Dag 5: Vad är kärlek?

Om det är något jag aldrig har frågat mig så är det vad kärlek är. Jag har undrat varför ingen (kille) älskat mig, det har jag, men aldrig frågat mig i vad denna saknade kärlek skulle bestå. Det hör till den sorts känslopjuck som jag har så svårt för, sådant som reciteras av tuberkulösa brittiska poeter med långa luggar som de stryker undan med vek hand ur febrig panna. Lätt skitnödigt, alltså.

Men okej. Kärlek är att sätta sig på pallen i köken och prata medan ens älskade gör det sista på maten. Kärlek är en unge som svar på frågan vad hon gjort idag rabblar upp sitt schema för onsdagar. Kärlek är att bli väckt av en varm hand som stryker en över kinden, samtidigt som dess ägare säger: "Mamma fin!"

Kärlek är de här, helt enkelt!

Maken gör sin vanliga galen-min. Vi andra försöker se normal ut.

Beige Jimmy

I morse tittade barnen och pappa på morgonsoffa där Jimmy Åkesson tydligen uppehöll sig en stund (jag försökte ta mig upp ur sängen men hade problem med det). Snart-sexåringen försökte förstå vad partiet "Blåsippans" företrädare egentligen vill med världen, så pappa försökte förklara lite förenklat: "Han tycker till exempel inte att såna med mörk hud ska få bo i Sverige."

Varpå snart-sexåringen blev mycket irriterad: "Vadå, ska han säga? Han är ju alldeles beige i ansiktet!"

Skryt och dubbelskryt

Jag brukar inte skryta så hemskt med mina fina och intelligenta barn. Men det finns undantag. Sötpricken är så otroligt duktig på att rita och jag är lika otroligt impad.

Se här bara – här är det "mamma som är på väg till Melodifestivalen":


Och här är fotbollsplanen i Vasaparken, som vi går förbi varje dag. Notera oss uppe till höger vänster – det är jag som drar vagnen och pappa som kommer spankulerande efter – och löparbanorna högst upp:


Är det inte ovanligt begåvat ritat för 4 1/2 respektive 5-åring?

Fem fantastiska myror och fyra fabulösa elefanter

Vi har precis haft en kort men intensiv period med Musse Piggs klubbhus, och jag vill inte vara snobb ... eller jo, det vill jag nog, för det är bara för gräsligt. Visst, ungarna gillar det och det sjungs och dansas hejvilt till sång- och dansnumren, men det finns verkligen ingen substans i det där.

Substans så det räcker finns det däremot i Fem myror är fler än fyra elefanter. Det är pedagogiskt och genomtänkt och roligt. På riktigt-roligt, även för vuxna. Om de inblandade inte redan har fått medalj, så borde de få det. Genast.

Mer verkstad!

Ni har väl förresten inte missat Huskorsets lysande brandtal?

På väg

Just nu sitter jag på bussen och är väldigt glad över att barnvagnen där inte hör till mig. För hade den varit min skulle jag inte varit på väg till en fest med fyra flaskor vin i en påse.

Huvudet på spiken

Vad vore man utan den dagliga bloggrundan? All information som man skulle missa! Alla spetsfundigheter man skulle få gå utan! Alla åsikter som man inte kunnat nicka instämmande till!

Ibland är det bloggarna själva som man nickar till, ibland länkar de. Som till det här.

BF!

Jag har barnfritt i ett dygn!

Vi har en massa vin!

Det kommer en massa trevliga människor och dricker upp vinet!

Anfall av driftighet

Ibland räcker det med att man talar med en driftig person för att få tummen ur lite.

Jag har en väldigt driftig vän, som ringde i morse och tyckte vi skulle träffas ikväll för att äta och coacha (vafan hetere på svenska?) lite – mest hon mig, då. Det gick inte, för jag är sjuhuhuk, men något satte igång i mitt huvud.

Så jag skickade iväg ett mejl till en uppdragsgivare och informerade om den del av mitt kompetensområde som hon ännu inte var bekant med, och vips! fick jag ett uppdrag.

Tack kära vän!

En enkel hyllning

När jag började hänga på den då lilla och ganska harmlösa skaffabarn-sajten (nej, jag tänker inte länka till den!) och efter hand fick kontakt med likasinnade, förstod jag nog inte vad det egentligen skulle innebära: att jag skulle lära känna och tycka om människor som jag aldrig eller sällan träffar.

Likasinnad.

Framför allt kunde jag aldrig ha föreställt mig att de skulle bli en sådan viktig del av mitt liv att en dag känns tom om jag inte fått prata lite med dem, eller att de alla var en sådan outsinlig källa till kunskap och insikt, skratt och instämmande morr.

I dag skulle jag särskilt vilja uppmärksamma Tjockalocka! Vi har faktiskt träffats tre gånger IRL – om man räknar den gången vi passerade varandra på Sveavägen och jag reagerade för sent för att påkalla uppmärksamhet – men vår bekantskap är definitivt internetbaserad.

Heja dig som verkligen bråkar i stället för att bara kvida eller mumla något om att "man borde"!