God jul!

Barnen har fått en förhandsjulklapp var och snart är det dags att börja med risgrynsgröten. Förhoppningsvis kommer julstämningen i eftermiddag, när vi börjar förbereda för julmiddagen, för än har den inte dykt upp. Trots att snön ligger vit på taken (och brun på gatan, där det visst inte blev plogat i natt som det borde).

Men lite pepparkaksdoft och glöggångor ska nog göra susen!

God jul! Lite i efterskott sådär

Ja, jag var faktiskt duktig och fotograferade barnen för en julbild att lägga upp här. Men så glömde jag liksom av alltsammans. Så här här de nu, sötnosarna, framför vår präktiga gran.

Julafton hos oss är en lugn tillställning, med mormor, farmor och makens moster. Vi fixar och städar i sakta mak fram till tre, när mormor kommer för att kolla Kalle Anka och vi tar en fika. Lite senare dyker farmor upp och så går mormor, farmor och barnen på julbönen. I år var det femåringen som somnade när, berättade sjuåringen, "farbrorn började prata". Sedan när de kommer tillbaka och mostern dykt upp är det dags att äta. Julklappsutdelning inträffar vid åtta, halv nio.

I år var gästerna gångna och barnen lagda vid halv elva, och då satte vi oss med stilton och portvin och kollade På spåret från i fredags. (Vi vann.)

Nu är det visst snart jul igen

Borde antagligen vara lite mer stressad över det här med jul – har t.ex. inte köpt en enda julklapp. (Eller har jag det? Måste kolla det hemliga stället där jag brukar förvara klappar jag kommer på under året.) Men peppen är lika med noll. Maten ordnar sig, granen ordnar sig … Tyvärr ordnar sig inte klapparna av sig självt.

Ouff.

PS till tomten

Ehehrm. Förlåt att jag stör. Jag är inte säker på att det är en Kitchen Aid jag vill ha. En Bosch kanske är bättre?

Du undrar förresten kanske varför jag vill ha ny när jag har mammas gamla Assistent? Jo, den är lite för stor för de degar jag brukar sätta. Och lite för bånglig.

Men jag vet. Lyxkonsumtion kan tyckas. Tack ändå, snälla tomten.

Hej jultomten!

Jag vet att jag helt misslyckats att få barnen att tro på dig, trots att deras far lagt hela sin teatersjäl på att gestalta dig (du kunde väl ha dykt upp själv då!), men jag önskar mig verkligen det här i julklapp:

Ipad. Jag behöver den inte, men jag vill ha.
Systemkamera. Jag behöver den inte, men jag vill ha.
En Kitchen Aid. Jag kan intala mig att jag behöver den. Vill ha.

Tack i förskott.

Hej jul, hejdå jul!

Och hoppsan, där var julen förbi. Den är kort nuförtiden; när jag var liten levde jag i en julbubbla mellan den 23:e och den 27:e, det var jul-undantagstillstånd och vi tog långa sovmorgnar, pusslade, kollade på tv och gick bara ut för att äta julmat hos olika släktingar. Något som liknade vardag inträdde först den 10:e eller när skolan började. Det blir lätt så när man har en mamma som är lärare.

I år blev det kanske lite väl rumphugget, eftersom vi jobbade dagen före. Och det finns både för- och nackdelar med att hålla lätt genomförbar nivå på julfirandet: har man inte stått hela kvällen innan och lagat mat inträder aldrig riktigt julstämningen på det sätt som när man trött i fötterna slår sig ner vid matbordet vid midnatt och tar sig en skinksmörgås.

Jag saknar julstämningen från förr. Jag vet också att jag skulle kunna återskapa åtminstone delar av den, om jag bara lade manken till lite. Men jag orkar inte. Det är lätt att vilja, lite svårare att orka. Och eftersom jag nu har förmågan att inte låta mig stressas av en massa externa måsten och tankar om hur det "ska" vara, får jag väl ta till vara på den.


Men oh, vad jag önskar att jag hade jular som Johans!

När julefriden infinner sig

Vi åt lunch hos svärmor, och lämnade kvar Gullpånken där. Sötpricken följde med mormor hem. Barnfri kväll!

Så maken satte på skivan med Melody Gardot som han fick av mig i julklapp. Nu sitter jag vid datorn i julgrans- och adventstjärnebelyst vardagsrum medan han fridsamt snusar i soffan en bit bort. Bord är bokat på Tranan vid åtta.

Check för fyra saker man inte kan göra när barnen är hemma:
1) ha på egen musik och höra den,
2) sitta i fred mer än 2 minuter i sträck medan andra föräldern sover,
3) sova i fred på soffan,
4) äta när man själv hunnit bli hungrig.

Ett av julaftons utbrott får anses halvt kompenserat.

Så kallad julefrid

Sonen blev väckt för tidigt ur middagsvilan – eller i fel läge, måhända – med en galet sur och treårstrotsig unge till följd. Skrik och gnäll och baravaramedpappa. Varken mormor eller farmor dög när de kom tillbaka från julbönen. Jag fick ordna det sista med maten själv, och det tog förstås betydligt längre tid än beräknat. När vi äntligen satt oss vid bordet, fick vi ägna större delen av middagen åt att hantera surtrotsungen.

Han tinade upp lagom tills vi var klara, men då var både mor och far redigt sura och irriterade.

Sedan kom tomten, julklappar öppnades och det åts knäck och dracks Pommac under glada former. Barnen fick löjligt många julklappar från släkten, och i rätt prisläge; jag är inte en av dem som vill dra ner på antalet julklappar, men det behöver inte vara så stora och dyra grejer. Det roliga är ju att öppna klappen som någon hittat och tänkt: "En sån ska Botilda ha!" (Gärna med ett litet fniss.)

Ja, vi hade trevligt i ungefär en och en halv timme, innan nästa barn bestämde sig för att få ett utbrott. Sötpricken mindes plötsligt att hon inte fått titta klart på Bolibompa tidigare på kvällen, och vrålade alltså om det i evigheter. Som tur var somnade hon ganska omedelbart efter att hon lugnat ner sig.

När vi satt i soffan en stund innan vi lade oss, kände jag vilken tur det var att jag inte julstressat och julhaussat och julförväntat en massa innan. Hade jag det, skulle den trista julaftonsstämningen varit katastrof. Nu var det bara förbannat irriterande.

Lägesrapport julafton

Granen tindrar i sitt hörn. Amaryllisarna börjar slå ut och vita linneduken är nymanglad. Knäcken blev god om än lite dåligt knäckig.

Mormor och farmor gick just iväg med Sötpricken till julbönen i Gustav Vasa kyrka. Gullpånkens ögon kände att de måste vila, så han snusar sedan en stund i sin säng. Jussi Björling sjunger och jag ska precis börja med köttbullarna.

Tror jag tar lite glögg till det.

God jul!

Julstress – eller avsaknaden därav

Det rapporteras om julstress. Jag fattar som vanligt nada, är så pass nollställd att jag börjar undra om det är något fel med mig.

Vad finns att stressa upp sig för? Man ska städa och laga julmaten – men det är väl inte värre än att fixa inför och laga till maten till vilken middagsbjudning som helst? Köpa julklappar, skicka julkort, koka knäck, baka pepparkakor, lägga in sill, stoppa korv, hänga upp julgardiner, köpa gran, klä gran ...

Okej. När jag tänker efter så. Det finns en hel del, om man har tendenser till huslig prestationsångest. Men det har jag ju bara när det gäller städning, och den får maken tänka på. Julgardiner, knäck och korv struntar vi blankt i. (Struntade i julkorten i år! Det är faktiskt rätt ovanligt för att vara jag.) Och resten tar vi som det kommer. Om jag har tid på onsdag kanske man faktiskt skulle ge sig på knäcken?

Det hjälper förstås att man inte har så många att köpa julklappar till. Fem pers och ansvaret för fyra av dem delar man med någon annan.

Simma lugnt!

Arvegods

När maken köpte lägenheten av sin moster (som i sin tur övertagit den efter sin moster, som ärvt den efter sina föräldrar), följde det med en hel del.

Stora möbler, till exempel. Jättemöbler. Som den här skänken:

Enorm. Nästan två meter bred och hur djup som helst. Ganska ball, men opraktisk. Dessutom fanns det en stor soffgrupp à la Karl Johan och en del annat efter moster. Hon flyttade till yttepyttelägenhet och lämnade helt enkelt kvar allt arvegods som hon inte fick plats med.

Dessutom ärvde vi släktens Luciabjudning.

Skänken och Karl Johan-möbeln är borta nu, men Luciabjudningen är kvar. Den behåller vi.

Bonusdag

Barnens förskola har planeringsdag i morgon, så vi stannar kvar på landet en extra dag. Det är en märklig känsla, som alltid när man är kvar när alla andra, icke-bofasta, åkt hem. De där fönstren på andra sidan sundet som alltid lyser är plötsligt borta. Syns inte. Och det är bara inte dimmans fel.

Som tur är är alla våra närmaste grannar utom en bofasta, så det lyser hemtrevligt från deras fönster. När vi åker i morgon lämnar vi några adventsljus på timer, för att hålla vinterstämningen för naboerne uppe. Det kan behövas i denna snöfria svärta.

Prematur jul

I fredags sprang jag förbi Indiska för att kolla på en lampa, som jag bestämde mig för att inte köpa. Men jag fick en smärre chock – de har plockat fram julpyntet redan!

Nu måste jag välja mellan att stoppa fingrarna i öronen och lalla bingo i en månad, eller ta det hela som en uppmaning att redan nu fixa klappar och sådant så att jag slipper få julaggressivitet i mitten av december. Det lutar åt det senare. Frågan är om jag klarar av att omsätta tanke i handling.

Ni får gärna hålla tummarna.

Mittimellandagar

Det blev värre.

Jag fick en attack av magsjuka, en underlig sort. Rände på toa en tio femton gånger på tre timmar, hela tiden med iskalla fötter och händer. Sedan övermannades jag av en avgrundskräkning och dåsade bort fullt övertygad om att vinterkräksjukan på något sätt nästlat sig in.

Och tre timmar senare vaknade jag mysvarm och med en utmattad men okej mage. Återhämtningen har hittills tagit 12 gånger så lång tid som själva magsjukan.

Vet inte vad det var och varför. Hittills har ingen annan visat några symptom på något liknande, men vi tänker inte ropa hej på några dagar än.

Det här var sannerligen en dålig jul.

God jul!

Det kunde ha varit värre.

Båda barnen är väldigt förkylda och har feber, och Gullpånken har rethostan from hell. Men det var inte magsjuka.

Julafton blir ändå rätt avslagen. Vi har inte orkat göra några särskilda förberedelser och farmor lovade att vara hos sin bror när allt verkade bli inställt här. Barnen är trötta och både sill och köttbullar blir köpevarianten.

Men granen är fin!


Och barnen orkar i alla fall kolla på Molly.

Julsjuka

Två förkylda och febriga barn fick hämtas från dagis.

Sedan kräktes Gullpånken.

Vad ska man tro om det? Ingen magsjuka har rapporterats från dagis. Och varför i all sin dar måste detta hända precis två dagar före julafton?

Gah.

Vem bjöd in släkten?

Jag fattar inte vem det är som envisas med att bjuda in släkten på luciabjudning (nästan) varje år? Vilken idiot! Då måste man ju städa och baka och laga mat och springa omkring som en galning i två dagar innan och sedan klistra på stora leendet och matt men artigt ta emot samma "invändningskomplimanger" som varje år:

– Nej men ni ska väl inte ...!
– Oh nej, det är alldeles för mycket!
– Inte hade ni väl behövt ...!
– Tänk att ni har tid att ställa till sånt besvär!

Gud så trött man kommer att vara i morgon kväll.

Ja, jag vet att det var jag som bjöd. Och att jag tycker det är roligt. Men i alla fall. *stökar vidare*

Seg deg och grann gran

Julförberedelserna har varit få hittills. Efter adventspyntningen har vi inte gjort något egentligen, förutom att handla de få och ganska enkla julklapparna.

Men i dag gjorde vi faktiskt ett ryck.

Sötpricken och hennes pappa handlade gran, medan jag satte pepparkaksdegen. Gullpånken lekte med garaget och gnällde bara lite.

Nu har jag tagit fram köttfärsen ur frysen så att köttbullarna kan rullas i morgon. Då ska också sillen läggas in och senapen blandas.

Åsynen av den nyligen ärvda assistenten får mig till och med att längta lite efter att göra saffransbullar.

Det blir nog jul i år också!


I brist på aktuell bild: Sötpricken 2005.