Sjukt skön helg

Lagom med mat, lagom med vin, mycket sol och barn som varit hemifrån och lekt hos kompisar stora delar av dagarna. Ett litet smolk i bägaren var när vi insåg att vi har okänt besök i huset. Antingen är det ett spöke som gillar att göra ljud som om det lekte med byråhandtag i metall, eller så är det möss som har hittat något att leka med som låter som byråhandtag i metall – vad detta skulle vara är dock oklart. Ljudet, tillsammans med andra ljud av tassande och rasslande slag, sätter igång strax efter att vi har gått och lagt oss, och vid besiktning ser man ingenting. Det där osynliga gör att jag lutar åt spökteorin, men å andra sidan hittade vi små svarta pluttar lite varstans och maken hävdar att det är musbajs, och det gör ju onekligen musteorin mer trolig. Men det är ändå märkligt. Vi har aldrig haft möss i huset förut – varför dyker de upp nu?

Det som göms i lerjord …

En av helgens uppgifter var att vända uppochned på diverse krukor och odlingskärl, bland annat det misslyckade potatisexperimentet. Någon gång sent i våras hittade jag några gamla potatisar i kylskåpet och engagerade barnen och deras kompis för plantering i stora plastkrukan. (Inte för att de var så engagerade, aldrig har jag skådat barn som tyckt det var så ointressant att stoppa ner en rund grej i jord.) Och sedan kom det blast, och så stod det blast, och så borde det ha blommat men det gjorde det inte, och så vissnade blast eller så blev den möjligtvis uppäten av möhöhördarsniglar. Sedan har krukan stått där, och bara väntat på att bli uthälld. Men lo and behold! När jag vände på den var det inte bara jord och dräneringssten som ramlade ut, utan även dessa sötnosar. De har bara legat där i jorden och väntat på att någon ska hitta dem. Undrar hur de smakar.

En annan kruka som skulle rensas var rosmarin- och salviakrukan. I början på sommaren stoppade jag ner dessa båda snabbköpsköpta, och sedan dess har vi skördat mängder med salvia (och lite rosmarin). Men de står fortfarande kvar, eftersom den tid i dag när jag skulle ha tagit hand om salviabladen och omplanterat gick åt till sökande efter musspår (eller eventuellt spökspår) och en ordentlig städning av det mest hemsökta rummet.

Kan man inte springa, kan man fika.

I lördags var det tänkt att jag skulle springa, men det blev inget av. Sedan en vecka tillbaka får jag ont i smalbenen när jag springer, inte efter en stund utan direkt, och efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att det kan vara benhinneinflammation. Jag har alltid föreställt mig att det känns ungefär som växtvärk, och jag är långt ifrån säker på att det är vad jag har – det är mer som om det stramar och drar och ömmar på insidan av vaden – men mer än bara träningsvärk är det. I dag tog jag den vanliga promenaden och kände redan efter några minuter att det stramade och hade sig. Jag springer inte på onda ben, så alltså blir det inget springande på ett tag, och det är så frustrerande.

Skärmytsling i Vasastan

I dag när jag och Femåringen kom gående uppför backen till förskolan fick jag se tre barn från hans avdelning som viftade med varsin vit och spetsig grej. När vi närmade oss grinden sprang de fram för att hälsa på Femåringen, och jag såg att det var ett slags papperssvärd, som långa dolkar, som de hade i händerna. Jag frågade vad det var och en av dem berättade stolt att hans mamma hade gjort dem. Mitt förslag att de skulle gå in med svärden och lägga i sina lådor bemöttes med att hans pappa (som jag sett vinka adjö precis när vi kom) minsann sagt att det var okej att leka med dem.

Det var tydligt att personalen inte sett något än – det är alltid så mycket folk så där dags och ungarna befann sig i ett hörn av gården – så jag gick bort till närmsta pedagog som jag känner lite. Hon fick genast bekymmersrynka i pannan och gick iväg för att befria dem från vapnen. När det var gjort berättade hon att de faktiskt var rätt vassa. Inte så att de kunde ha orsakat några direkta skador, men hade om oturen varit framme kunnat rispa någon i ansiktet rätt rejält.

Jag är så himla förvånad – de här föräldrarna uppfattar jag som vettiga och trevliga människor. Vad fick dem att 1) tillverka vapen och 2) säga åt barnen att det är okej att leka med dem på förskolan?

WTF, liksom.

Direktadresserad reklam med märklig mojäng

Jag avskyr all denna direktadresserade reklam, som skickas till mig utifrån att jag är kvinna och i 40-årsåldern: bokklubbar, erbjudanden om tidningsprenumerationer, om tallriksprenumerationer – tallrikar! som man samlar! i serier! med blomstermotiv! – och tros- eller strumpprenumerationer: "Du kommer aldrig att stå utan nylonstrumpor!" Okej, så här är det, alla ni tros- och strumpmänniskor: Jag bor mitt i Stockholms innerstad. Det tar tre minuter att gå till Åhléns och de är öppna varje dag.

Idag var det Bonniers bokklubb som stod för irritationen. Kanske skickar de till mig för att jag har varit med en gång, men det var säkert 20 år sedan. Jag är i vilket fall inte intresserad, faktiskt är jag så ointresserad att jag inte ens orkar leta reda på ett sätt för att få dem att plocka ur mig ur registret. Om det nu går.

Ah, nu kollade jag adresskällan! (Ni vet att det måste stå adresskälla?) De får min adress från Adlibris! M'allå!!! Varför skulle jag vara intresserad av en bokklubb, där någon annan väljer ut vilka böcker jag får beställa, när jag kan gå in på, ja bevisligen brukar använda Adlibris för att beställa böcker ur ett betydligt större sortiment?

Men! I alla fall! Den här gången kom det, utöver fan-tas-tiska erbjudanden om skålar, med en märklig mojäng. Ingen förklaring någonstans vad det ska föreställa vara, inget omnämnande någonstans i reklammaterialet.

Den märkliga plastmojängen. Lite otydligt p.g.a skugga, men den är jämtjock.

Vad kan det vara?! Knappast ett bokmärke, den är för tjock för det och dessutom vill man inte att bokmärken ska sticka upp så mycket. Ett nässkydd? För en väldigt bred näsa? Nej, jag förstår verkligen inte. Den borde ha något med läsning att göra, tycker man, men med vad?

Varken ett vanligt maskindiskmedel eller dito annons

När vi ändå är inne på oförklarliga saker i tidningen bara måste jag dela med mig av den här annonsen. Vi har sett den i den där småannonsdelen längst bak i månadstidningar som Allt om mat flera gånger, och varje gång kliar vi oss förundrat i huvudet.

Det är något med presentationen av detta fantastiska maskindiskmedel som … ja, inte känns särskilt kommersiellt.

Oh dear me, what has the world come to?

I dag läste jag mig igenom de sista tidningarna i en hög Svensk Damtidning från hösten och vintern – mamma tog en provprenumeration vår första sommar här och sedan dess hör det till att fördjupa sig i inhemska och utländska kungligheters och kändisars liv och leverne när vi är här – och hittade längst ner ett klipp från DN. Jag vet inte exakt när jag rev ur det ur tidningen, men kanske under sommaren eller hösten. Först mindes jag inte varför jag hade tyckt notisen var värd att spara, men efter en snabb genomläsning mindes jag.

För det första: Varför är det över huvud taget intressant för en svensk läsekrets att tre ledamöter av Överhuset har fuskat med boendeersättningen? Man undrar lite över nyhetsvärderingen här.

För det andra: Varför anses baronessan vara den intressantaste medlemmen av den bedrägliga tion? Är lorderna Paul och Bharia sådana genomsnittliga och tråkiga adelsmän att deras dåliga vandel inte anses vara värd att ta upp särskilt? För inte handlar det väl om att baronessan är en kvinna? Jo måhända – kanske föräntar man sig intet annat än lurendrerier av manliga lorder, men de där kvinnorna, dem tror man ju lite mer om. Pukkha sahib, you know.

För det tredje: Varför upplyser Dan Lucas, London, oss om att baronessan är född i Bangladesh? Beror det på att bangladeshier, liksom den genomsnittlige pären, är mer benägna att fuska med ersättningen eller att de är mindre så? "Tänk att hon agerade så bedrägligt! Hon som är från Bangladesh allt! Det hade man aldrig kunnat tro." Huvuden skakas, tekoppar rister – such unexpected behaviour, my dear!

För det fjärde, det som gjorde att jag fastnade i notisen och läste om den lite noggrannare (och tur var väl det, för annars hade ni inte fått läsa ett sådant spirituellt nonsensinlägg sisåsådär ett halvår senare):

Varför är det intressant att hon är muslim?

Kanske snarare varför man INTE ska följa valbevakningen på DN.se?

DN.se väljer att som inför EU-valet utesluta partierna utanför riksdag, landsting och kommun i valbevakningen inför höstens val. Trots att läget just nu i deras egen "opinionsundersökning" på webben visar att 17 % av de som svarat tänker rösta på ett "annat" parti.

Att PP sitter i parlamentet, Fi gjorde goda resultat i EU-valet och att SD är på (oroväckande stark) frammarsch och borde synas i sömmarna i stället för att gömmas, det ignorerar man. För tänk vad krångligt det skulle bli med fler partier att hålla ordning på! För att inte tala om att det skulle behövas utökade analyser av problem och frågeställningar som inte håller sig till den gamla välkända höger–vänster-skalan!

Skral variant av bevakning, måste man säga. Kollar man åt alla håll utom åt ett brukar det vara därifrån någon dyker upp och biter en i rumpan.

Saker man funderar över

I går läste jag i DN om professorn i statsvetenskap, tillika specialist på Indonesien, Olle Törnquist, som medverkat i Maj Wechselmanns dokumentärfilm om inbördeskriget där på 1960-talet. Han vill nu inte längre vill vara med i Kvinnorna och generalen eftersom han inte tycker att filmen berättar saningen om folkmordet. Wechselmanns reaktion är enligt DN följande:

Det [att Törnquist inte skulle vara med] hade jag och min producent faktiskt redan bestämt. Vi tycker inte att det låter trovärdigt när han pratar engelska med australisk accent.

Eh?! Det var ju ... klargörande. Och inte alls "surt sa räven". För mig väcker det dessutom nya frågor: Är det australiensisk accent i största allmänhet som inte låter trovärdig? Eller är det när Törnquist talar australiensiska som trovärdigheten brister, för att han gör det dåligt? Ja, jag skulle gärna vilja veta vad som menas.

(Det här skulle ha blivit gårdagens "dagens kli i huvudet", men så mindes jag inte den exakta formuleringen när jag satt på jobbet och artikeln finns inte på nätet. Förstås. Eftersom det är DN.)

Konspirationsteorier ahoy!

I dag skriver Karin Bojs i DN om några aktuella konspirationsteorier: klimatet (mycket aktuellt, kolla blogglänkarna till krönikan), jordens undergång 2012 (den var jag inte alls medveten om, trodde bara det var en film) och hur farligt vaccinet mot svininfluensan är.

I vanliga fall brukar jag mest fnissa åt konspirationsteoretiker och deras så härligt grandiosa idéer om världsherravälden, gigantiska nätverk som arbetar med dolda agendor. Ett koko som med stor uppriktighet tror att vaccinet mot svininfluensan ingår i en världsomspännande konspiration för att decimera, till och med halvera, världens befolkning kan man inte annat än skratta åt.

Fnisset sitter betydligt längre in när rätt vanliga människor, vad man kan bedöma i alla fall, på allvar menar att vaccinet är farligt och att svenska staten egentligen är medveten om det men ändå fortsätter att pumpa i medborgarna det. Man undrar ju vad staten skulle ha att vinna på detta – att göra svenskarna sjuka eller ta död på dem är inte direkt lysande ur nationalekonomisk synvinkel. I den här tråden från Familjeliv.se som Ellen tipsade om, får man en fin översikt över "argumenten". Där hittar man också början till en riktigt snygg klintbergare, inlägg #186:

Har hört att vissa som vaccinerar sig "vaccineras" med placebo istället, dels för att vaccinet inte kommer att räcka till alla, dels för att man vill kolla om det riktiga vaccinet har avsedd effekt. Tydligen ges placebo helt slumpmässigt, inte ens sköterskor och läkare vet vilka doser dom är äkta och falska...ska själv vaccinera mig i morgon, man får väl hoppas att man inte åker dit i onödan och får sockervatten istället...=(

Eeeeh. Förutom att det naturligtvis är förbjudet att ge placebo utan att meddela patienter om att de ingår i en grupp där placebo ges, undrar jag hur sjutton man skulle kunna få något resultat på den studien. Att den som sköter medicineringen inte vet vilka patienter som får vad är korrekt förfarande, men hur görs uppföljningen? Nä, det faller på sin egen orimlighet.

Som det mesta vad gäller konspirationerna. Hur skulle till exempel en stor del av världens klimatforskare kunna samarbeta för att skapa en felaktig bild av klimathotet? Det brukar vara svårt för ett sånt gäng att komma överens om vad man ska ha för tema på konferenserna.

Och nu blir det fotboll

I dag borde man väl skriva om Svenska Fotbollsssssförbundet* och den märkliga idén att bötfälla Örgryte IS för att supportrar under match har haft en banderoll uppe med texten "Free Dawit Isaak".

Men det har andra gjort bra redan och jag tänker mest på reaktionerna på Johan Esks utslängda tanke i DN, om att Lagerbäck skulle ersättas med Svennis och Pia Sundhage. Reaktionerna som redovisades i gårdagens papperstidning (hittar inte på nätet) var minst sagt intressanta.

Några menar att det är en intressant tanke (tre kvinnliga spelare, varav en f.d.), två vill inte kommentera (manlig spelare, manlig tränare). Nils-Eric Johansson, spelare AIK, uttrycker något som jag tror ska uppfattas som negativt ("vore en riktig chock", "men hon är säkert jätteduktig på tjejsidan" – ja typ det, lilla gubben!), medan Tobias Hysén, spelare Göteborg, menar att det vore "för tidigt med en kvinnlig förbundskapten för herrlandslaget. Tyvärr."

Jag tror att Hysén satte huvudet på spiken. Det är om inte annat tydligt när man läser vad de här gubbsen anser:

Sören Åkeby, tränare Sundsvall:
– Jag hoppas att han [Esk] skojar. All heder åt det hon har gjort i USA – det är en annan sak att träna herrlandslaget.
Tom Prahl, tränare Trelleborg:
– Det tror jag inte är någon bra idé. Det är trots allt stor skillnad på herr- och damfotboll.

Jag blir mäkta nyfiken. Vilken är skillnaden mellan herr- och damfotboll, exakt? Förutom det att män respektive kvinnor spelar utifrån sina fysiska förutsättningar då – vilket ju inte borde spela någon roll eftersom en eventuell kvinnlig förbundskapten inte ska delta i spelet. Skiljer sig reglerna på något sätt? Utrustningen? Planen? Behöver man olika taktik för att spela herrfotboll jämfört med att spela damfotboll? Behöver manliga spelare gullas och duttas med något sätt som kvinnliga inte behöver – och kan då en kvinna inte lära sig gulla och dutta?

Det måste i alla fall ha något att göra med själva spelet fotboll.  För det kan väl inte vara så enkelt att det handlar om att män inte kan förbundskaptenas av kvinnor?!? Eller?

*De envisas själva att skriva utan fog-s. Det vägrar jag.

Småsnålt

Närmaste grannarna på nedre botten har flyttat i dag. De behöver större, för de väntar barn.

De har sålt en lägenhet för 2.900.000 spänn, köpt en ny för säkert minst 3.500.000 och hon är gravid. Men de flyttar med hjälp av kompisarna.

Varför snålar man in på en kostnad på kanske 10.000 kronor, när man jonglerar med miljoner?

Spooky!

I morse fick maken påminna mig om att det var åtta år sedan planen flög in i World Trade Center (och vår sjuåriga förlovningsdag, för den delen) – jag är helt lost när det gäller datum och sådant just nu!

Alldeles nyss passerade ett flygplan över mitt huvud, som det gör ofta eftersom lokalen ligger under inflygningen till Bromma (precis nu kommer ett till), och jag mindes min dröm från i natt.

Vi var ute på landet. Sötpricken låg och sov i mormors rum, och jag satt på min plats vid bordet, med ryggen mot fönstret. Plötsligt märker jag en flygplansskugga som (ologiskt) går över mig, och vänder mig om och tittar ut. Ganska mycket längre bort ser jag hur flygplanet plötsligt viker ner mot marken och, utom synhåll bakom grannskogen, kraschar med nosen före. Stor explosion, vi springer bort från fönstren, jag minns att Sötpricken ligger där i rummet med fönster mot kraschen, och så kommer en massa vrakspillror och sten flygande som projektiler genom glas och väggar. Jag rusar in till Sötis, som lyckats undgå att bli träffad av något, och lyfter upp henne.

Drömmen fortsätter med konstiga biltransporter och köer på motorvägen, men det minns jag bara vagt. Men är det inte spooky att jag drömde en sådan dröm just natten till idag!?

Kapabla barn blev oroliga föräldrar?

Från att jag började 2:an gick jag varje morgon den här vägen – med startpunkt i ett radhusområde strax österom och slutpunkt på andra sidan ytterligare en väg – tillsammans med två tre av mina kompisar. Utan vuxna. Ingen tidning skulle ha kommit på att skriva om det – vi var bara några av alla de ungar som för egen maskin traskade till skolan.

Ibland undrar jag vad som har hänt de här senaste 30–35 åren. Har världen verkligen blivit så mycket farligare än när jag var liten, eller är det föräldrarna som blivit räddare, bekvämare eller bara hönsigare? Och när skedde den övergången, den från ett relativt avslappnat förhållningssätt till barnens rörelser i vardagen? På sena 70- och tidiga 80-talet knatade vi fram och tillbaka till skolan i sällskap med kompisar och utan vuxna – några redan från första skoldagen – och tog oss till och från fritidsaktiviteter på egen hand, per buss och tunnelbana om så krävdes. Så är det inte på sena 00-talet. När tog oron och bekvämligheten över?

(Det var hos Alla saker som jag hittade länken till artikeln.)

Ingen planlös petting, hörni!

Sex varje dag ger bättre spermier, säger DN. På Godmorgon Sverige återkommer samma meddelande vid varje nyhetssändning. Efter några timmar med bakgrundstjat om den saken börjar min hjärna registrera vad egentligen sägs.

Att "ha sex" innebär samma sak som att mannen får utlösning. Bara så att ni vet.

Vad i helvete pågår?

I förrgår klagades det på förskoleföräldramötet över att barnen använder skitfula ord och svordomar ibland.

Jävligt underligt tycker jag, som fan aldrig svär.

Ibland fattar man ingenting

Alldeles nyss drog en skrattande grupp damer i 55-årsåldern över innergården. Jag föreställer mig att de har varit på teater och ätit en god middag efteråt, och nu ska de upp till "Maggan" för ett glas vin innan de skils åt.

Saken är att "Maggan" inte bor här egentligen. Hon bor i "Jakobsberg".

I vårt gårdshus finns några ettor som används som övernattningslägenheter. Gårdshusets invånare består mestadels av singlar i tjugoårsåldern och unga par runt trettio, men föga förvånande skiljer övernattningslägenheternas ägare ut sig där: det är par i 50-, 55-årsåldern. Och de hör till den inkomstgrupp som tydligen kan få för sig att köpa en övernattningslägenhet för 1,5–2 miljoner trots att det tar mindre än 20 minuter att åka därifrån och hem med taxi.

En rimlig fråga, måhända?

Ibland blir man överraskad av sina barns tankar. Ikväll satt Sötpricken och ritade i vardagsrummet, medan jag satt i soffan med Gullpånken i knät och maken stökade ut i köket.

Plötsligt frågar hon mig:

– Vill inte ni ha barn?

Och jag blir så paff att jag är tvungen att fråga om flera gånger vad hon säger, trots att jag egentligen hör orden.

– Men hur menar du då?
– Jo, för när jag och Gullpånken skriker då blir ni alldeles ... galen.

Och det är ju sant. Vi blir alldeles galna när ljudnivån stiger så att det ringer i öronen på oss.

– Men det betyder inte att vi inte vill ha er. Vi tycker om er och vill vara med er även om ni skriker jättehögt. Vi vill bara att ni ska vara tystare.

Hon tittar lite på mig och bestämmer sig sedan tydligen för att det var ett okej svar. Och fortsätter rita.

Wonder Winterland

Men är inte det här lite sent på året?

Lite senare:
Och låten heter förresten Winter Wonderland. Duh.

Uppehållstillstånd

När jag läste om Lollo från Lund och Migrationsverkets handhavande av hennes fall, blev jag minst sagt förvånad över att hennes uppehållstillstånd, klubbat i Migrationsdomstolen, blivit överklagat till Migrationsöverdomstolen. Vem överklagar sånt, undrade jag. För inte kunde jag föreställa mig att det var det statliga verket som varit framme med ett överklagande.

Men så är det. Svenska Migrationsverket ser det som sin uppgift att överklaga domar från Migrationsdomstolen. Så få asyl- och uppehållssökande som möjligt ska få stanna i Sverige, tydligen. Stämmer det med verkets uppdrag? Detta måste undersökas vidare, märker jag.

Akut sjukvård

Ibland uppstår ett plötsligt behov av att vända sig till läkare. Det behöver inte vara något allvarligt, utan man behöver bara få konstaterat just att det inte är allvarligt.

Då är det guld med en husläkarjour runt hörnet. Klockan åtta när de öppnar, ringer man nämligen och talar om att barnet som haft lunginflammation en gång började hosta otrevligt under natten. Då säger de att man kan komma tio i nio och kolla saken. Och tio över nio är man hemma igen och har fått konstaterat att allt är lugnt.

Bästa sortens akut sjukvård, tycker jag. Det borde finnas flera sådana ställen i stan – vad jag vet finns två – så kanske akutmottagningarna på sjukhusen inte skulle bli så fullsmockade. Konstigt nog är det inga politiker som drar den slutsatsen. De tjatar nämligen om att man ska gå till vårdcentralen i stället för till att dra till akuten. Men inte ens vår eminenta vc, där man alltid kan träffa en läkare samma dag, är öppen på helger och kvällar. Vart ska man då vända sig, om inte till akuten?

Tidigare var husläkarjouren på Sabbatsberg en riktig närakut, med röntgen- och provtagningsmöjligheter. Men den drogs in på oklara grunder ungefär vid maktskiftet 2006, samtidigt som de nya landstingspolitikerna rabblade sitt mantra om valfrihet och varnade för långa köer till sjukhusakuterna.

Är det vettigt, det?

Pust!

Ah. Nu dök den upp igen.

*torkar svetten ur pannan*