Tandvärk och ett besök på tandakuten

I några månader har jag haft en molande lätt värk i högra övre käken som kommit och gått. Jag har en tand eller två där som strular, och har gjort det länge, så jag gick till tandis innan sommaren för att kolla att det inte var något allvarligare på gång, fick tummen upp ("jag hittar inte något") och så var jag nöjd med det.

Men den senaste veckan eller två har intensiteten i värken ökat, och natten till idag så blev den helt enkelt olidlig. Vanliga tandis är på semester så jag fick ta mig till tandakuten (d.v.s. ta ungarna med mig från landet och följa med F in till stan på morgonen, eftersom han jobbar den här veckan). Där utfördes nåt slags snabbt ingrepp i bakersta tanden, som ett första steg i en rotfyllning. Jag har vetat länge att det är på g, frågan har bara varit när, så det var lugnt.

Men nu är jag osäker. Det var första gången på 28 år (seriöst!!!) som jag behandlades av en annan tandläkare än min gamla vanliga – jag har pratat om honom förut – och hon var också helt annorlunda. Inte dålig, men arbetade på ett för mig okänt sätt. Kommer verkligen den här behandlingen räcka?! Så nu ska jag lägga mig och bara hoppas att jag inte vaknar av tandvärk i natt också.

(Nu förstår jag att alla mina läsare (hoho!) sitter som på nålar och vill ha det utlovade receptet, men det får dröja till i morgon.)

Minnesmåndag

Det blev en nostalgitripp, det här. Nu har jag läst alla inlägg från 2007–2008 och jisses hur dåligt vi sov på den tiden. I flera inlägg fantiserade jag om hur fantastiskt det skulle vara om 6–8 år: ostörda nätter, barn som tar sig själva till skolan och kan roa sig själva mer än några minuter i taget.

Och ja, så är det faktiskt, nu åtta år senare. Och livet med barn blev enklare tidigare än så, de har sovit i princip hela nätter i många år och Sötpricken började ta sig själv och brorsan till skolan  2014. Eller kanske till och med hösten 2013? Och vad gäller att roa sig själva … de tar knappt nån notis om oss längre. Hm!

Det jag inte räknade med då var mina egna hälsoproblem. Det är förstås bättre nu än 2011–2012, när det var som värst, men en del kvarstår. Och sedan en tid tillbaka vaknar jag varje natt av vallningar – hej klimakteriet!

Jag skulle skriva om mina butterfly cakes, men fastnade i bloggen. Tar det i morgon!

En fråga till just dig – och lite nostalgi

Läser folk bloggar nu för tiden? Alltså, bloggar som ingen skriver något i (som den här) läser folk förstås inte, men annars? Jag läser fortfarande en hel del men de senaste åren har nästan alla mina gamla favoriter droppat av, lagt ned tvärt eller bara gått över till instagram.

Ibland, som i dag, får jag akut nostalgilängtan till bloggen och tänker att jag bara måste börja skriva igen. För det allra mesta öppnar jag inläggshanteraren (eller vafan det heter) och stänger igen utan att ha skrivit något mer än "Hej!" och raderat det igen. Att längta tillbaka till bloggtiden är lite som att som skolbarn längta tillbaka till dagis: Det man saknar finns inte längre. Kompisarna har också blivit större och börjat skolan, och de älskade fröknarna tar hand om helt andra barn eller har slutat för att plugga vidare eller flytta hem till Finland. Man kan bara kliva ned i samma flod mer än en gång och allt det där. (Herakleitos, y'all. Eller tydligen inte? En av de få saker jag minns från filosofin. Rätt eller ej.)

Det bästa är när man kan ta med sig sina minnen in i framtiden, när brotten mellan då och nu är så små att det blir ett kontinuum. Just i kväll ska jag träffa några typer som kunde ha varit nostalgiska figurer från en romantiserad tid om vi inte hade lyckats hålla ihop. Man kan bli drömma sig tillbaka ändå, för livet hinner ändra sig mycket på 20 år. Men det är bättre att vara nostalgisk tillsammans med dem som var med då än att sitta själv och drömma.

Tillfällig nomad

En dag innan valet och i stället för att springa runt på stan med en högtalare och en massa foldrar städar jag ut en lägenhet och packar.

Sedan i mitten av februari har vi bott på annat ställe, eftersom det pågår stamrenovering i vår lägenhet. Den skulle ha varit klar för tre–fyra veckor sedan, men så blev det inte. Väldigt jobbigt och så irriterande förstås.

I dag kommer våra tillfälliga hyresvärdar hem och vi måste ut härifrån. Tur att man har ett landställe … Jobbigt att pendla med skolbarn, men det funkar åtminstone.

Söndagens inneboende seghet

I dag skulle jag få saker gjorda. Jag skulle ut och springa, planera veckomatsedeln tillsammans med barnen, gå och handla. Städa i köket, rensa i sovrummet inför nedpackningen som kommer krävas för stamrenoveringen. På det hela taget helt rimliga planer.

Men det enda jag lyckats att göra hittills är att rensa på matbordet från tidningar och gammal post som alltid samlas just där.

Alltid något, och dagen är inte slut än. Men det kommer varken bli löprunda eller handlingstur, det kan jag lova.

Tur och retur landet

Den här helgen åkte jag ut ensam med barnen till landet. Eftersom jag inte har körkort blev det att ta Vaxholmsbåten och gå i mörkret från bryggan. Som vanligt när man går från det upplysta ut i mörkret är det först kolsvart och så sakta anpassar sig ögonen, och om inte barnen varit hade jag nog till och med vågat gå lamplös. Och säkert klivit i några vattenpölar …

Jag tycker ofta att det är jobbigt att ta mig runt med barnen, vet inte riktigt varför för de är hyggligt snälla och lugna ungar, men det finns något motstånd där som alltid har funnits. Till och med en tunnelbaneresa till deras mormor gör mig lite lagom stissig. Men tanken på att hänga hemma i stan två helger i rad gjorde att beslutet att åka ut på egen hand den här helgen enkelt. Och det var ju tur, för det gick verkligen hur geschwint som helst.

Grejen är att jag verkligen inte alls är bra på hitta på saker med barnen, och då blir vi kvar i lägenheten hela dagen, med förväntat resultat: uttråkade barn och irriterad mamma. På landet leker de med kompisen på andra sidan vägen och ibland ser jag dem inte på flera timmar. Är de andra lekkompisarna ute också, drar de omkring som ett rövarband som jämnar ett hus i taget till marken. Eller i alla fall äter upp alla kakor och dricker upp all saft.

Strax ska vi göra oss i ordning för att gå till bryggan och ta båten hem. Fika är utlovat. Sjuåringen kommer att börja fråga om när vi är framme cirka 20 minuter efter att vi kastat loss.

Förutfattade uppfattningar

Igår var jag på rutinbesök hos min husläkare (hon som jag klagar mycket på men som ibland kan vara så pass vettig att jag inte kommer mig för att krångla med ett byte), och i slutet gled samtalet in på andra läkares försök att klassificera mitt konstiga tillstånd som psykosomatiskt. Min läkare har sedan länge slutat ställa den till synes obligatoriska frågan "Hur har du det hemma?", som verkar vara en kombination av "Lever du i ett misshandelsförhållande?" och "Hur står det till psykiskt?", eftersom hon får samma, emfatiska, svar varje gång: "Tack, jättebra!" Och det är jag tacksam över, eftersom jag faktiskt lever i ett bra förhållande och trots allt märkligt i min kropp är i ganska god balans. Det kan bli ganska tjatigt att behöva försäkra folk om det, faktiskt.

Men igår sa hon något som först inte gjorde något större intryck, men sedan, lite efteråt, fick mig att börja tänka. Hon sa: "Ja, redan på bvc tänkte jag och bvc-sköterskan att ni var en så gullig familj." Ja, jo. Fina barn och två föräldrar som älskar varandra. Så vet jag att det ser ut. Så är det ju. Men hon kan faktiskt inte veta att ytan stämmer med innehållet.

Ja, jag vet. Det kan se ut som att jag först klagar på att få frågan, sedan på att inte få den. Men nej. Jag är glad över att slippa frågan, men jag är osäker på om det är bra att en läkare återspeglar ytan. Jag kunde ju ha varit någon vars partner misshandlade mig, psykiskt eller fysiskt, men bara inte kommit så långt att jag vågade tillstå det. Och då hade jag förmodligen dragit slutsatsen att i alla fall inte berätta något för min läkare.

Trevligt, ja. Proffsigt, nja.

Kursändring, del 2

Ja, det var ju det här med kursändringen. Tack, den knallar på, men med lite långsammare takt än vad som var avsett, på grund av dessa stramande vader. Nu har jag kommit fram till att det antagligen inte är benhinneinflammation, men något är det. Något muskulärt. Undrar om jag inte överansträngde mig när jag plötsligt började att gå en timme varje dag när jag dessutom sprang varannan …

Häromdagen gjorde jag äntligen slag i saken med det här med PT. Jag behöver verkligen någon slags struktur i min träning, och även om jag styrketränat förut får jag inte till det på ett tillfredsställande sätt. Och om den träningen ska kombineras med löpning, då blir det ändå mer komplicerat för mig. Den PT jag blev satt i kontakt med verkar, efter bara en konsultation, vara precis vad jag behöver: engagerad, kunnig och undviker helst maskiner (som jag inte heller gillar). Dumt nog skulle hon precis gå på semester, så jag får vänta tills början på november innan jag får sätta igång. Jag försöker se det som en övning i tålamod – är inte så bra på den grejen.

I dag var jag också ute för första gången på över en vecka och sprang. Jag har börjat med ett intervallprogram, och ganska tidigt i det också, så det blir att gå tre minuter, springa fyra, gå tre, springa fyra – och så är det schlutt! Men det är väl bra för mina ben, antar jag, att ta det lugnt. Det intressanta var att när jag talade med PT:n om löpningen, och att jag började med att kunna springa 2,5 km utan problem och nu knappt orkar något, frågade hon om jag springer fortare nu. Näe, sa jag, det är fortfarande snigeltempo. Men så kollade jag Runkeeper nyss, och såg att jag faktiskt har ökat tempot, från drygt 8 min/km till ca 6,5 min/km. Jaha, där ser man!

Nu hoppas jag på bra väder i helgen och att vaderna inte gör ont, för jag längtar efter att springa en runda på landet.

Från förra helgen: maken vid elden.

Kort i rocken? Nej, trångt i jackan

Förra året lade jag på mig sisådär sju kilo (beroende på hur man räknar, och närifrån), som jag inte verkar bli av med hur jag än kämpar. Jag var inte tjock då och är det väl inte nu heller, men de sitter inte väl på mig, de här kilona. Tidigare uppgångar – sambokilon, några kvardröjande efter två graviditeter – har ofta irriterat mig men jag har inte känt mig förändrad förrän nu. De kilona har helt enkelt väl suttit på mindre uppenbara ställen.

Anledningen till att jag tänker på det här nu är att jag idag satte på mig höstjackan för första gången för säsongen och påmindes om att den preciiis är lite för liten. Inte mycket, men just så att det stramar och spänner så det syns i knäppningen.

Jag vill inte köpa nya kläder för att jag inte går i de gamla. Å andra sidan behöver jag en höstjacka som jag kan ha. Ska jag ta ur min ganska begränsade klädbudget och lägga på en ny jacka som jag hoppas inte kunna ha nästa år för att den är för stor? Svårt. Men det löser sig säkert genom att det inte finns någon (tillräckligt billig) som jag vill ha. Brukar bli så.

Uppdatering:
Nej, så klart det inte fanns någon. Det är ju för sent på säsongen, så bara vinterkläder säljes. Så jag får gå med halvknäppt jacka tills det är dags att ta på vinterkappan som är lite mer omfångsrik. Och hoppas att mag- och ryggomfånget krympt till i vår. 

Sjukt skön helg

Lagom med mat, lagom med vin, mycket sol och barn som varit hemifrån och lekt hos kompisar stora delar av dagarna. Ett litet smolk i bägaren var när vi insåg att vi har okänt besök i huset. Antingen är det ett spöke som gillar att göra ljud som om det lekte med byråhandtag i metall, eller så är det möss som har hittat något att leka med som låter som byråhandtag i metall – vad detta skulle vara är dock oklart. Ljudet, tillsammans med andra ljud av tassande och rasslande slag, sätter igång strax efter att vi har gått och lagt oss, och vid besiktning ser man ingenting. Det där osynliga gör att jag lutar åt spökteorin, men å andra sidan hittade vi små svarta pluttar lite varstans och maken hävdar att det är musbajs, och det gör ju onekligen musteorin mer trolig. Men det är ändå märkligt. Vi har aldrig haft möss i huset förut – varför dyker de upp nu?

Det som göms i lerjord …

En av helgens uppgifter var att vända uppochned på diverse krukor och odlingskärl, bland annat det misslyckade potatisexperimentet. Någon gång sent i våras hittade jag några gamla potatisar i kylskåpet och engagerade barnen och deras kompis för plantering i stora plastkrukan. (Inte för att de var så engagerade, aldrig har jag skådat barn som tyckt det var så ointressant att stoppa ner en rund grej i jord.) Och sedan kom det blast, och så stod det blast, och så borde det ha blommat men det gjorde det inte, och så vissnade blast eller så blev den möjligtvis uppäten av möhöhördarsniglar. Sedan har krukan stått där, och bara väntat på att bli uthälld. Men lo and behold! När jag vände på den var det inte bara jord och dräneringssten som ramlade ut, utan även dessa sötnosar. De har bara legat där i jorden och väntat på att någon ska hitta dem. Undrar hur de smakar.

En annan kruka som skulle rensas var rosmarin- och salviakrukan. I början på sommaren stoppade jag ner dessa båda snabbköpsköpta, och sedan dess har vi skördat mängder med salvia (och lite rosmarin). Men de står fortfarande kvar, eftersom den tid i dag när jag skulle ha tagit hand om salviabladen och omplanterat gick åt till sökande efter musspår (eller eventuellt spökspår) och en ordentlig städning av det mest hemsökta rummet.

Kan man inte springa, kan man fika.

I lördags var det tänkt att jag skulle springa, men det blev inget av. Sedan en vecka tillbaka får jag ont i smalbenen när jag springer, inte efter en stund utan direkt, och efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att det kan vara benhinneinflammation. Jag har alltid föreställt mig att det känns ungefär som växtvärk, och jag är långt ifrån säker på att det är vad jag har – det är mer som om det stramar och drar och ömmar på insidan av vaden – men mer än bara träningsvärk är det. I dag tog jag den vanliga promenaden och kände redan efter några minuter att det stramade och hade sig. Jag springer inte på onda ben, så alltså blir det inget springande på ett tag, och det är så frustrerande.

Mer snörvel, snurr-och-surr, och tomater

Jaha, då hann man visst vara typ frisk i en vecka innan nästa snörvel kom. Eller vad det är, jag känner en tydligt igenkännbar värme i näsan och ett lätt kittlande där bakom. Tack för den.

Dessutom har jag haft något slags återfall i mitt snurr, surr och sus. Har ett återfall. Och det enda jag kan göra är att försöka låtsas som om det regnar och larva på i livet. Ska till läkaren i mitten av oktober för att kontrollera mina sköldkörtelvärden, och jag kan redan nu tala om att de värdena är normala, hon säger att jag ser så pigg ut, jag säger att jaha, tycker du det, men jag mår inte bra, och hon svarar nehej, men alla värden är bra, jag undrar om hon tycker det är normalt att någon ska gå omkring och susa, snurra och surra, hon pratar något om att det kan vara psykosomatiskt, jag gråter lite och hon tittar besvärat på, och så säger vi adjö, ses om ett år.

Ja, jag ska byta läkare, jag ska. Men det är jobbigare att försöka få hjälp och inte få det än att susa, surra och snurra sig runt i tillvaron.

Det här blev ju muntert. Jag som bara skulle klaga på en förkylning! Men kolla på tomaterna som vi hittade på 8-åringens planta när vi kom ut till landet igår – vi som trodde att den dött.

Kursändring, del 1

Äntligen har det lugnat ner sig lite igen: barnet är inskolat och behandlat för skovet, medlemshelgen överstånden och den andra föreningen verkar ha blivit nedlagd innan den ens kom igång – vilket är en liten skuffelse men inte jättestor. Nu vill jag bara få ordning på det där som jag tänkte på för en månad sedan: maten, träningen, arbetsdisciplinen, sömnen, läsningen.

Intressant nog är styrseln på arbetet det som känns mest uppnåeligt just nu, trots att de senaste veckornas livschema inte varit direkt optimerat för arbete; när jag väl har jobbat har jag gjort det fokuserat. Knappast mission accomplished på arbetet, men bra start!

Träningen kan vi säga också är igång, eftersom jag springer tre gånger i veckan. Men det känns så oerhört motigt. Jag började bra i våras, men svackan som jag kom in i efter Italien har bara blivit djupare. Nu går det bakåt i stället för framåt, hade det inte varit för Facebookgruppen skulle jag ha lagt av redan. Hoppas hoppas att det inte har att göra med de ökande aktiviteterna i kroppen som jag känner av just nu …

I vilket fall räcker det inte med att springa, jag måste dels göra något för min rygg också, dels få in lite mer aktivitet i vardagen. Mitt i början-av-terminen-stressen har jag i alla fall hunnit fundera lite kring hur jag vill lägga upp det här med motionen, och kommit fram till att det här skulle vara bra för mig:

Springa 3 ggr/vecka, ibland byta ut ett pass mot benpass på gymmet.
Styrketräning på gymmet, 1 gg/vecka, med PT till att börja med.
Cykla till jobbet om det funkar.
Gå 30 min/dag, de dagar jag inte gör något av det ovan.

Förutsättningen är att jag gör det jag kan; de dagar det inte funkar, så funkar det. Men ambitionen är att jag minst ska ha gått en bit av vägen till eller från jobbet.

Så, bra utfunderat av mig! Nu ska jag börja tänka på maten – hu så mycket svårare!

Kickstart på hösten

Nu är det liiite mycket: en massa småuppdrag – den lilla flod som alltid kommer innan septembers lågvatten – som överlappar varandra, ett blivande skolbarn utan barnomsorg, som dessutom verkar ha ett skov och måste till läkaren, en medlemshelg för en förening att planera och en annan förening som håller på att sättas igång. Dessutom hade jag tänkt att träna. Men det är nog bara att glömma. Pust!

En annan del av semestern

Som sagt, jag har jobbat ganska mycket den här semestern. När jag kollar min tidrapport kan jag faktiskt konstatera att antalet arbetstimmar i juli månad är nästan lika många som i maj och juni. Å ena sidan var både maj och juni helt katastrofala, med 1 000 skol- och dagissaker, tandläkarbesök, möten och jag vet inte vad, å andra sidan jobbade jag inte alls 10 dagar i juli.

Nu håller jag på med det sista semesterarbetet. Nästa måndag dyker nog det första arbetstidsarbetet upp.

En semester

Konstigt nog känns den här sommaren som en riktigt riktig semester, trots att jag i princip har jobbat halvtid hela tiden förutom veckan i Italien. Inte heller tycker jag att det har varit så dåligt väder som alla klagat på – men jag kanske har låga förväntningar. Eller helt enkelt kompenserats av vetskapen om en vecka i värmen. Inte för att det var sol där nere hela tiden heller. Någon dag var det både molnigt och rätt fuktigt, och en dag blåste det så mycket att det blev riktigt kyligt på kvällen.

Stället vi var på heter Forte dei Marmi och jag har hört den beskrivas som Italiens Saint Tropez men utan att ha varit i Troppan tycker jag inte att det låter riktigt rätt. Forte dei Marmi är visserligen fullt med rika människor, men det är inte särskilt glamoröst. Forte består av en liten stadskärna med dyra butiker och (inte alls lika dyra, intressant nog) restauranger, som sakta övergår i villakvarter. Villorna är stora och vackra, men de ligger i något som ser ut som ett lummigt och välbärgat villaområde snarare än ett rikemansparadis. Dessutom cyklar alla överallt. Sedan finns stranden förstås, som är uppdelad i privata strandklubbar och så en eller två allmänna strandbitar, som tydligen varit rätt eftersatta ända tills för något år sedan, när kommunen rustade upp dem.

Hur hamnade vi på detta lyxiga ställe, undrar man genast. Jo, en av makens bästa kompisar vars svägerska är gift med en (rik) italienare som har ett hus där, och kompisen och hans fru brukar vara där fyra veckor varje sommar. Tydligen har det pratats om oss (egentligen om maken, som arbetar med vin, vilket den italienske svågern är intresserad av), och då blev vi nedbjudna en vecka förra året. Det var helt fantastiskt då så vi bjöd ner oss själva i år.

Nå, det är inte riktigt så illa som det låter, för vi bor på hotell. Förra året blev vi utfordrade två gånger om dagen – de har en kock som heter Rita och gör fantastisk mat – men i år ordnade vi med lunch själva och så åt vi "bara" middag där. Vi är också mycket välkomna gäster, eftersom det finns två barn, födda precis mellan våra ungar, i familjen. De bor egentligen i New York och barnen har inga kompisar i Forte, så redan när tvillingarna kom till Italien började de längta efter F och S.

Den stora fördelen – förutom maten förstås, herregud – med att vara gäster hos familjen T är strandklubben, detta lyxiga ställe. Eller lyxigt, egentligen inte. Bara om man vet vad det kostar (her-re-gud) att hyra badhytt och solbaldakin.

Det är skuggan man är efter.

Badhytten.

På väg till middagen.

Snart dags att äta!

Alla cyklar – cykelparkeringar finns överallt och asbra barnstolar för större ungar.

En kursändring

För två år sedan, ungefär vid den här tiden, kände jag hur det var dags för en nystart: både i livet och i arbetet. Inte något dramatiskt – åtminstone livet var jag mycket nöjd med – men ändå något mer än bara en liten kursändring.

Och visst blev det förändring – men inte riktigt som jag tänkt mig. Den hösten var upploppet till det som jag tänker på som "sjukdomen", det som ingen fortfarande vet vad det är (vilket jag menar till stor del beror på att ingen läkare jag träffat sett till att utreda ordentligt). Från det första "anfallet" i mars 2011 fick sedan ett år åt att först vara så dålig att jag inte vågade ta på mig arbete (eftersom jag inte visste vilka dagar jag orkade annat än ligga i soffan) och sedan att börja komma tillbaka. Ytterligare ett halvår senare är jag nästan tillbaka där jag var sommaren 2010. På vissa sätt mår jag bättre, på andra sätt sämre.

Så det är med viss bävan som jag bestämmer mig för att ta ut ny kurs för hösten 2012. Men det är bara att slänga vidskepelsen överbord och konstatera att jag behöver mer struktur i mitt liv, mer träning, mer arbetsdisciplin, mer bra mat, mer sömn, mer läsning – och mindre av allt det som är i vägen för det. Och jag skulle gärna vilja börja blogga igen, så nu gäller det att få tummen ur.

Här på stranden låg jag förresten och jäste en vecka i juli (i skuggan förstås):

Alla dessa tänder

Jag tuggade precis av mig den provisoriska kronan som jag har på kindtänderna i högra överkäken. Tur att tandläkaren försäkrade mig att det inte var farligt om något sånt hände.

Ja, för jag har ju rotfyllt två jävla kindtänder. Först började den näst innersta där uppe krångla, ge ifrån sig riktig klassisk tandvärk, olik någon jag någonsin känt förut. Så iväg till tandis som borrar bort den gamla fyllningen och säger tandläkarmotsvarigheten till "aj fan!" och genast ordinerar rotfyllning. Ouch. Men inget att göra något åt, så han dödade rötterna på en gång (vilket är steg 1 i en rotfyllning) och slipade ned tanden. Glad i hågen gick jag hem – tandvärken var ju borta – bara för att vakna nästa morgon med ännu mer helt otrolig värk, men denna gång från tanden bakom. När den plötsligt fick ta hela tuggvikten på höger sida gav den upp och, konstaterade tandis när jag kom in på akutbesök dagen efter, sprack rakt över. Bara att ta död på den också.

Allt som allt har jag nu varit hos tandläkaren typ 8 gånger på ca 2 månader. Senast förbereddes det och gjordes avgjutningar för porslinskrona och ett plastprovisorium sattes fast, det som ramlade av nu. Nästa vecka ska jag in och sätta in den riktiga kronan och till sist göra det sista, mest smärtsamma ingreppet: dra fram – och jag skojar inte, det är ju helt sanslöst – 13 000 (tretton tusen) kronor ur min plånbok.

Tur jag har som har de pengarna. Även om jag hellre hade fyllt något annat hål med dem (haha!), kan jag få fram dem. Det måste finnas många som inte kan snyta fram 13 papp, med mindre än att det förstör hela deras ekonomi – eller att det alls inte är möjligt.

Så jag undrar: Varför är inte tandvården en del av sjukvården? För att det går att dra ut tänderna i värsta fall? Ja, jag förstår då rakt inte.

Visste ni förresten att kostnaden för krona på sjätte tanden hör till det som Försäkringskassan (del)ersätter, men krona på sjunde tanden får man pynta själv. Och att kostnaden för att fylla lucka i tandrad på femte tanden, det (del)ersätts, men inte lucka där sjätte tanden skulle ha suttit. Vem har suttit och räknat på allt detta? "Hm, nej kronor där längst bak det blir för dyrt. Såna tänder kan lagas med vanlig fyllning och när de kraschar är det bara att dra ut. Tugga klarar man nog av ändå." Smart.

Sjukdom sjukdom sjukdom

Jo, jag har varit hemskt frånvarande. Igen. Fast jag egentligen vill skriva blir det inget eftersom det som ligger högst upp i mitt huvud är SJUKDOM SJUKDOM SJUKDOM och jag orkar bara inte. Och det går inte alltid att komma runt heller, för den här sjukdomen, vad det nu än är för något, invaderar mitt liv, tar över mina dagar, kräver att jag lägger om och tar hänsyn fast jag inte vill.

Jag är så fruktansvärt less på det. Så otroligt less. På sjukdomen och på att ingen läkare verkar ta mig på allvar. Antingen konstateras de vad det inte är (hjärntumör, någon balanssjukdom) eller så skakar de på huvudet och säger att de inte vet. Och att jag borde uppsöka en terapeut, för ångest kan ge sådana här symptom. Frågan om man kan ha ångest fast man inte känner den, den har jag inte fått svar på. (Förnekelse är vanligt vid ångest, tydligen, och därför är det att jag säger att jag inte har det ytterligare ett tecken på att det är vad jag lider av.)

Och jag tänker inte ens gå in på att jag som lök på laxen har gått upp 10 kg sedan i mars och känner mig som en stor blobb. Nä.

Enter: sensommar

I dag är det tydligt och klart sensommar. Inte höst, för fanken, men inte längre bara sommar. Vet inte om det innebär att jag hade rätt häromdagen eller om jag bör be om ursäkt för mitt utfall, men det är bara att konstatera: Högsommaren är förbi. Alla kommande dagar med värme är undantag som bekräftar regeln.

Jag hade tänkt att illustrera detta faktum med en bild på naturen, inklusive en gulnande björk som inte alls klarade av torkan som var förut, men det blev bara en grön tapet. Måste skaffa en riktig kamera, Iphonen räcker inte alls. Går inte att zooma vettigt och jag gillar verkligen inte det här att kolla motivet på en skärm som dessutom inte går att se något på när det är för ljust. Så här kommer en bild på barnen, som i detta nu (eller okej, för en timme sedan) tillsammans med sin far är på väg meddelst Waxholmsbåt till Gröna Lund.

Från vänster: Sötprick, Gullpånke.

Sommarstiltje i stan

Det är fortfarande tomt och tyst i stan. När vi kom hem i går eftermiddag var vi så gott som ensamma längs hela Västmannagatan från Norra Bantorget upp till Observatoriegatan där vi svänger. En ensam fotgängare passerade vi.

Lika tomt är det utanför på gatan nu. Jag brukar kolla i fönstret för att se vad folk har på sig för att avgöra vad jag ska ta på mig när jag ska gå ut, men det funkar inte nu. Det behövs minst tre pers för att få en någotsånär korrekt uppfattning och nu får man vänta evighetslänge innan människa 3 dyker upp.

Och jag vill bara gäspa hela tiden. Så då gör jag det.

(Jag försökte skriva om om Oslo och Utøya, för det finns så mycket viktigt att säga, men det går inte. Det är otänkbart och ändå hände det.)