Summering av arbetssemestern

Jahapp, då är det sista dagen på landet. I morgon packar jag ihop mig och åker hem, tar båten vid tolv – tyvärr går ingen båt hela vägen in så jag får byta till buss i Vaxholm. Det vinner man (högst) en kvart på, och då kan man inte jobba (läs: läsa) med en kopp kaffe.

Det har varit fruktansvärt skönt att få ta saker i min egen takt, även om jag har saknat de små rackarna väldigt mycket. Jag har nog inte fått så mycket jobb gjort som jag hade inbillat mig, men om det beror på att jag överskattade min arbetstakt eller att jag bara inte koncentrerat mig på jobbet är svårt att säga. Det blev bara en promenad och inget småplock ute på tomten som jag tänkt mig; det kändes inte som om jag hann riktigt.

Och som alltid ska man åka hem precis när man hamnat i någon slags bra rutin. But that's life!

Förändringar i grundstrukturen

Som ensamstående utan riktigt jobb eller barn kunde jag följa min egen inneboende dygnsrytm utan några större problem. Visst, ibland var man tvungen att masa sig upp för något hemskt tidigt seminarium  – var ju permanent fixture på universitet under större delen av mina tjugoår – men för det mesta stånkade jag mig upp vid nio, halv tio, åt frukost och begav mig ut till unnit för att hinna fixa lite innan det var dags för att äta lunch. Under senare år försökte jag komma ut redan till förmiddagsfikat halv tio men det gick inte alltid.

Så att lära sig gå upp vid sju, halv åtta till och med på helgerna är och har varit en svår omställning. Tvivlar på att jag någonsin kommer att vänja mig, på riktigt. Vissa dagar, särskilt när jag har sovit gott, märkligt nog, är det en ren pina att stappla upp. Även om det är till dukat frukostbord. Förutom att kroppen inte har sovit färdigt, kräver huvudet egentligen en långsam uppstart på en timme eller så – men det går ju inte med småbarn i huset. Så där hoppar man upp och ner från stolen för att göra än det ena, än det andra, och tvingas svara på frågor och ta beslut. Blärk.

Så det är med viss förvåning som jag har upptäckt nu, under min lilla semester, att jag uppskattar de där morgontimmarna, de som jag alltid sov bort förr. Kanske är det för att jag inte orkar kompensera dem med nattimmar – oavsett hur länge jag sover på morgonen blir jag nuförtiden trött framåt elva, tolv. Men jag har suttit här och blängt irriterat på klockan; hur kan det ha blivit lunchdags redan, jag har ju inte hunnit göra någonting!

Så det är nog dags att lägga sig, så att jag kommer upp ur sängen när jag vaknar i morgon. *gäsp*

Pallade ett äpple

Skalet är hårt och bittert men innanmätet läckert. (Synd att man så sällan får säga så om människor.) Går jag förbi i morgon igen tar jag med mig några hem. Om jag vågar knacka på?

Vi snackar spegelblankt

Nix, det är ingen sjö utan en vik som fortsätter ut där borta till höger.

Jorå

Det är vanligt höstväder. Ingen dimma – den hade lättat redan någonstans vid Hasse-ludden, när jag såg upp från min bok första gången.

Det var rätt kallt i huset, och barnens rum fullt med döda getingar, getinglarver (ick!) och några sakta surrande typer. Inte vad man bruka träffa på, men tidigt i somras installerade sig ett stor hoper getingar i ett bo någonstans i väggen vid Sötprickens säng. Förutom att det surrade lite väl mycket getingar precis vid vår farstutrapp, krafsade och knastrade det så hemskt i väggen att man blev störd på natten. Dessutom hade de hittat en väg in och varje morgon började med utsjasande av getingar. (Undrar hur det här huset är byggt egentligen ...) Så snälla grannen erbjöd sig att ta död på dem sent en kväll när de flesta är inne i boet, någon gång när vi inte var här. Tydligen kom några undan genom att fly in i huset.

Jag stängde dörren och tänker ta itu med de ännu levande senare. Värmen hanterade jag genom att sätta på elementen i alla rum utom barnens, kämpa en stund med brasan och dricka te, och tycker nog att det är tillräckligt varmt nu för att göra i ordning lunch.

Lovande landet-väder?

Dimma över Söders höjder. Hoppas det blir bättre längre ut. (Även om slutdestinationen inte direkt är havsbandet.) Fast det gör inget, det är mest mysigt.

På rymmen

Jag stack ut till landet en dag före resten av familjen, för att få lite ro i huvudet. Tyvärr har jag bomull i det också, eftersom förkylningen jag kånkat runt med i halsen de senaste veckorna har brutit ut.

Nu regnar det som fan, men det gör inget.

Trixigt att fotografera regn. Särskilt när kamerans batterisymbol blinkar rött på ett synnerligen aggro sätt.

Tillbaka i stan

I går tog jag tolvbåten hem och hann till och med jobba lite innan jag hämtade två mycket glada barn på dagis.

Det var så fantastiskt skönt att få leva en kort stund i sitt riktiga tempo. Men det är bedrägligt att vila ut. Kroppen och hjärnan protesterar direkt när de tvingas återgå till vardagen.

I dag har jag ont i både rygg och huvud. Det känns som om jag aldrig varit borta.

Sjöglimt

Här är vår fantastiska utsikt från altanen! Träd, träd och åter träd.


Man skulle kanske tro att vi bor mitt inne i skogen, men nej. Huset ligger kanske 100 meter från stranden; det tar två minuter att gå ner till vattnet. Kolla noga på högra delen av bilden, strax över mitten. Syns det inte något liksom aningen ljusblått? Nej? Kolla på förstoringen här då:


Jo, där har ni det! Vattnet! Tänk bara hur bra man kan se det när det är avlövat.

Någon som har lust att köpa sisådär 3.000 kvm gles blandskog på rot?

(Bilderna togs igår; det regnar visserligen inte längre men mulet är det.)

Regn

I dag är det regn. Jag är lika glad för det, för då behöver jag inte välja om jag ska gå ut och gräva (upp jävla busken) eller sitta inne och läsa.

Sov gott i natt också, men vaknade nån gång mitt i av en konstig känsla. Handen låg på magen och jag kände att det var så men ändå inte. Svårt att beskriva, men när jag kollat att jag inte drabbats av magförlamning (hur man nu kollar det!) somnade jag om.

Vilka konstiga grejer man kan få för sig i sömnen.

Malinka 2–jävla busken 3

Får jag lov att presentera en jävla buske?


När vi kom hit täckte den sisådär 4 kvm av vår yttepyttelilla gräsmatta, så jag klippte ner den ordentligt (1–0). Men det räckte förstås inte, utan den växte på sig igen (1–1). Så jag plockade ner den lilla kallmur som den stod bakom och klippte ner den ordentligt igen (2-1).

Det var naturligvis inte tillräckligt, så jag fick gräva upp den. Den hade sträckt sina rötter otroligt långt, in under stora stenar och in i skrevor i berget. Men jag fick upp allt (2–2). Trodde jag.

Det är bara att gräva på.

En annorlunda onsdag

I förmiddags tog jag en promenad i det vackra vädret. Det var rätt mycket folk som var ute och rörde på sig – med tanke på hur öde det brukar vara här på somrarna kunde man kanske förvänta sig att det skulle vara helt folktomt nu, men icke. Det hamrades här och krattades där. Visst, det finns en del bofasta, men även bofasta öbor jobbar vanligtvis i veckorna.

Har jag kanske missat att det är höstlov eller så?

Varje gång jag knallar runt här på ön tänker jag att priset på trallvirke borde vara betydligt högre. Folk är ju helt galna med sina altaner och verandor! Och de bygger dem flera meter ovanför marken! Det ser inte klokt ut.

Den här ön är rätt bergig, så väldigt många tomter består till stor del av bergknallar. Vad jag inte förstår är varför man absolut ska bygga husen högst upp på högsta knallen. Husen sitter uppflugna där uppe, och eftersom det är långt till plan mark bygger man en altan runt om. Naturligtvis glömde jag ta med mig kameran på promenaden, så jag har inga bildexempel. Om det blir uppehållsväder i morgon ska jag ut och gå igen; då kan jag kanske skaffa bildbevis.

Vårt hus är också en aningen uppfluget. Det var ursprungligen en enrumsstuga, med en enkel gavel, som nådde ungefär till det lilla fönstret till vänster på långsidan här. (Långsidefönstrena har vi satt in.) Högra snedtaksutbyggnaden gjordes senare.


Det ursprungliga huset låg väl rätt okej på marken, men jag hade nog placerat det mera till vänster på den här bilden:


För så snart man började bygga ut det hamnade det en ganska bra bit över marken:

Så ja, jag kastar nog en hel del sten i glashus när jag klagar över de uppflugna altanerna. :-D

Mot kvällen

Solen går ner bakom grannens garage. Jag har varit uppe hos grannen och meddelat att jag är här, billös, så att de inte undrar varför det plötsligt lyser hos oss och ryker ur skorstenen.


Brasan är igång (och tv:n) för att få upp värmen. Kolla min smarta lösning på golvlampe-problemet!

Jag tog bilderna för ungefär trekvart sedan. Nu är det mörkt – i alla fall om man tittar inifrån. Månen är uppe. Nu funderar jag på om jag ska tända utebelysningen eller ej.

Lite konstigt

Ja, det känns lite konstigt att vara här ensam. Tror inte att jag har varit här utan barnen sedan de föddes. Några timmar förstås, men inte så här.

Precis när jag steg in genom dörren, in i det tomma och tysta huset ville jag bara åka hem med en gång. Och när jag gick genom huset för att sätta på elementen och såg barnens saker överallt blev jag riktigt gråtmild.

Jag är måhända väldigt lättstressad, men det känns som om jag går på högvarv jämt nuförtiden. Eftersom jag är en i grunden lat typ, som trivs bäst när livet går i en jämn lunk till vardags, mår jag ibland rätt dåligt av det upptrissade tempo som det tydligen innebär att ha barn. Vi jagar från den ena programpunkten till den andra, och inte ens när barnen har lagt sig är det lugnt för då ska man hinna göra allt det som man inte hann innan.

Men ändå räcker det med insikten att man ska vara borta från älsklingarna några dagar för att man ska inse vilka finingar de är. Sötpricken och Gullpånken.

Hej landet!

Hejdå båten!

Hejdå stan!

På båten

Frukost nummer två.

På väg ...

... för att lämna ett jobb innan jag tar båten. Men plötsligt känns landet-resan inte lika lockande. Känsla för att Gullpånken var så glad och gullig i morse när han vaknade. Vet inte. Men om jag ändrade mig och stannade hemma skulle jag snabbt ångra mig. DET vet jag.