Enhandsgrepp

Den märkliga mojängen i reklamutskicket var en "hålla boken öppen"-grej. Fiffigt kanske. För mig är den i vilket fall helt onödig, jag har använder alltid samma grepp när jag läser med en hand.

Hur ska man göra annars, liksom?

Bokrapport

Jag har börjat läsa igen, efter flera år utan nästan någon läsning alls, åtminstone om man jämför hur det var förr. Kanske är det bara en period, liknande den jag hade för några år sedan, men det känns betydligt mer stabilt nu. Har till och med hunnit med några omläsningar, som var vanliga förut men som jag inte känt att jag hunnit med när bokhyllan varit full av olästa böcker.

Kanske var det en dålig taktik att avstå från att läsa böcker som jag ville läsa, bara för att jag hade läst dem förut. Läslust är ju bra! Men det är egentligen inte den det varit fel på, utan att jag inte lyckats frigöra så mycket tid för läsning att jag verkligen kan koncentrera mig på det. Jag behöver få lägga allt annat åt sidan ett tag för att komma in i boken.

Nu verkar det i alla fall som jag antingen har lärt mig läsa i kortare sjok eller att mina möjligheter att koncentrera mig på något mer än två minuter i taget har ökat. Vilket det än är, är jag tacksam. Nu saknar jag bara en vettig lampa ovanför matbordet så att jag kan återta den favoritläsplatsen.

Favorit i repris

Den här (dåliga) bilden från förra året kunde jag ha tagit nu. Samma sängkläder, samma dator, samma ljuvliga friggebod. Dock inte riktigt samma spända stämning i hemmet, den som renderade förra årets besök i himmelriket. Bara vanlig trötthet och den sedan länge pågående lilla svackan. (Är något en svacka när det hållit på i över ett år? En sänka, kanske? Eller en dalgång?)


Kanske ska jag verkligen döpa friggeboden till Himmelriket. Det finns inget ställe där man sover så gott. Vete sjutton vad det är – bodens placering med några granar bakom, tystnaden här på landet, en lätt syrebrist i ett välisolerat utrymme? – men varenda kotte som sover här kommer på morgonen utramlande med kuddränder på kinden och sömnstinn blick. Senast i morse var det svärmor, som sov så länge att vi började undra vad som hade hänt.

Nu blir det Time Team (nä, jag är verkligen inte förutsägbar!), dock ingen sudoko men kanske, om jag hinner innan jag börjar gäspa som man bara kan göra i boden, Sarah Waters' The Little Stranger.

En bok blir film – "Persuasion" av Jane Austen

När jag läste Persuasion (Övertalning på svenska) tyckte jag att den var mycket bra. Och så lade jag den ifrån mig och läste något annat.

När jag såg filmen Persuasion, med Amanda Root och Ciarán Hinds, gick jag raka vägen hem och läste om boken. Och väntade på att filmen skulle komma på video (det här var 1995). Och då köpte jag den och såg om den. Och så läste jag boken igen. Och såg om filmen. Och kollade slutet sju gånger till.

De skiljer sig åt, boken och filmen. I filmen saknas lite saker här och lite saker där, men det är inget jag tänker på medan jag tittar. Jag går helt upp i stämningarna, ljuset, sorgen och glädjen. Det är en fantastisk dramatisering av en mycket bra bok.

Läs boken! Se filmen!

En bok blir film – "Possession" av A.S. Byatt

När en bra bok överförs till film kan resultatet i princip bli hur som helst. Ofta blir det mest ointressant – inte dåligt nödvändigtvis, men just det i boken som gjorde den speciell brukar sällan kunna fångas på film. Man kan se filmen utan att någon större skada är skedd. Sedan finns det filmer som blir så katastrofalt misslyckade att man helst skulle vilja strypa nästan samtliga inblandade.

A.S. Byatts bok Possession är helt enkelt fantastisk. (De besatta på svenska.) Den ingick i min kurs Postmodern English Literature i början av 1990-talet, och sedan dess har jag läst om den oräkneliga gånger. Jag drabbades av en bokförälskelse – mycket ovanligt för mig och därmed kanske mer speciellt. Men man behöver inte vara förälskad i boken för att ge följande allvarliga varning:

Vad ni än gör, undvik filmen Possession!

Det finns inget kvar av allt det som gör boken så fantastisk; såvitt jag minns – jag har ju försökt förtränga filmen – saknas precis all den symbolik som alla Byatts böcker är fullastade med och som hon enligt mitt tycke lyckas bäst med i Possession. Den undanskuffade brittiske akademikern Roland Mitchell, som lever i ett skakigt förhållande och bor i en källarlägenhet som luktar kattkiss och har en solig innergård som Roland och sambo inte får beträda (symboliken, symboliken!), har förvandlats till en helt ointressant dussinakademiker med amerikansk accent och Aaron Eckhart-look. (Det senare är svårt att komma runt, med tanke på att det är Eckhart spelar Roland). Gwyneth Paltrow vet jag att många har svårt för, men hennes roll motsvarar bättre bilden av den betydligt mer framgångsrika akademikern Maud Bailey. Men det räcker inte långt i den här misshandeln av en bra bok.

Okej, filmen har vissa försonande drag - Jennifer Ehle och Jeremy Northam är faktiskt helt fantastiska i sin del av historien – men som helhet är den ett hån mot både författare och bok. Vore jag A.S. Byatt hade jag stämt filmbolaget.

"Tyst hav" av Isabella Lövin

Sent omsider – boken kom ut 2007 – läser jag Tyst hav, med underrubriken Jakten på den sista matfisken, och blir både förbannad och ledsen.

Lövins berättelse om vad som pågår inom fiskeribranschen, hos myndigheter som Fiskeriverket och i EU är så upprörande att jag inte kan läsa mer än lite i taget. En allmän naturresurs håller på att utplånas, och för vems skull? Inte för konsumenterna, utan för yrkesfiskarna.

Läs Tyst hav NU. Men var varnad: det kommer inte att kännas så lajbans att handla fisk sedan.

Attans också!

Äsch bäsch, nu blir jag bara tvungen att läsa Mary Russel igen!

Jag som har så mycket nytt att ta itu med.

*går suckande mot sovrummet med The Beekeeper's Apprentice i handen*

Man kan ju bli irriterad för mindre

Nu borde jag ställa in This Charming Man i bokhyllan, eftersom jag både läst och skrivit om den. Men det finns två aber:

1) Hyllan där Keyes-böckerna står (i bokstavsordning och därför strax före Laurie R. King) tycker barnen väldigt mycket om. Det visar de genom att plocka ut alla böckerna och lägga dem – i oordning – på golvet framför hyllan. Böcker måste alltså sorteras och plockas in innan någon ny bok kan få sin plats där.

2) This Charming Man är en storpocket, eller vad di kallar't. Den får troligen inte plats i denna, för inbundna böcker i svensk normalstorlek avståndsanpassade, hylla. Vilket jag inte ens tänker prova nu, för då kommer jag att börja sortera böcker.

Godnatt!

"This Charming Man" av Marian Keyes

När jag i ett tidigare inlägg beskrev hur jag handlar böcker när jag är i London glömde jag en kategori: "såna jag brukar köpa"-författare. Marian Keyes är en typisk sådan.

Mitt förhållande till Keyes är lite dubbelt; å ena sidan är det några av hennes titlar som jag återkommer till hela tiden, som Last Chance Saloon och Watermelon. Riktigt varför jag fastnat för just dem vet jag inte, egentligen skiljer de sig inte särskilt mycket från t.ex. Lucy Sullivan is Getting Married och Sushi for Beginners, för att nämna två som jag inte är så förtjust i.

Så det är alltid med en viss tveksamhet jag stoppar ner en ny Keyes-bok i varukorgen, och This Charming Man var inget undantag. När jag väl hemma läste baksidestexten lite noggrannare blev jag än mer tveksam: det är fyra kvinnor som berättar var sin sida av en historia, precis som i The Other Side of the Story som jag verkligen inte gillade. Verkligen inte.

Men läsas måste ju boken, även om jag i början var minst sagt kluven. Flumtramsiga stylisten Lola som blivit lämnad av sin politikerpojkvän Paddy, som överraskande ska gifta sig med en annan kvinna, och beskäftiga journalisten Gracie som jagar nyheten om Paddys romantiska eskapader irriterade mig no end. Efter några kapitel släppte irritationen och jag blev charmad av den så typiska Keyesiskheten. Men någonstans i mitten, när Gracies syster Marnie kom in på riktigt i handlingen, insåg jag att det handlade om något viktigt. Plötsligt mindes jag den överraskande vändningen i Anybody Out There?, som det tog mig ganska lång tid att fatta. Efter att ha irriterat mig över den makalöst jobbiga huvudpersonen rätt länge.

När jag väl såg det andra, det man kan kalla den egentliga handlingen, blev det plötsligt en annan bok. Inte bara charm, utan substans också.

"Agatha Christie: An English Mystery" av Laura Thompson

När vi var i London i höstas var vi förstås på Waterstone's Piccadilly. Jag brukar ha med mig en lista över böcker som jag vill komplettera med, men det slutar ofta med att jag pliktskyldigast plockar med mig några från listan som jag sedan inte läser. På årets lista stod två som jag har läst, nämligen Dawkins och James. Den förstnämda hade jag lite svårt för, den sistnämnda gillade jag.

De köp som jag brukar bli allra mest nöjd med kommer från de bokhögar som ligger upplagda på borden. Ett av de bokfynden i höstas var Laura Thompsons biografi över Agatha Christie. Jag har läst Christies självbiografi, som jag gillade skarpt – hon har en fantastiskt stark egen röst som förändrade mitt sätt att se på henne. Hennes deckare är bra men på många sätt väldigt strikta.

Men som i alla självbiografier censurerar författaren en hel del, och det berömda försvinnandet omnämns över huvud taget inte. Så en biografi, där det står på baksidan författaren har "the blessing of Christie's family and full access to unpublished letters, papers and notebooks" och att "Thompson unravels both the detailed workings of Christie's fiction and the truth behind her private life" låter lockande.

Men tyvärr blir bilden av Christie inte bara fylligare – för det finns mycket intressant info om skrivprocesser och liknande – utan också fulare. Hon framstår som en delvis rädd, delvis övermodig människa, antingen med för stor insikt i sitt eget liv eller ingen alls; jag kan inte bestämma mig för vilket som gäller. Till Thompsons fördel måste sägas att nästan samtliga övrigt förekommande personer blir likadant behandlade. Agathas andra man Max Mallowan, arkeologen, blir rent motbjudande, den försummade dottern Rosalind porträtteras som föraktfull och girig. Faktiskt tycker jag att den som klarar sig bäst i Thompsons tappning är första maken, Archie Christie. Han framställs visserligen som ryggradslös men i jämförelse med övriga tycks han riktigt trevlig.

Tja, kanske är det här den sanna bilden om Agatha Christie. Vad vet jag? Men den liknar inte hennes egen bild särskilt, och då väljer jag hellre den senare. Thompson må ha tillgång till ditten och datten, men det är ändå bara hennes egna tolkningar, i mångt och mycket mellanradenläsningar. Och det famösa elva dagar långa försvinnandet behandlas visserligen, men det är bara Thompsons eget påhitt.

Bokhandeln i mina drömmar

Med tankarna på Deepeds inlägg häromdagen om bokhandelns nedgång, och artikeln i DN idag, där Akademibokhandelns VD verkar sikta på att avskaffa sig själv, kommer jag att tänka på Waterstone's på Piccadilly.

Enligt boklådekännare ska den ha gått ner sig rejält – och maken till sur personal har jag nog inte träffat på ens i England på länge – men för mig som bara är i London en gång vartannat år högst, är det ändå himmelriket på jorden. Sex jävla våningar med bara böcker! Med allt från bestsellers till små konstiga skrifter, öppet till 22 och toaletter – avgiftsfria dessutom! – är det allt jag kan önska. (Det finns visst serveringar också, jag har en vag känsla av att ha druckit en kaffe där någon gång. Men det är inte så viktigt för mig.)

Jag har längtat efter en sådan bokhandel, nej egentligen efter en typisk engelsk middle-of-the-road-bokhandel, som det finns en av i snart varje gathörn i Londons innerstad, sedan jag var tonåring och upptäckte pocketboken under mina Englandsbesök. Svårt att tänka sig nu, men innan Pocketshops uppdykande var utbudet av pocketböcker väldigt begränsat i Sverige. Då, i slutet av 1980-talet, hade jag drömmar om att starta en "engelsk" bokhandel själv. När jag en dag träffade på Pocketshop på Centralen var känslan blandad mellan glädje och besvikelse: glädje för att det äntligen gick att köpa (engelsk) pocket i något slags bredare urval, besvikelse för att jag inte hade gjort något åt min dröm.

Kanske är det dags att hitta en trevåningar hög affärslokal (man måste starta smått, ju) på lämpligt affärsstråk i Stockholms city och förverkliga den här drömmen?

(Japp, jag mår lite bättre i dag. Men inte så bra att jag kunnat ha fest.)

Ambitioner

Fullständigt överväldigad över att ha läst ut en hel bok på en dag, och en tjock en dessutom, kastade jag genast över nästa tjockis som legat i min bokhög alldeles för länge: Marian Keyes senaste This Charming Man.

Och nu vet jag inte riktigt ... Jag brukar gilla henne, men det här känns lite skakigt än så länge. Dessutom är det jobbigt att läsa tegelstenar i sängen. Nu har jag i alla fall börjat, så jag får fortsätta ett tag till. Den är ju inte dålig.

"Bleeding Heart Square" av Andrew Taylor

Det är 1934 i London. En ung kvinna, Lydia, blir slagen av sin man och lämnar honom, och söker upp sin biologiska far. Han är alkoholiserad f.d. militär som bor på nr 7 Bleeding Heart Square, ett bakgårdsliknande kringbyggt torg i Holborn.

En arbetslös ung man ur medelklassen, Rory, nyss hemkommen från Indien till en annan verklighet än den han lämnade, nosar nyfiket kring huset. Det tillhörde en gång hans fästmös faster, miss Penhow, som plötsligt försvann efter att hon på äldre dagar träffade en man, mr Serridge, som nu äger 7 Bleeding Heart Square.

En civilklädd polis, sergeant Narton, bevakar mr Serridge och huset, och får Rory att hjälpa till med att snoka runt i miss Penhows försvinnande.

***

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag började läsa, men jag hade aldrig kunnat räkna ut hur historien skulle utvecklas. Hur hänger alla de här människorna ihop? Det här att man i princip från första början får veta att Serridge har mördat miss Penhow, är det ett vettigt grepp? Är Serridge mördaren? Vem är det som läser miss Penhows dagbok? Slutet slog mig i huvudet: pang! Oväntat, sa Bull.

Läs också Helenas recension på Bokhora!

Geografisk uppdatering:
London-o-fil som jag är, halade jag förstås fram London A–Z och kollade på Bleeding Heart Square. Inte för att jag förväntade mig finna det, utan bara för att kolla att det inte fanns. Men jo – det finns, i form av Bleeding Heart Yard. Men jag kan baske mig inte se var BHY är på kartan – behöver skaffa glasögon först. Med hjälp av Wikipedia går det att lokalisera den, och man får lite historia på köpet.

Då börjar jag förstås undra varför Taylor bytte ut "yard" mot "square". För att ge en kusligare känsla än vad de här bilderna inger?

Plötsligt händer det

I dag har jag läst en bok. Läst ut en bok. Och inte någon liten skitbok, utan en 466 sidor lång bok. Hann med några kapitel i går kväll, men resten har jag läst i dag.

Would you believe it.

Maken skulle antagligen säga att jag varit rätt frånvarande och glidit undan vardagssysslor, och han har rätt. Det är nog det enda sättet för mig att kunna läsa ut en bok nuförtiden.

Jag är förvånad över mig själv.

Bokenkät

Urk, jag sitter just nu och för in kommentarer på saker jag skrivit. Och eftersom det inte är jag som är författaren, och kommentarerna kommer från författaren, så är det inga fina-i-kanten-kommentarer. Väldigt tröttsamt. Så jag gör Bokhoras bokenkät en stund i stället.

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (d.v.s. snabbt efter boken kommit ut)?
Inga nu, faktiskt. Förut var det Harry Potter. På engelska. De flesta av mina böcker är pocket.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Lite svårt att säga, nu när jag inte sitter vid bokhyllan. Men troligen Ellis Peters, hennes broder Cadfael-serie. Sedan kommer Dorothy L. Sayers och Agatha Christie. Den snabbast växande författaren är nog Laurie R. King. Alla på engelska.

Ja, jag gillar deckare.

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Det var Bleeding Heart Square av Andrew Taylor. Tips från Bokhora! Jag har precis beställt den, så jag vet inte än vad jag tycker om den.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Den senaste boken var två Tomas Lappalainen-böcker till maken, Se Neapel och sedan dö och Camorra och Maffian av Norman Lewis. (Jag var på förlagets julfest, därav mängderna.)

Mottagandet blev ett fniss, eftersom han precis öppnat sin julklapp från sin mor: Gomorra av Roberto Saviano.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nä. Lånar bara på KB och då läser jag i läsesalen. Har knappt tid att läsa de böcker jag köper (för att jag vill äga dem). Men inser att jag nog ska fixa lånekort på Stadsbiblioteket, nu när vi precis startat en läsecirkel.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
En biografi om Agatha Christie. Den är intressant, men jag föredrar nog hennes självbiografi. Visserligen berör hon inte vissa intressanta episoder i sitt liv (som när hon "försvann" 1926), men det är hennes egen röst.

"A Bit of a Blur" av Alex James

Alex James är basist och gör ost. Han har också skrivit en fantastisk bok om hur det var att vara popstjärna i ett av Storbritanniens största band under 1990-talet, Blur.

Han berättar på ett typiskt understatement-brittiskt sätt om fyllegig, champagnefyllor (fast alltid en vit dag i veckan) och fylleknull trots älskad flickvän hemma. Mycket fylla, fast fylla beskrivet på ett Midsomermysigt vis. Och så mycket musik, franska, astronomi och ost däremellan.

Man behöver inte vara Blur-fan för att gilla Alex James och vilja läsa om hans öden och äventyr. Jag lyssnade lite på Park Life, men inte mer än så. Däremot måste man nog ha åtminstone ett lätt drag av anglofili för riktigt upppskatta texten. Utan att ha läst boken på svenska gissar jag att det är att föredra att läsa den på engelska, om man har möjlighet.

Vad gjorde man egentligen innan barnen kom?

I dag skjutsade maken ut barnen till farmor för att bygga pepparkakshus. Stor förväntan i alla läger: Pepparkakshus! Barnfri dag!

Här hemma har vi hunnit med att skriva julkort, gräla lite, sova middag och göra det som kallas ingenting (jag läser ikapp på Heja Abbe!). Inte en särskilt produktiv dag, men det var inte heller meningen.

Jag drabbas alltid av ett visst mått prestationsångest när jag får vad man väl kan kalla en lucka i vardagen. Det är så mycket som skjuts i bakgrunden i det vanliga livet, så mycket av sånt man vill som aldrig blir gjort. Och då snackar jag inte städning.

Det hjälper att vi bestämt i förhand att inte göra något särskilt. Fast det hindrar inte att jag nyss suckade lätt när jag gick förbi högen med olästa böcker. Den som inte minskat nämnvärt sedan jag sist suckade över den. Några har försvunnit, andra har tillkommit. Den har bytt plats, det har den. Alltid nåt.

Frågan som inställer sig, såhär en kvart innan vi ska åka iväg till farmor och barnen för att äta middag, är vad fan man gjorde med all sin tid innan barnen kom.

Varför gillar man saker?

Dieva funderar över vilka kriterier man har för att avgöra om en bok är bra eller ej. Det passar ju sällsynt bra in med mitt misslyckade försök att beskriva Wars storhet. Mitt svar är nämligen helt enkelt detta (och det går att applicera på musik också):

Jag läser inte så. Tycker jag att boken är bra funderar jag väldigt sällan på varför. Har alltid varit stark motståndare till alltför ingående analyser av böcker – hade redan på högstadiet väldiga bråk med min svenskalärare om nyttan och nöjet med att dissektera August Strindberg. Det enda de analyserna gav mig var en fundamental aversion mot nationalklenoden i fråga. Jag läste nog aldrig ens ut Röda rummet, av ren leda och avsky.

Till nöds kan jag ge en svepande förklaring till varför jag inte tycker om en bok. Men det går också trögt.

Till råga på allt läser jag fort och ytligt. Det jag minns något år efter läsningen är en svepande sammanfattning. Mitt läsande är i och för sig byggt på återupprepning (vilket ju funkar utmärkt när man bara minns en luddig kontur!), men inte ens efter fyra–fem läsningar minns jag något mer tydligt. När jag läser det känner jag förstås igen det, men om någon frågar vad huvudpersonen heter eller t.o.m. vem mördaren var står jag som ett frågetecken.

Så jag har inga kriterer, skulle jag just till att skriva (när jag spillde kaffe i tangentbordet, skit också! men nu har jag torkat upp det hjälpligt), men det stämmer förstås inte. Jag har säkert kriterier; jag kan bara inte tala om vilka de är.

Tur att man inte är litteraturvetare!

"The House at Riverton" av Kate Morton

Jag fick nys om Kate Morton på Bokhora och kunde bara inte låta bli att köpa den. "Anglofila stämningsmarkörer", no less! A must have.

Grace är 99 år och bor på ett hem. Hon har levt ett händelserikt liv men nu i slutskedet tar minnena från ungdomen överhanden; det ska göras en filmatisering av den stora skandal som på 1920-talet drabbade den familj där hon tjänade. I huset vid Riverton. Vi får följa henne när hon flyter mellan dåtid och nutid.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den grep mig så mycket att jag hade svårt att släppa den, men samtidigt är det något som stör mig. Kanske beror det på att jag inte gillar de andra huvudrollsinnehavarna – barnen i familjen där Grace arbetade – kanske beror det på att Morton har valt att ägna sin uppmärksamhet åt figuranter som jag tycker är ointressanta.

Jag vill att boken skulle handla om något annat!

Upplösningen av 1920-talsdramat orkade jag inte ens läsa ordentligt, så fel tycker jag att det är. Jag bara skummade igenom det. Månne är det därför som jag tycker att summeringen av dåtiden sker för snabbt, men det känns märkligt när personer som Morton har ägnat mycket tid åt bara försvinner med ett raskt penndrag.

Kvar blir Grace, i sin gamla uppenbarelse. Och i upplösningen av nutiden ramlar det ut en hög lösa detaljer som jag bara skakar på huvudet. På de detaljerna hade Morton kunnat skriva den bok som jag egentligen ville läsa. Den som handlade om Grace snarare än om familjen Hartford.

"The God Delusion" av Richard Dawkins

Vill man hitta en övertygande anledning till att inte tro på någon gud, ska man läsa den här.

Jag var redan ateist när jag började läsa, men jag kan ibland tycka att Dawkins tar i lite väl mycket mot religionen. Jag kan förstå varför man är religiös även om det inte är något för mig.

När frågan om konfirmation kom upp i trettonårsåldern tänkte jag att det var dags att ta reda på om jag trodde på gud eller ej. Jag är döpt och var mycket i kyrkan som liten – mamma sjöng i kyrkokör och senare jag också – och har trivts där så det kändes som något som jag måste ta itu med. Efter konfirmationsundervisningen var jag fortfarande osäker men konfirmerade mig ändå. Jag hade ju inte definitivt avgjort frågan.

Sedan låg tankarna om det religiösa nere i närmare tio år, tills svaret bara infann sig på min tunga. När jag flyttade in i min studentkorridor bodde där en alldeles nyss konverterad och mycket seriös katolik. Han befann sig i en rätt febrig och missionerande sinnesstämning och konfronterade mig om saken. Utan att tänka mig riktigt för sa jag rakt ut: "Nej jag är inte troende kristen. Jag tycker att Jesus är fånig."

Och det gör jag. Fånig och pretto. Det avgör ju liksom saken. Finner man inte Jesus övertygande i sin roll som guds son, kan man knappast vara kristen. (Är man i avsaknad av religiös entusiasm går man inte heller direkt ut och letar upp en Jesus-fri religion att ta till i stället.) Den stackars nyblivne katoliken blev hemskt upprörd och sårad, och det förstår jag. Det jag sa var som att säga till en nybliven förälder att hens barn är fult. Han flyttade ut strax därefter så jag hann aldrig redeema mig. Man behöver ju inte vara otrevlig ba'fatt man inte tror på någons gud.

Där skiljer sig Richard Dawkins och min uppfattning. Jag menar att man kan respektera någons tro trots att man tycker det är snicketisnack; han menar att man inte ska underblåsa folks hjärnspöken. Han argumenterar för sin åsikt på ett övertygande sätt, men överdriver inte så lite för att plocka poäng. Enligt honom motiverar religiös fanatism att inte ens husbehovsreligiösa bör undgå ständigt ifrågasättande.

Det som verkligen fångade mig var hans argument mot intelligent design. Jag kan inte på något sätt göra dem rättvisa så här, så jag rekommenderar å det strängaste att ni tar er igenom boken av den anledningen. Jag är så väl bekant med Darwin som den genomsnittlige någotsånär informerade människan är, men här fick jag några riktiga darwinistiska uppenbarelser.

Richard Dawkins har övertygat mig om en sak åtminstone: Det är inte ett mirakel att vi har en så perfekt utvecklad naturvärld. Det är oundvikligt.