har inte riktigt blivit haj på att gå med skor, så han gillar inte än att vara ute och leka. "Fröken" berättade att han varit lite ledsen några gånger, men tröstat sig när han blev upplyft, haft lite svårt att somna, men sedan sovit 1,5 timme, och ätit 2,5 halv potatis plus smörgås till lunch. (Köttgryta är inte så lätt att tugga i sig när man bara har fyra gaddar.)
Att han trivts under dagen tyckte jag mest av allt visades genom att han blev glad när han fick se mig, i stället för att börja gråta. Han hade helt enkelt inte saknat oss så mycket. Bra!
*Ja, vi, även "fröknarna", säger så till vardags om den plats där förskoleverksamheten bedrivs.
söndag 20 januari 2008
Sjukdomsträsket
Åh hjälp!
En vecka med sjuka barn, det är verkligen inte någon dans på rosor. Vi är helt slut. Tur i oturen är att vi inte blivit sjuka själva (än), så vi har i alla fall sluppit stånka omkring med feber och snoriga näsor.
Vi har bara stånkat omkring med barn med feber och snoriga näsor.
Först föll Sötpricken. Feber några dagar, okej öron vid läkarbesiktning men sedan, dagen efter, jätteont i örat. Husläkarjouren, Kåvepenin i fem dagar.
Sedan föll Gullpånken. Efter första dagen på dagis (jättekul!) fick han 40° feber, var trött, febrig och kinkig några dagar innan vi bestämde oss för att gå till husläkarjouren. Odefinierad infektion. Tokhög sänka. Kåvepenin i tio dagar.
Klockan 20.00 i dag var samtliga personer i hushållet feberfria. Låt oss hoppas att det förblir så.
En vecka med sjuka barn, det är verkligen inte någon dans på rosor. Vi är helt slut. Tur i oturen är att vi inte blivit sjuka själva (än), så vi har i alla fall sluppit stånka omkring med feber och snoriga näsor.
Vi har bara stånkat omkring med barn med feber och snoriga näsor.
Först föll Sötpricken. Feber några dagar, okej öron vid läkarbesiktning men sedan, dagen efter, jätteont i örat. Husläkarjouren, Kåvepenin i fem dagar.
Sedan föll Gullpånken. Efter första dagen på dagis (jättekul!) fick han 40° feber, var trött, febrig och kinkig några dagar innan vi bestämde oss för att gå till husläkarjouren. Odefinierad infektion. Tokhög sänka. Kåvepenin i tio dagar.
Klockan 20.00 i dag var samtliga personer i hushållet feberfria. Låt oss hoppas att det förblir så.
måndag 14 januari 2008
Blyghet
Det är inte lätt att vara blyg, minsann.
Jag har alltid varit blyg och har kompenserat det genom att skrika högst och mest. En aningen märklig approach, som ger resultatet att ingen fattar att man är blyg. Vänner och bekanta brukar till och med ge ifrån sig flatskratt när jag talar om min blyghet:
"Nej lägg av! Skulle du vara blyg? Ehahahhahahaha!"
Jaha, eheh. Om du säger så.
Nackdelen med att folk inte förstår att man är blyg är att ens uppförande måste förklaras på andra sätt. Och det görs för det mesta genom att man tillskrivs ett urval negativa egenskaper. Under åren har jag bland annat fått höra att jag är arrogant, inbilsk och aggressiv. Tema med variationer, alltså. ("För mycket" tror jag inte platsar som blyghetsförklädnad.)
Är det svårt att relatera de egenskaperna till blyghet? Jo, så här:
Arrogant – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och avståndstagande ut (man vågar inte säga något eller gå fram till någon).
Inbilsk – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och ... ja, se ovan.
Aggressiv – man har stått i ett hörn (och så vidare), men kommer på att man faktiskt vill säga något. När man då öppnar munnen blir alla överraskade och känner sig hotade av den arroganta personen som plötsligt yttrar sig.
Man hoppas att det här inte går i arv. Sötpricken berättar ofta frankt att hon är blyg när hon ska träffa nya människor – ibland berättar hon det för dem – eller dagiskompisarna hon inte sett på ett tag. Jag tror inte att hennes blyg och mitt blyg är samma sak.
Jag har alltid varit blyg och har kompenserat det genom att skrika högst och mest. En aningen märklig approach, som ger resultatet att ingen fattar att man är blyg. Vänner och bekanta brukar till och med ge ifrån sig flatskratt när jag talar om min blyghet:
"Nej lägg av! Skulle du vara blyg? Ehahahhahahaha!"
Jaha, eheh. Om du säger så.
Nackdelen med att folk inte förstår att man är blyg är att ens uppförande måste förklaras på andra sätt. Och det görs för det mesta genom att man tillskrivs ett urval negativa egenskaper. Under åren har jag bland annat fått höra att jag är arrogant, inbilsk och aggressiv. Tema med variationer, alltså. ("För mycket" tror jag inte platsar som blyghetsförklädnad.)
Är det svårt att relatera de egenskaperna till blyghet? Jo, så här:
Arrogant – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och avståndstagande ut (man vågar inte säga något eller gå fram till någon).
Inbilsk – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och ... ja, se ovan.
Aggressiv – man har stått i ett hörn (och så vidare), men kommer på att man faktiskt vill säga något. När man då öppnar munnen blir alla överraskade och känner sig hotade av den arroganta personen som plötsligt yttrar sig.
Man hoppas att det här inte går i arv. Sötpricken berättar ofta frankt att hon är blyg när hon ska träffa nya människor – ibland berättar hon det för dem – eller dagiskompisarna hon inte sett på ett tag. Jag tror inte att hennes blyg och mitt blyg är samma sak.
lördag 12 januari 2008
Sötprick ekiperas (uppdaterad)
Dags för ny overall. Vilken tur då att Åhléns har rea!
Latest news, read all abaht it!
Det blev inte den overallen. Det blev en annan, nästan likadan.
Fem myror är fler än fyra elefanter
Sötpricken och Gullpånken tittar på Fem myror. Namn bokstaveras.
Teven: Aaa.
Sötpricken: Aaa.
Gullpånken: Aaaaaaa!
Teven: Nnn.
Sötpricken: Nnn.
Gullpånken: NG!
Teven: Tee.
Sötpricken: Teeee.
Gullpånken: Pfffffff!
Teven: Oooo.
Sötpricken: Oooo.
Gullpånken: Bwoooo!
Teven: Nnn.
Sötpricken: Nnn.
Gullpånken: NGzj!
Teven: Anton!
Sötpricken: Anton!
Gullpånken: Agooooo!
Teven: Aaa.
Sötpricken: Aaa.
Gullpånken: Aaaaaaa!
Teven: Nnn.
Sötpricken: Nnn.
Gullpånken: NG!
Teven: Tee.
Sötpricken: Teeee.
Gullpånken: Pfffffff!
Teven: Oooo.
Sötpricken: Oooo.
Gullpånken: Bwoooo!
Teven: Nnn.
Sötpricken: Nnn.
Gullpånken: NGzj!
Teven: Anton!
Sötpricken: Anton!
Gullpånken: Agooooo!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)