Tur och retur landet

Den här helgen åkte jag ut ensam med barnen till landet. Eftersom jag inte har körkort blev det att ta Vaxholmsbåten och gå i mörkret från bryggan. Som vanligt när man går från det upplysta ut i mörkret är det först kolsvart och så sakta anpassar sig ögonen, och om inte barnen varit hade jag nog till och med vågat gå lamplös. Och säkert klivit i några vattenpölar …

Jag tycker ofta att det är jobbigt att ta mig runt med barnen, vet inte riktigt varför för de är hyggligt snälla och lugna ungar, men det finns något motstånd där som alltid har funnits. Till och med en tunnelbaneresa till deras mormor gör mig lite lagom stissig. Men tanken på att hänga hemma i stan två helger i rad gjorde att beslutet att åka ut på egen hand den här helgen enkelt. Och det var ju tur, för det gick verkligen hur geschwint som helst.

Grejen är att jag verkligen inte alls är bra på hitta på saker med barnen, och då blir vi kvar i lägenheten hela dagen, med förväntat resultat: uttråkade barn och irriterad mamma. På landet leker de med kompisen på andra sidan vägen och ibland ser jag dem inte på flera timmar. Är de andra lekkompisarna ute också, drar de omkring som ett rövarband som jämnar ett hus i taget till marken. Eller i alla fall äter upp alla kakor och dricker upp all saft.

Strax ska vi göra oss i ordning för att gå till bryggan och ta båten hem. Fika är utlovat. Sjuåringen kommer att börja fråga om när vi är framme cirka 20 minuter efter att vi kastat loss.

Ändrade planer

I dag skulle vi ha åkt iväg till Dalarna för det årliga karatelägret. Båda barnen (varav en är karateka) och maken var hemskt peppade, och har sett fram emot det i flera månader. Själv är jag måttligt entusiastisk, eftersom helgen innebär att jag får äta mat som är som tagen från 80-talets skolmatbespisning och tillbringa större delen av lördagen på en hård bänk i en gymnastikhall.

Men maken mår inte riktigt bra (sviter efter en lumbalpunktion – helt onödig dessutom) och det känns inte helt bra att ligga för ankar i en säng på ett träningsläger och vara jättetrött. Och käka historisk mat tre gånger om dagen. Så vi åker till landet i stället.

Barnen är ledsna, maken är ledsen, jag är … inte helt missnöjd.

Torr, dock inte gratis

Vi firar lite i dag.

Ett annat slags sportlov

Vi har inget sportlov i den här familjen. I den mån någon av oss är sportig är det inte sådana aktiviteter som utövas i skidbacke en vecka i taget; den dagen det dyker upp ett enveckas karateläger kanske det blir annat ljud i skällan, men än så länge: nix. Vi jobbar på som vanligt.

Vilket betyder att femåringen går på förskolan som vanligt och sjuåringen på lovfritids i skolan. Så har det varit så gott som alla mitt-i-terminen-lov som hon haft hittills, och hon har aldrig haft några tankar om det. Det är lov, då går hon och en skara andra på lovfritids och det är jättekul med många roliga aktiviteter.

Men den här gången var det annorlunda. Det har börjat bli tydligt för henne att vissa andra aldrig går på lovfritids och att många reser bort. (Vi bor i ett s.k. medvetet område i Stockholms innerstad, där man rynkar på pannan över alla lov och "hur haaaar folk egentligen möjlighet att ta ledigt från arbetet så mycket", och sedan tar de själva ledigt från jobbet och åker med barnen till fjällen, Thailand eller, mer genuint, till den ärvda fäboden i Härjedalen.) Så förra veckan var hon ledsen: hon vill också vara ledig, också göra något roligt som alla andra och tänk förresten om ingen mer från klassen skulle vara där?

Det var alltså med viss fotsläpning som hon gick till skolan i måndags morse. Stämningen lättade redan vid skolporten när hon träffade på en av klasskamraterna, och när vi väl kom upp till korridoren och såg flera brydde hon sig knappt att säga hejdå till mig och brorsan. På eftermiddagen var det den vanliga glada ungen som hade med sig hem ett roligt schema för veckan: skridskoutflykt, innebandyturnering ("Man behöver inte vara med om man inte vill, men det vill jag!" *glada hopp i stolen*), utflykt till Stora skuggan med mellismatsäck ("Jag vill ha varm choklad!") och, på fredag, korvgrillning på skolgården.

Synd då att hon fick 39 graders feber efter middagen. Och missade skridskorna, innebandyturnering och utflykt. Nu hoppas vi att hon kan gå i morgon, så hon åtminstone får grilla lite korv.

Nattvandrare

För någon halvtimme sedan, när vi precis stängt av tv:n, kom femåringen invandrande i vardagsrummet. Han tittade på oss, mumlade: "Jag gick fel", och gick tillbaka in i rummet. Jag följde efter, och såg att hans täcke låg på golvet. Eftersom han är mycket noga med bäddningen fick jag hjälpa honom ställa allt i ordning, och så somnade han om.

Men det höll inte så länge. För en liten stund sedan kom han ut igen, den här gången bärande på sin tomteluva och den lilla julhunden, som säger "Voof voof, Merry Christmas!" när man trycker den på magen (det var en julklapp från mormor förra året, och sedan han hittade den i leksakslådan för några veckor sedan har han inte släppt den), vilket fick mig att ana att han nu visste precis vart han var på väg. Jag eskorterade honom till pappa, som precis lagt sig, och där bökade han ner sig. Hans egen säng är ordentligt bäddad, såg jag när jag tittade in.

Älskade lilla barn.

Kommunikation

Eftersom jag ville gärna ha en sovmorgon i dag och maken skulle upp och iväg väldigt tidigt, sa jag till barnen att de skulle få fixa frukosten själv. I går kväll plockade jag fram tallrikar och glas ur skåpen och placerade grejerna i kylen så att de skulle nå utan att klättra.

I morse – om man i en småbarnsfamilj kan kalla klockan tio "morgon" – när jag kom upp hittade jag den här lappen (mjölken var tydligen nästan slut) med svar och allt från sjuåringen:

Något har hänt

I dag har barnen lekt tillsammans hela dagen. Med undantag av ett litet bråk vid halvsex-tiden har denna lek skett under mycket harmoniska former och i deras eget rum – det har varit så lugnt och trevligt att jag varit tvungen att kika i dörrspringan för att se vad som händer.

Om man sedan kopplar det till att de har börjat gå och lägga sig och somna själva, kan jag konstatera att något har hänt. Ett stort steg mot en enklare vardag har tagits, helt enkelt.

Nu väntar vi bara på att kunna servera middagsmat ibland utan att den yngsta familjemedlemmen får sammanbrott.

Det är viktigt med en bäddad säng

Sonen, snart fem år, är en ordentlig typ. Han plockar utan knot och uppmaning ihop sakerna efter sig på förskolan, spontanstädar ibland barnrummet när golvet är lite väl nedstökat med grejer och ställer alltid noggrant sina skor på därför avsedd plats i hallen, till skillnad från resten av familjen. På senare tid har han börjat bädda sin säng på morgnarna också. Vad jag inte varit medveten om, eftersom jag så gott som alltid kommer upp ur sängen sist av familjen, är att han bäddar också när han vaknar mitt i natten och går in och lägger sig mellan oss.

På landet är vår säng lite för smal för att vara bekväm för två vuxna och ett barn, så när han kom till oss tidigt i morse gick maken in i barnens rum för att lägga sig i hans säng. Och möttes av detta:

Björnen Astrid vaktar den ordentligt bäddade sängen.
(Obs: bilden är en rekonstruktion.)

Ett morgonbråk och vad man kan dra för slutsatser av det

I morse tänkte jag fel, att dottern ska vara i skolan senast kl. 9 som förra läsåret i stället för kl. 8.30 som gäller nu, och så blev det jättestressigt och så välte jag ut sonens vattenglas och så var det med det humöret och så skrek jag och maken på varandra precis innan han gick (fast det var mest jag som skrek, brukar vara så). När jag och barnen satte på oss skorna för att gå tittade dottern lite försiktigt på mig och sa: "Jag blev rädd när ni var arga", och så pratade vi lite grann om att alla blir arga på varandra ibland, men så blir man sams och allt är bra sedan.

Vad jag inte sa var att anledningen till att hon blev rädd är att vi i princip nästan aldrig grälar – är sällan  särskilt osams (även om det händer). Det känns skönt att kunna konstatera det.

Läslusta

Barnen läser.

Sexåringen började läsa ordentligt någon gång i vintras – och med "ordentligt" menar jag längre stycken och inte bara enstaka meningar – och har nu klämt en LasseMaja-bok och några andra enklare böcker. Som gammal bokmal är jag alldeles otroligt stolt förstås, och på utvecklingssamtalet i våras kunde pedagogen berätta att hon ligger på åttaåringsnivå. Dessutom skriver hon fint och stavar riktigt bra.

Lika stolt och dessutom alldeles förundrad är jag över fyraåringen – fem i september – som också läser. Lika bra som sin syster kan han läsa, även om jag tror att läsförståelsen inte är riktigt lika utvecklad. Men jävlar vad han läser! Mycket! Ofta! Gärna! När vi lämnar honom på dagis på morgonen springer han genast fram till boklådan, som brukar stå och vänta på förmiddagens gemensamma lässtund, väljer en bok och sätter sig i skuggan i gräset och läser. Då brukar han knappt märka att man går. På utvecklingssamtalet förra veckan fick pappa dessutom veta att flera av de andra barnen brukar sätta sig bredvid och så läser lilla gubben högt för dem. Lilla GULLEgubben!

Och till skillnad från mig själv, som också hade läst i två år när jag började skolan, kommer han – tror jag, hoppas jag! – inte få sitta och ha tråkigt i klassrummet sedan medan de andra lär sig läsa. Det verkar som om skolan har kommit längre än så nu. Eller hur?!

Äpplet och päronträdet

Kväll på landet. Sexåringen och henses pappa har lagt sig. Vid köksbordet sitter jag vid datorn och på andra sidan bordet sitter Fyraåringen och lägger pärlplatta.

Med tanke på våra gemensamma sovvanor och hur det sett ut i min ursprungsfamilj – mamma och jag är riktiga nattugglor, och det har vi ärvt efter mormor – är det inte en avancerad gissning att det är så det kommer att se ut framöver.

Hemlängtan

I slutet av morfarsbesöket i går lade jag märke till att Sexåringen var lite okarakteristiskt tyst och dessutom gärna ville sitta i mitt knä. Det var så pass att jag kände henne på pannan och frågade flera gånger hur hon mådde, men pannan var normaltempererad och jag fick bara "bra" till svar. Om jag varit uppmärksam (i stället för koncentrerad på min mage som plötsligt bestämt sig för att krångla) kunde jag ha fått en ledtråd när hon under föreberedelserna inför hemfärden sa att hon ville vara hemma. Men jag tolkade det som uttryck för att det är tråkigt att åka bil och sa något om hur praktiskt det vore att bara kunna knäppa med fingrarna och så var man hemma i stället för att behöva åka flera timmar.

Väl i bilen somnade både hon och Fyraåringen rätt fort, men efter någon timme vaknade hon och klagade först över att hon frös men satt sedan tyst och tittade ut genom fönstret. Inte alls likt min pladdrande lilla älskling, så när vi med tio minuters resa kvar stannade för att tanka och maken fixade det passade jag på att fråga igen hur det var: Frös hon, mådde hon bra annars? Och då skrynklades det fina ansiktet och tårarna började rinna.

Det var inte alls bra, inte egentligen. För hon längtade hem. Hon hade längtat hem i flera timmar, och vi kom ju aldrig hem! Aldrig fick vi komma hem, där det är som vanligt och inte annorlunda! Ja, det var roligt att vara hos morfar och E, och spännande att klappa deras får och att få försenade juklappar, men hon ville vara hemma.

Ack mitt lilla älskade barn, så jag känner igen mig! Sådan hemlängtan kunde jag också drabbas av, kan jag fortfarande drabbas av, när allt är roligt och alla är trevliga men jag bara vill vara hemma. Om hon bara hade berättat ... men det hade hon ju. Det var bara jag som inte fattade.

Sedan öppnade spex-pappa bildörren och sa något fånigt så att båda barnen började skratta sina kvillrande skratt, och så var allt bra just då. Men senare, när vi släpat våra kalla lekamen upp i lägenheten, kröp hon upp i min famn och mumlade: "Nu är vi hemma."

Fredagsmiddag

Äntligen Tennstopet!

I denna digitala tidsålder

Barnen gillar visst sina nya datorer.

När man inte får vara med sin dator

De här lediga dagarna har jag varit nästan helt utträngd från min egen dator. Barnens (min gamla) är ju aaalldeles för långsam, tycker barnen – och jag håller med dem, den orkar inte med streamad media, som är det barnen dattar mest med – och min blir det naturliga valet när deras faders är förbjudet område. Fattar inte hur han lyckades med att etablera den regeln, men jag avundas honom rätt mycket.

Nu ska vi i alla fall öka datorinnehavet i hemmet och pensionera odugliga gamla trotjänare – jag köper ny dator till mig och lämnar den gamla till barnen och så kompletterar vi med en ny pc. Känns kanske lite märkligt att en fyra- och en sexåring ska ha varsin dator, men herregud, de använder dem ju. Och vi har inga tv-spel och annat.

Följden av den begränsade datortiden känns i mitt huvud. Jag är så van nu vid att tänka framför datorn, att jag inte riktigt vet hur det går till att formulera tankar när jag inte har ett tangentbord och en skärm att studsa mot. Möjligtvis har tomheten bakom skallbenet också att göra med att allt slags substantiellt tankegods blåses bort av de ständiga explosioner av höjda barnröster som jag befinner mig mitt i. Och alla de små osamssituationer som uppstår och som man måste medla i, som rent fysiskt avbryter vad man nu håller på med, hjälper inte heller.

Nej, nu har jag blivit avbruten för många gånger. Tankarna som jag lyckades samla en kort stund har fladdrat ut genom vänstra örat och ses nu stiga mot rymderna bortom Gustav Vasa kyrka.

Förkylning och lätt separationsångest

I går kväll kände jag hur det skrapade i halsen, och i dag vaknade jag med en lätt men tydlig känsla av förkylning. Den planerade kortutflykten till landet, med adventsljusuppsättning och koll av vattenläget och hur båten klarar sig utan ställning under presenningen, kändes plötsligt mindre lockande.

Och eftersom min kära man är av den generösa sorten, stoppade han in barnen i bilen och åkte iväg själv alldeles nyss. Men då, när jag stod i fönstret och såg dem köra iväg, drabbades jag av plötslig separationsångest, ungefär som den jag kände när de åkte ifrån mig på landet häromsistens.

Jag tycker verkligen inte om när min familj åker ifrån mig. Även om de bara ska vara borta några timmar.

Ensam och övergiven av alla

Maken och barnen har precis åkt, och nu sitter jag här ensam på landet. Känns inte alls kul, det är precis som om jag blivit övergiven av familjen. Gråten sitter i halsen och en ensam-klump har lagt sig i magen.

Det kommer att gå över. När jag har satt på lite musik, lagat lite mat och kollat på ett eller annat avsnitt av Vita huset kommer det att kännas bra igen. Och efter lång frukost i morgon, en promenad och lite välbehövligt arbete har nog den nöjda känslan inträtt.

Men den närmaste timmen kommer jag att känna mig ensam och övergiven av alla. Och gråta en liten skvätt.

Tiden flyger och så vidare

Hoppsan, det väldigt dåligt bloggat här. Vet inte riktigt varför, varit för trött kanske, och haft för mycket att göra.

Problemet är i alla fall inte att det saknas saker att skriva om. Gullpånkens pricksjuka fick vi ta honom till doktorn för, det visade sig vara streptokocker som orsakade prickarna (direkt eller indirekt är jag inte riktigt på det klara med) och så blev det antibiotika. Och sedan började det visa sig symptom som vi kände igen från förra våren, innan den hemska feberperioden förra somamren: klagomål på ont i kroppen allmänt och i fötterna i synnerhet, lätt svullen handled som gjorde ont och så extra trötthet.

Tröttheten kunde man ju föreställa sig hade med antibiotikan att göra, men det övriga kändes rätt oroväckande. Så när vi fick tag på läkaren på reumatologen, som kunde ge en tydlig och dessutom lugnande förklaring på saken blev vi milt sagt lättade.

Lite kort handlar det om att han verkar ha vad hon kallade "aktivt immunförsvar" – han reagerar helt enkelt på infektioner med ont i lederna och "ont i kroppen", inte helt ovanligt tydligen. Och det kan komma i efterhand, trots att man redan satt in antibiotika. Så vi ska ge Ipren när han klagar på ont och i förebyggande syfte också, för all del. (De sjukhusläkare vi träffat på sprätter med fingrarna à la Karlsson på taket och menar att Ipren och Alvedon är en världslig sak, medan vc-läkarna skakar lite på huvudet och menar att det ska begränsas i möjligaste mån. Sjukhusdoserna får en att baxna, om man jämför med bipackssedelns begränsningar.)

Vad man ska ge mot det dåliga humöret som följer på intag av antibiotika och öm kropp, det hade hon inget svar på tyvärr. Hå hå ja ja.

I sjuka barn-bubblan

Båda barnen är sjuka – det ena har varit febrigt och (är fortfarande) prickigt, det andra har haft en lätt magsjuka. Lite småjobbigt sådär, särskilt när båda barnen bestämmer sig för att rumla runt en viss natt. När den ena sover springer den andra på toa, och medan den andra sover rumlar den ena runt i föräldrarnas säng och skriker order om klappning, klining och vattenförsörjning.

Det som är jobbigast är egentligen den känsla av att befinna sig utanför världen som sjukdagar ger. Allt pågår som vanligt där ute, men själv sitter man i en sjukdomsbubbla och skvätter Alvedon och förmaningar att äta bara en liten liten bit omkring sig.

Nu vill jag ut, tack så mycket

Bäst

Här hemma var meningarna delade om vem som var bäst i Melodifestivalen. Sötpricken hejade på Pernilla Wahlgren – "jag vill om du vågar" har sjungits sedan de såg den i uttagningen –, Gullpånken gillade Eric Saade bäst – vi gissar på att "Manboy" blir årets "Stay the Night" i cd-spelaren – och maken hejade på "This is My Life" och Anna Bergendahl.

Min favorit har varit densamma sedan jag hörde Nassims brorsas låt första gången.