Förutfattade uppfattningar

Igår var jag på rutinbesök hos min husläkare (hon som jag klagar mycket på men som ibland kan vara så pass vettig att jag inte kommer mig för att krångla med ett byte), och i slutet gled samtalet in på andra läkares försök att klassificera mitt konstiga tillstånd som psykosomatiskt. Min läkare har sedan länge slutat ställa den till synes obligatoriska frågan "Hur har du det hemma?", som verkar vara en kombination av "Lever du i ett misshandelsförhållande?" och "Hur står det till psykiskt?", eftersom hon får samma, emfatiska, svar varje gång: "Tack, jättebra!" Och det är jag tacksam över, eftersom jag faktiskt lever i ett bra förhållande och trots allt märkligt i min kropp är i ganska god balans. Det kan bli ganska tjatigt att behöva försäkra folk om det, faktiskt.

Men igår sa hon något som först inte gjorde något större intryck, men sedan, lite efteråt, fick mig att börja tänka. Hon sa: "Ja, redan på bvc tänkte jag och bvc-sköterskan att ni var en så gullig familj." Ja, jo. Fina barn och två föräldrar som älskar varandra. Så vet jag att det ser ut. Så är det ju. Men hon kan faktiskt inte veta att ytan stämmer med innehållet.

Ja, jag vet. Det kan se ut som att jag först klagar på att få frågan, sedan på att inte få den. Men nej. Jag är glad över att slippa frågan, men jag är osäker på om det är bra att en läkare återspeglar ytan. Jag kunde ju ha varit någon vars partner misshandlade mig, psykiskt eller fysiskt, men bara inte kommit så långt att jag vågade tillstå det. Och då hade jag förmodligen dragit slutsatsen att i alla fall inte berätta något för min läkare.

Trevligt, ja. Proffsigt, nja.

Bra och dåligt

Regnet trummar mot fönsterblecket och jag känner mig bekvämt dåsig efter att ha tränat. Snart ska jag göra kaffe med min nya favoritmacka: finncrisp med brie, och sätta mig i soffan med det jag behöver läsa inför ett jobb jag ska göra.

Skön eftermiddag för hemmaarbetare? Absolut. Om det inte vore så illa att jag måste ge mig ut i rusket om en timme ...

Städandets motstånd

Till slut är vardagsrummet städat. Efter en massa gnöl och gnäll från barnen över att de skulle behöva göra något så hemskt som att plocka undan alla de högar som de lämnat efter sig på bord och golv, i fönstersmyg, fåtölj och soffa, accepterade de till slut mutan och lade ner de hemskt långa 10 minuter som det tog dem att rensa.

Nu sitter de i soffan och pustar ut, med varsin padda och godispåsarna från senaste veckornas kalas. Själv ska jag gå ut i köket och städa där, innan jag ska börja med maten. Funderar på vad det finns för muta åt mig, och vem som kommer ge mig den om jag sätter mig på golvet och gråthulkar först.

Det där med kundservice

Igår var jag tvungen att remma iväg till Buttericks för att köpa en Halloween-dräkt till sexåringen, som ska ha eftermiddagskalas i skolan idag. Naturligtvis fanns inget av det han ville vara (spöke, skelett, Spiderman eller Star Wars), så jag fick köpa en svart kåpa à la Döden. Storlekarna var lite oklara, så för att inte riskera våldsamma besvikna utbrott på grund av för liten kåpa plockade jag på mig både small och medium. Att Buttericks inte praktiserar öppet köp var bara att tugga i sig.

Bengt Ekerot som Döden, inte sexåringen.

Men tjejen i kassan tyckte inte att det var bra att jag skulle köpa en kåpa för mycket, så hon drog fram måttbandet och mätte, och övertalade mig att medium skulle bli på tok för stor. Så jag gick därifrån som nöjd kund.

(Sedan blev det besvikna utbrott i alla fall, för att jag inte köpt en spök-, skelett-, Spiderman- eller Star Wars-dräkt. Men det är en annan historia.)

På vägen hem gick jag in på matsilverbutiken. Där var jag förbi för några dagar sedan för att få hjälp med svarta fläckar på några av mina ärvda skedar, och då pratade jag med en jättetrevlig tjej som kom med olika förslag. När det visade sig att jag redan hade prövat alla de, bad hon mig ta med mig skedarna så hon kunde titta närmare på dem.

Men den här gången var hon inte där. I stället fick jag prata med en dam som meddelade att det bara var att skicka in dem till fabriken för att "återställa ytskiktet" eller något liknande, och att det enda vettiga var att göra det med samtliga delar för att de skulle se lika ut. Någon prisuppgift kunde hon inte ge, nehej. När jag ifrågasatte det rimliga i att skicka iväg 112 delar silverbestick, varav ca 100 looks perfectly alright to me, utan att få veta innan vad det kommer att kosta, pekade hon anklagande på min ena medhavda sked och utbrast: "De kostar ju 5 000 om man köper nya!" Jag blev så paff att jag inte kom mig för att påpeka det väl överdrivna priset – sure, de är dyra, men inte riktigt så – men fann mig i alla fall tillräckligt för att ifrågasätta den logiken: Jag skulle inte ha råd att köpa dem nya heller.

Efter att hon erbjudit mig avbetalning på den ännu okända putsningskostnaden virade jag in mina bestick i hushållspappret igen och gick därifrån. Antagligen var det sista gången jag var inne där.

Mina stackars skedar.

Tasset från små fötter

Det blev en innesittarhelg, tyvärr. Hade nog kunnat ta mig ut lite mer – den enda utegången var en kort promenad ner till vattnet igår och springrundan idag – men ja, det regnade ju nästan hela gårdagen och idag var jag hur trött som helst efter att ha jagat möss hela natten.

Det har nämligen varit ljudliga nattliga musuppträdanden. Första natten var det bara lite lagom rassel och tassande, men nu i natt var det betydligt högljuddare: skrap och dunsar och som pricken över i: ihåliga, liksom studsiga ljud inifrån bäddsoffan. Efter att jag hade tänt ljuset, sparkat på den och släckt igen några gånger kom maken med den smarta lösningen att låta lampan bredvid soffan vara tänd, och då slutade det låta därifrån.

Så fort barnen hade gått iväg för att leka med kompisen i morse, plockade vi bort alla kuddar och inspekterade soffans inre. Och ja visst låg det spillning där – och en gnagen taleggiokant …  Spillningsspåren vi hittade i fredags gjorde det tydligt att det var bäst att inte lämna något matliknande framme på bord och bänkar, så jag stoppade mycket ordentligt undan frukt och bröd innan jag gick och lade mig både fredag och lördag kväll. Men taleggion hade jag visst glömt på dess tallrik på diskbänken.

Nu ska jag gå och lägga mig i musfritt stadshem och våndas över vad sjutton mössen kan hitta på den här veckan innan vi hinner skaffa en musskrämma likt Suziluz. Brrr!

Sega dagar

Åh vilka sega dagar!

Jag har inte tillnärmelsevis tillräckligt mycket att göra och det jag har gjort har varit så satans tråkiga saker. Min hjärna håller på och smälter ihop, kan inte för mitt liv komma på något kreativt att göra!

Jag lovar att samma sekund som det kommer ett uppdrag att sätta tänderna i, då kommer det att smälla till i den icke hopsmälta delen av hjärnan och en massa idéer kommer att poppa upp – och så har jag inte tid med dem. Så funkar jag.

Men jag har i alla fall rena fönster!

Favorit i repris: föräldrakyssen

Kommer ni ihåg den här, föräldrakyssen? När en unge pillat in en pärla i näsan och inte får ut den igen, och så lägger man dem på golvet, håller för näsborren där pärlan inte sitter och blåser genom munnen? Mitt gamla inlägg hör till en av de mest lästa i bloggen. Nästan varje gång jag kollar statistiken har en eller flera sökningar fört folk hit.

Även hemma är den ständigt aktuell. I helgen kom 6-åringen ut från barnens rum, där de satt och pärlade pärlplattor, och pekade på näsan: "Jag skulle bara lukta på pärlan och så åkte den in i näsan!" Han fick lägga sig på golvet och så blåste jag ut den. Och sedan rådde vi honom att inte lukta på pärlor i fortsättningen.