Lisa ryter ifrån

Varför ignorerar jag större delen av alla "causes" på Facebook och skickar aldrig vidare virusvarningar och liknande? Lisa förklarar. Läs det. Och läs Gunillas inlägg i frågan.

Så nämner jag aldrig saken igen. OK?

Äpplen och päron

Förra veckan när jag kräktes lite på Anna Anka var det inte hennes liv som lyxhustru i Hollywood – eller Beverly Hills, kanske man får förmoda – som jag tänkte på, utan bara att hon betedde sig som en riktig skitstövel. Både mot barn och mot anställda. Och hennes inlägg på Newsmill fick mig att skratta högt – bitch javisst! Själva "sakfrågan" var ju bara för absurd att ta på allvar.

Så det är med stor förvåning som jag inser att diskussionen efter programmet och Newsmillartikeln har kommit att handla om hemmafruar. Hur hänger det ihop? Vad har det begreppet egentligen kommit att omfatta? Hemmarfruarna är visserligen en familjesocial parentes från mitten av 1900-talet, men nog har de rätt till sin egen historieskrivning.

Min mormor var hemmafru på riktigt. Det var på 1940-talet ett sätt att klara sig: morfars inkomster inte tillräckligt stora för att försörja familjen obehindrat, och de inkomster mormor kunde komma upp i som okvalificerad arbetskraft var mycket små. Hon lagade maten från grunden – och då handlar det inte om att göra potatismos på potatis i stället för på pulver, utan om såna matvaror som de flesta idag sällan tänker på som halvfabrikat. Hon syltade och saftade, bakade bröd förstås, gjorde korv och inläggningar.

Och så skötte hon familjens kläder. Sy dem kunde hon inte, men hon lagade och lappade, gned och tvättade, grät när sonen kom hem med hål på knäna för andra gången samma vecka, sydde in och om, lade ner och upp, gömde fransiga fållar. Inte för att göda någon romantisk föreställning om det manuella arbetet, utan för att familjen skulle klara sig. Morfar hade det tunga ansvaret att dra in pengarna, mormor hade det lika tunga att se till att de räckte.

Mormors hemmafruliv var inte ett politiskt motiverat val, det var knappast ett val alls. I det samhälle som var då, var det den enda lösningen. Alternativet för dem var inte att hon skulle arbeta, utan att de inte skulle bilda familj alls.

Så låt ankan och hennes vapendragare kvacka vidare, men blanda inte in hemmafrun. Hon har ingenting med lyxhustrur utan stil och klass att göra.

Allmänbildning kallas det nog

Kajsa skriver om att lära högstadieungar synbarligen överflödiga saker. Jag började på en kommentar, men den blev en sån uppenbar gökunge att det blev ett eget blogginlägg:

Jag är en av dem som satt nästan hela högstadiet och ett år av gymnasiet (innan jag bytte linje) och dunkade huvudet i bänken samtidigt som jag ylade: "Vad ska man ha det här till?!? VA?"

Något vettigt svar fick jag aldrig förstås. För lärarna tolkade frågan bokstavligen, som om den handlade om när jag skulle använda bromtymolblått. "Jaa, du kanske kommer att arbeta på ett labb?" eller vad för smart grej de kunde komma på.

Jag önskar att någon hade sagt ungefär såhär:

"Ja, det kan man undra. Du kanske aldrig har direkt nytta av just den här grejen. Men man vet faktiskt inte – du kanske blir språkgranskare och en dag i en översättning upptäcker ett fel som rör lackmustest [sant, har hänt!]. En detalj, javisst, men det är vad 'överflödig' information ger: tillräcklig kunskap för att veta när något kanske inte riktigt stämmer så att man kan gå och slå upp saken."

Det kanske inte går hem i alla läger, det heller. Men det är i alla fall ett svar, och det hade fått åtminstone mig att suckande dra till mig böckerna och fortsätta.

På förekommen anledning

... och för att inte kontaminera Annas kommentatorbås vidare, skulle jag vilja reda ut det här med hemmaföräldrar och hemmafruar lite.

Det verkar som om många går omkring i villfarelsen om att mammor var hemma med barnen "förr i tiden". Jag vet inte vad i historieundervisningen som går snett, om så många tror att 1950-talet på något sätt är representativt för "förr i tiden". Men något är det.

"Förr i tiden" hade vanligt folk inte råd att hålla en arbetsför vuxen gående hemma. Alla som kunde arbeta måste ut ut ut, på fälten, till ladugården, till fabriken, i tjänst. En del arbetade på sin egen gård, de flesta i tjänst hos andra. Barnen följde med i arbetet; spädbarnen och de små fick ligga eller sitta bredvid, de lite större fick leka vid sidan om eller kanske roa sig så bäst de ville hemmavid. Förhoppningsvis fanns det någon äldre vuxen, icke-arbetsför, som gjorde skäl för mat och husrum genom att se till barnen. Både i bondesamhället och i stan började barnen arbeta själva vid en tidig ålder. Vi förfasas över barnarbete i utvecklingsländer -- och det med rätta -- men vi ska hålla i minnet att det var mindre än 100 år sedan som barn arbetade i vårt land också.

Är det någon som känner till något historiskt arbete om det här? Jag har sökt efter men inte hittat vetenskapliga källor. Tills vidare kan jag rekommendera alla att läsa både Fogelströms Mina drömmars stad-serie och Kulla-Gulla-böckerna. Det låter kanske trivialt, men man kan lära sig mycket även från skönlitteratur.

Lite senare:
Argh! Jag skrev mer på det här inlägget men den biten kom bort. Troligen skickade jag det för tidigt, för att jag inte riktigt fattar makens dator. Eller nåt.

Så om det verkar osammanhängande och inkomplett vet ni varför. Får väl återkomma när jag har tid.