Att lägga sig raklång

Ibland använder man uttryck som man aldrig riktigt tänkt på vad de betyder. Att "lägga sig raklång" har varit ett sådant för mig. Jo, det betyder förstås att man ramlar, men vad är det uttrycket visualiserar? Vadå "raklång", liksom. Och "lägga sig"! Tänker man kanske om man börjar tänka. (Ett bra tips är annars att aldrig börja tänka på vad språkliga uttryck egentligen betyder. Man får lätt huvudvärk.)

Men nu vet jag precis vad det innebär. I morse, på väg från lämningen, gjorde jag precis det. Jag lade mig raklång. Ena stunden gick jag på promenadvägen ut ur Vasaparken och tänkte att det var halt, nästa låg jag horisontellt i luften och landade med ett smack på den isbetäckta asfalten.

Konstigt nog slog jag mig inte. En av de herrar som stannade och hjälpte mig upp konstaterade att jag lyckats undvika att slå i huvudet. Blev antagligen så paff – för "förvånad" måste nog vara ordet som beskrev känslan jag fick där i luften – att jag inte hann börja kämpa emot, så kroppen fick lösa fallet själv. Och det brukar ju vara det bästa. En lätt huvudvärk av chocken blev det enda menet.

Som alltid när jag halkar på isfläckar kommer jag att tänka på min gamla kompis Roger, som en sen kväll i början av 1990-talet halkade omkull utanför festlokalen på studentområdet Lappis. Han föll överraskande och snabbt, men lyckades ändå – och vi är flera som kan svära på våra liv att det var så – i fallet yttra de odödliga orden:

– Jag var aldrig orolig.

Hur långt är egentligen ett mannaminne?

Nu har jag flera gånger hört folk säga att det här är den kallaste vintern i mannaminne. Och då tänker jag på vintern 86/87 och att det i Stockholm var –30 vissa dagar och jag stod frysande i alldeles för tunna skor vid busshållplatsen och väntade på bussar som inte kom. Sedan tänker jag på andra kalla vintrar, i barndomen, när snön låg från mitten av december till mitten av februari, och man kom in från kälkbacken med röda, stickande kinder och händer, avdomnade fötter i pjäxor – herregud, pjäxor! – och nog var det –10 då alla gånger. Och sedan tänker jag på krigsvintrarna som man hört så mycket om från mor- och farföräldrarnas generation.

Hur långt är då egentligen ett mannaminne? I dag, när medellivslängden är 78 år för män och 83 för kvinnor, kan man väl säga att det borde vara 70 år, om man utgår från att de flesta har ett aningen vagt minne av de första 10 åren. Så krigsvintrarna hamnar på gränsen till mannaminnet. Vintern 86/87 hamnar definitivt inom.

Å andra sidan verkar minnet ha blivit extremt kort de senaste 20 åren. När Stockholms lokaltrafik för några år sedan ändrade tillbaka till zonindelning för kontant betalning och förköpsremsor, missade så gott som varenda artikel som behandlade ändringen att nyckelordet var tillbaka. Det zonfria resandet hade bara några år på nacken.

Så kanske har mannaminnet blivit ett barnaminne. Om det hände för mer än två år sedan, är det glömt. Och allt som hänt därförinnan är historia och utanför mannaminne.

Lite flyt, tack

Jag skulle verkligen behöva lite flyt nu. Jobbflyt, gärna. Resten flyter väl på okej, förutom att jag drar på min lilla lågintensiva men ack så ihärdiga depression då, men flytmässigt så ... flyter den också på.

Jobbflyt, alltså. Tack så mycket. Joråsatte. Skulle sitta fint.

Såhär är det: Idag fick jag ett mejl från en gammal uppdragsgivare, där hen (Ja, hen! Ett typiskt fall där det passar bra – för det är väl knappast intressant för er om min uppdragsgivare är man eller kvinna? Men förlåt. I digress.) berättade att de fått en ny kund, som har behov av "en mängd tjänster", varav "korrekturläsning på frilansbasis" var en.

Om jag har lite flyt, innebär "på frilansbasis" att jobbet är återkommande och någotsånär omfattande. Om jag har mycket flyt, visar det sig att de behöver mer omfattande insater av annat som jag kan hjälpa till med, som till exempel redaktörstjänster. Megaflyt vore det om det senare visade sig vara något återkommande.

Lite flyt är okej.  Mycket flyt skulle kännas bra. Megaflyt skulle vara magnifikt.

Innovativt språkbruk och lätt koma

Läste i senaste numret av Språktidningen att avledningsändelsen -ma går framåt på bred front igen:

Ändelsen ma tycks åter ha blivit produktiv. Att ett gammalt och dött suffix plötsligt vaknar till liv är något av en grammtisk skräll.
– Jag kan på rak arm inte påminna mig något annat exempel på det. Man kan bara ställa sig vid sidlinjen och titta på hur väl det sprider sig, säger Christer Platzack, professor i nordiska språk vid Lunds universitet.

Ingen nyhet för någon som sedan länge vadar omkring i tröttmans träsk. Men jag ber att få invända mot Språktidningens påstående i (det ej citerade) stycket innan att tröttma skulle vara synonymt med trötthet. Det finns förstås en anledning till att -ma-avledningar kommit att användas istället för etablerade -het. För mig uttrycker -ma-avledningar en intensitet och/eller utsträckning i tid som -het-avledningen inte beskriver.

Jaha. Hela den här inledningen för att jag skulle säga att jag är trög som attan i dag. Natten till i går sov jag dåligt. Inte för att barnen höll på, ovanligt nog, utan för att jag liksom aldrig kom till ro. Sedan var gårdagen en jobbig dag, både känslomässigt och för att den blev så lång.  Och när jag väl kom hem kunde jag bara inte slappna av utan satt och kollade på ett riktigt ointressant avsnitt av Oprah i stället för att lägga mig.

Jaja. Bara att sega på.

Först förbannad, sedan fnissig

Jag gjorde misstaget att gå in på Newsmill och läsa Åsa Mobergs text på temat "Kläder som protest".

Det är inget fel på texten, tvärtom; det är ett mycket insiktsfullt påpekande om att det inte var så länge sedan som även alldeles infödda och kristna svenska kvinnor hade krav på sig att täcka kropp och huvud.

Problemet ligger förstås i kommentarerna. Förutom att kommentatorerna i många fall verkar vara närmast hjärndöda och inte förstår ett enkelt resonemang, frodas som vanligt xenofobiska och synnerligen oinformerade åsikter om islam.

Men som språkintresserad blir jag förstås riktigt uppåt; tänk vad fina nya skällsord och kategoriseringar man hittar varje gång man besöker Newsmill! Åsa Moberg kallas PK-elitist och anklagas tillhöra PK-maffian. En karl talar om sina spritpattar (mycket smakfullt, grabben); är det en vedertagen benämning för "man boobs"? En kommentator som intar Mobergs position i debatten talar å sin sida om inhemska svennetalibaner – magnifikt!

"Verklighetens folk" – kunde du inte ha hittat på något med lite mer umpf, Göran?

Piiip piiip!

Ja, ni vet, som fåglarna säger när de flyger över Lidingö. Där de har så kallat Lidingö-i – eller Viby-i, för all del. Ett slappt och lite främre i, som turkarna skriver ı, ett i utan prick.

Som ni förstår har jag inte ett sånt ı. Nej nej. Det vore rent förräderi – både socio- och geoförräderi, för man kan inte komma från typ Bagis och säga ı!

Därför är det med en känsla av svindel som jag hör min dotter säga "Jag vill rıta" och "Det är en grıs" och – ryyyys! – "Den sa pıııp!"

Var låter jag egentligen mina barn växa upp?!

Stora dragspelet

Vem det än är som översätter tablåtexterna för TV4, så har hen trampat i klaveret. Big time. Jag citerar:

Miss Marple: Mord per korrespondens

Del 7 av 8. Miss Marple besöker byn Lymstock för att närvara vid en väns begravning. Vännen har blivit giftmördad och miss Marple bestämmer sig för att stanna för att gå till botten med mordet. Det visar sig att mordet begåtts genom ett förgiftat brev och snart har flera av byns invånare fått liknande post. Miss Marple samarbetar med polisinspektör Gaves och tillsammans försöker de lösa gåtan kring de mystiska breven och deras okända författare.

"Giftmördad"? Han har precis dött genom ett skott i tinningen. "Förgiftat brev"? Det handlar om poisoned letters eller poision pen letters, det vill säga anonyma hatbrev.

Hjälp.

(Nu bortser jag helt från de märkliga omskrivningar av historien som alltid sker i den här serien.)

Våldtäkt utan våld II

Rolf Hillegrens nya inlägg i debatten bevisar att jag hade rätt i går; många, även kammaråklagare, lever i villfarelsen att ordet, den term som vi använder för att beteckna en viss handling, på något sätt sätter gränserna för vad själva handlingen består i.

Det jag syftar på är förstås första meningen här:

Våldtäkt utan våld är inte bara en språklig anomali. Det är dessutom en gärning som i stort sett är omöjlig att bevisa.

Nej Rolf. Våldtäkt utan annat våld är ingen språklig anomali. Det är en sammansättning som skaffat sig en betydelse som är mer specifik än de två ingående delarna. Sånt händer, förstår du.

Hva?

Nyss såg jag Hanne-Vibeke Holst hos K.G. Bergström i Godmorgon-soffan. Hon talade om sina böcker Kronprinsessan, Kungamordet och, framför allt, den nya Drottningoffret. Och hon talade på danska. Man kunde höra att hon försökte "svenska till" det lite, men det gick inte så bra.

Och jag var tvungen att stänga av. Inte på grund av Holsts danska utan för att Bergström satt där och såg ut som om han fått hjärnan bortopererad. Han verkade begripa noll.

Så i stället för att sitta och svära över att 1) de sätter någon som har svårt för danska att intervjua en dansktalare och 2) Bergström inte hade vett att åtminstone låtsas att han fattade, stängde jag av. Det finns gränser för hur upprörd man ska behöva bli på morgonen.

Rumble in the tummy

Min mage har fört ett oherrans liv sedan i går eftermiddag. Ja, egentligen är det tarmarna som väsnas men det är i alla fall i magtrakten.* Och vi snackar inte lite lätt bubblande, utan stora lejonmorr på gränsen till rytningar. Det märkvärdiga (ja ja!) är att ursprungsområdet för rytandet har legat i vänster sida av ryggen. Bakom midjan, liksom.

Det började med att jag åt på tok för lite till lunch och sedan klämde i mig ett äpple på stående fot. Vänstermidjan svarade med ett lätt väsande, men jag uppfattade inte varningen. Sedan fikade jag te och kanelbulle vid halvfemsnåret. För lite, för sent, menade magen och började småknorra. Fortfarande var magmeddelandena så pass lågmälda att jag inte reflektrade något vidare över dem, utan satte mig bara på bussen hem för att äta middag.

Där någonstans hade jag kanske kunnat styra upp relationen mellan mig och den knotande magen. Men middagen var inget vidare intressant och det blev inte så mycket ätet. Så magen beslöt att ta till det stora artilleriet: hotfullt mullrande à la vulkan. Med jämna mellanrum har den låtit höra såna ljud att maken undrat om det var åska på gång eller om någon i huset testade sin nya motorcykel.

Under natten har morrandet flyttat sig lite, och sitter nu strax nedanför midjan på framsidan. Det ska bli spännande att följa utvecklingen under dagen; vem vet var det hamnat i kväll!

*Där ville jag skriva "the general stomach area", och sökte i huvudet efter det svenska uttrycket. Det allmänna magområdet? Nä, knappast. Hm. Ja! "The general area" heter "trakten"! Så enkelt – kanske lite för enkelt till och med. Det engelska uttrycket låter mycket viktigare. Men den skillnaden ligger nog mer i svenskars (mitt!) förhållande till det engelska språket än i själva uttrycket.

Nyheter från den storstadsnära landsbygden

På Tynningö där vi har vårt sommarställe finns några lokala föreningar, bland annat en idrottsförening och ett s.k. byalag. Exakt vad byalaget sysslar med har jag som sommarboende ganska dålig uppfattning om, men de ger i alla fall ut ett litet nyhetsbrev som kommer några gånger om året. Kvaliteten på materialet skiftar – vissa notiser är välskrivna, på gränsen till spirituella, andra är helt enkelt obegripliga.

I den senare kategorin faller följande nyhet:

Orrlunda brygga invigdes officiellt den 10 maj
Inte sedan 7 oktober 1951 då Waxholmsbolagets båt Valkyrian lämnade Orrlunda brygga med färd mot Värmdö har bryggan trafikerats förrän nu. Fartyget firade den 10 maj 100 års jubileum med en tur från Nationalmuseets trappa och runt Tynningö med stopp på Ljungbergsgården, Orrlunda, Norra Tynningö, Vaxholm. Så nu har vi Tynningöbor på den östra sidan lite närmare för att ta oss med Waxholmsbåt till Vaxholm.

Några frågor infinner sig: Hur relaterar rubriken till notisens innehåll? Hur bra är egentligen konstruktionen "inte sedan ... förrän nu"? Vad är det för något som "fartyget" jubilerat i 100 år och som behöver firas den 10:e maj? Och hur kan man av allt detta dra slutsatsen att östra-Tynningöbor har närmare till Vaxholm med Waxholmsbåt? Ska Valkyrian fortsätta tuffa runt på sin jubileumstur, månne?

I själva verket handlar notisen om följande: Orrlunda brygga har öppnats för reguljär trafik igen.

Språkliga fånerier

Svensk media får väl ändå sluta larva sig med norskan!

I rapporteringen om nationaldagen i Norge och ESC-vinsten – med rubriken "Kjempeflott firande i Norge hela helgen" – plockar DN i vart och vartannat citat in norska ord. Det är löjleri på högsta nivå.

"Nationalsången är stor, men likväl är det mycket mer morsomt att sjunga 'Fairytale'!"

"Alexander Rybak är en riktig kjempekarl."

"Han har ju egentligen inte någon kjempebra röst."

"Alexander Rybak är en fantastiskt flott representant för vår kommun."

Ja, de kanske sa så. Men om det vore engelsmän som uttalade sig, skulle Hanna A Johansson ha skrivit att det var "mycket mer fun att sjunga 'Fairytale'", att Rybak är "en great man" som kanske inte har "någon very great röst" men ändå är en "fanastiskt good representant" för hemkommunen?

Nä. Tror inte det.

Vilken byrå gör EU-valets reklam, månne?

Vilka de än är borde de ha vetat att det heter _ekologiskt_ på svenska.

Svenska för invandrare

Jag säger som Hemliga Morsan: Maciej Zaremba är outstanding. Verkligen formidabel. I vad som verkar som en enkel sväng med pennan lyckas han sätta fingret på allt som är fel med den svenska "integrationspolitiken", i språkinlärningens form, och samtidigt visa hur ett alternativ ser ut. Om bara någon brydde sig tillräckligt mycket för att göra något åt saken.

Hur man hanterar motgångar

Under veckan har jag arbetat med ett jobb som jag tog på mig trots att jag inte har tid. Kanske för att vara lite snäll, konstigt nog. Vet inte varför just den här uppdragsgivaren framkallar ett snällhetsbehov, för jag har bara arbetat med dem en enda gång.

Eller jo, det vet jag väl: jag tycker att de verkar vara taffliga på det område som är mitt, språket. Den text jag fick förra gången kändes lite barnslig och den här gången var texten lite för tjusig för sitt eget bästa. Om ni förstår vad jag menar. Skribenten hade försökt lägga sig på en nivå som hen inte behärskade, helt enkelt.

Så jag tackade ja, noterade lite i förbifarten i mitt för ögonblicket lätt (ehem) stressade tillstånd att de inte förstod skillnaden mellan korrekturläsning (som jag ombads göra) och språkgranskning (vilket var vad texten behövde) och skred till verket. Måhända är jag lite för påverkad av mitt tidningsjobb, där man som redigerare i princip förväntas vara hänsynslös mot skribenten så länge texten blir bra – eller vadå "måhända", det var jag.

Så i går levererade jag en grundligt genomgången text, full med röda överstrykningar och dito ersättningar, tillsammans med ett trevligt påpekande om skillnaden mellan korrekturläsning och språkgranskning och att det är bra om man får rätt beskrivning på uppdraget om man ska kunna beräkna tid och kostnad korrekt.

En timme senare får jag tillbaka ett mejl som fullkomligt dallrar av förnärmad stolthet och ilska. Nej, det var en korrekturläsning som skulle göras, texten var redan godkänd av uppdragsgivaren [som om det vore en kvalitetsstämpel …] och min kontakt, som naturligtvis visade sig vara skribenten själv [ouch!], ville bara meddela att hen arbetat 12 år som copywriter och minsann varit medförfattare till en bok. Underförstått: jag skulle inte komma här och kritisera hens språk.

Jävlar vilken idiot jag är! tänkte jag först och skrev förstås ett krypa-i-gruset-mejl tillbaka med hundra ursäkter och erbjudandet att genast göra om arbetet som en korrekturläsning och leverera under helgen. Varpå jag lätt stukad gick och satte mig vid middagsbordet.

Medan vi satt och käkade hörde jag ett pling från datorn och 1o minuter senare fick jag ett sms och raskt ett till. När vi ätit klart började jag med att kolla datorn. Det inkomna mejlet var ett ampert svar: "Korrekturläsning levereras senast 08.00 måndag morgon!" Sms 1 var ett inte lika ampert kommando: "Vg konfirmera mail: leverans SENAST 08.00 måndag!" Sms 2 var ett helt oförklarligt tillägg: "Vg använd granskningsfunktionen!" Som om det inte var precis vad jag hade gjort hela tiden …

Nu kände jag mig inte stukad längre, kan jag säga. Ja, jag hade gjort ett monumentalt misstag, men jag hade ju redan erbjudit mig att ställa det tillrätta! Plötsligt började jag fnissa. Hen var så sårad, stackars typ! Fått sin fina text kritiserad, minsann! Pfff.

Korrekturläsningen svängde jag ihop på en timme. Och så lade jag in några extra, übervänliga kommentarer om hur det egentligen hänger ihop med några historiska personer som närvarade i texten och som skribenten lyckats blanda ihop alldeles.

Ha ha!

Förvirring råder

I morse vid frukosten bad maken mig att som feminist och språkvetare läsa nedanstående betraktelse med överskriften Veckans uttryck i DN Söndag för att se om jag förstod vad som menades. Vilket jag gjorde. Läste, alltså. Förstod gjorde jag inte. Gör ni?

Gerillafeminism, eller hur?
Har du märkt att var och varannan ung kvinna numera svarar "Eller hur" på det man säger. Jaha, intresseklubben noterar, kanske du tänker, men vid närmare studie verkar de två små vanliga orden faktiskt vara tecknen på en ny feministisk strategi för att öka jämställdheten. Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander är urtypen för en "Eller hur"-användare.
– Tänk att klättra ensam upp för Mount Everest? säger han.
– Eller hur, svarar hon.
Den nya trendknorren bland yngre kvinnor kan verka obetydlig, men bara för den som inte lyssnar till dess inneboende kraft att kasta om maktförhållanden. I betydelsen "Jag håller med" förstärker "Eller hur" det sagda hos den andra.
Men när de två små orden används för att ifrågasätta det sagda på vad som liknar ett postmodernt ironiskt sätt, då blir innebörden "Vem försöker du lura, dig själv?" Och då öppnar sig avgrunden för oss män, särskilt när det är omöjligt att veta vilken betydelse "Eller hur" har i olika fall.
Vem hade trott att det skulle vara så enkelt att klä av det manliga självförtroendet. Eller hur?

Timothy Tore Hebb

I min värld finns två "eller hur": den klassiska bekräftelsefrågan som i "Ni hade tänkt att åka till landet i morgon, eller hur?" och den nyare medhållande eftertrycksmarkören som i "Man blir rätt trött på alla fotbollshuliganer." "Eller hur!". Den senare ska tydligen vara rätt stockholmsk och den hör jag från folk i alla åldrar. En femtioårig man, till exempel.

Med den utgångspunkten undrar jag hur Timothy Tore har fått till det så här märkligt. Feminism? Ökning av jämställdheten? Avklädnad av det manliga självförtroendet? "Omöjligt att veta vilken betydelse 'Eller hur' har?

Är det jag som missat något nytt? För annars måste hr Hebb vara ute och cykla. Eller som jag och maken sa vid frukostbordet:

– Han är helt ute och cyklar.
– Eller hur.

"Next stop: Fridhemsplan"

SL har gått och blivit internationellt.

"Next stop: Fridhemsplan. Change here for Kungsträdgården, Akalla, Hjulsta. Mind the gap."

Varför?

Jag säger som i Madrid:

"El próximo estación: GOYA."

Mobbare

Nu börjar jag känna mig lite taskig. På grund av nedanstående mord på Ankis och typens engelska, alltså.

Taskig besserwisser messerschmisser. Det är jag, det.

Språktortyr

Satt och läste lite bakåt i Studio Belinda och började fradga – vafan är det med journalister som inte kan snacka engelska och som ändå gör uppdrag där de ska snacka just engelska? (Man hör mer sällan folk med t.ex. taskig spanska försöka sig på det; tydligen är det bara engelska som det är okej att rådbråka å det grövsta.)

Igår såg jag på ett avsnitt av Packat och klart, nej, När och fjärran, nej, vaheteren, fyrans reseprogram? Det i alla fall. Anki Edwardsson och någon annan typ var i Liverpool och talade under-all-kritik-engelska med diverse scousare (liverpoolbor). Några höjdpunkter:

En guide berättade lite om hur dialekten scouse låter:
Annan typ: Mejbi wi are better sk… eh ...
Guide: Scouses.
Typen: ... ätt skaovsis when wi hävv *gör öldrickargest*

På pub för att äta "nationalrätten" scouse (allt heter tydligen 'scouse' i Liverpool):
Anki: Wi wodd lajk sam skoos.
Barkillen: Scouse.
Anki: Skavs.
Typen: Lappskojs.
Barkillen: Sorry?
Anki och typen: In Swiiiden wi hav lappskojs.
Barkillen: Is that the same thing?
Anki och typen (som precis sagt att de inte riktigt vet vad 'scouse' är): Jess.

Semikolon

Jag har på senare tid utvecklat ett besvärligt men ändå givande kärleksförhållande till semikolonet. Därför sitter jag just nu med varmt och bultande hjärta:

Korret jag läser nu är fullsmockat av helt korrekta användningar av semikolon!

(Jag är lite sent ute. Semikolonets dag firades i februari bland annat hos Lotten; i slutet av hennes inlägg finns förresten en toppenförklarning på hur krumeluren ska användas.)

(Bilden på semikolonet är ärligen snodd från Korrekturavdelingen.no; på norska använder man det i uppräkningar också.)

(Oj. Två parenteser i rad. Bäst jag klämmer dit en tredje.)