Jag håller på och söker jobb. Vilket mest innebär att jag ångeststirrar på inledningen till ett personligt brev, utan att fatta hur någon ska tycka att det jag borde skriva är relevent eller ens det minsta intressant.
Så är i alla fall läget på arbetsfronten nu. Efter 18 år som frilansare, varav 11 av dem på heltid, har jag till slut ruttnat på det. Jag har liksom aldrig kommit vidare, vare sig i arbetsuppgifter eller inkomst. Varje gång jag har haft något slags genombrott, med nya intressanta jobb eller möjligheten att höja arvodet, har det följts av ett bakslag: en längre tid utan några uppdrag alls eller bara den enklaste sortens brödjobb som varken stimulerar huvudet eller plånboken. Jag gillar det inte, men det är dags att gå vidare.
Det är långt ifrån ett enkelt beslut. Det har nog tagit mig uppåt två år att komma fram till det, inte inräknat alla perioder då och då när jag haft akut ekonomisk ångest. Sedan när jag väl tog beslutet har det tagit mig två månader att verkligen sätta igång.
Måste väl göra något åt den där ansökan, då …
Visar inlägg med etikett Arbetet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arbetet. Visa alla inlägg
torsdag 31 oktober 2013
torsdag 11 oktober 2012
Hur man står ut med tråkiga jobb
I dag ska jag läsa ett korr som jag hatar. Eftersom det är mitt enda återkommande uppdrag kan jag inte be uppdragsgivaren att dra dit pepparn växer, hur stor lust jag än har. Och lust att be dem fara och flyga har jag verkligen: det är så fruktansvärda texter. Tråkiga förstås – men det är av mindre betydelse, tråkiga texter kan jag koppla bort innehållet på och bara kolla på bokstävernas sammansättning helt abstrakt – men det förfärliga är att det är så otroligt dålig kvalitet på texterna. Jag gnisslar tänder och bankar (faktiskt bokstavligen) huvudet i skrivbordet säkert en gång per sida. Outhärdligt, I tell you!
Men läsas måste det alltså, och då måste jag ha strategier för att stå ut. En av de mindre bra är att skjuta upp det så länge att det inte finns något alternativ; det skapar lätt andra komplikationer, som att jag också borde göra något på ett annat uppdrag samtidigt. Den som funkar bäst är att läsa en artikel i taget, eller minst två sidor om det är notissidor, och sedan ta en dubbelt så lång paus. Nej, det låter inte så effektivt, men jag dräller inte runt planlöst i pauserna utan arbetar med något annat (om det finns).
Så nu ska jag sätta igång.
Om jag inte först ska … och sedan så …
Men läsas måste det alltså, och då måste jag ha strategier för att stå ut. En av de mindre bra är att skjuta upp det så länge att det inte finns något alternativ; det skapar lätt andra komplikationer, som att jag också borde göra något på ett annat uppdrag samtidigt. Den som funkar bäst är att läsa en artikel i taget, eller minst två sidor om det är notissidor, och sedan ta en dubbelt så lång paus. Nej, det låter inte så effektivt, men jag dräller inte runt planlöst i pauserna utan arbetar med något annat (om det finns).
Så nu ska jag sätta igång.
Om jag inte först ska … och sedan så …
tisdag 21 augusti 2012
Kickstart på hösten
Nu är det liiite mycket: en massa småuppdrag – den lilla flod som alltid kommer innan septembers lågvatten – som överlappar varandra, ett blivande skolbarn utan barnomsorg, som dessutom verkar ha ett skov och måste till läkaren, en medlemshelg för en förening att planera och en annan förening som håller på att sättas igång. Dessutom hade jag tänkt att träna. Men det är nog bara att glömma. Pust!
söndag 5 augusti 2012
En annan del av semestern
Som sagt, jag har jobbat ganska mycket den här semestern. När jag kollar min tidrapport kan jag faktiskt konstatera att antalet arbetstimmar i juli månad är nästan lika många som i maj och juni. Å ena sidan var både maj och juni helt katastrofala, med 1 000 skol- och dagissaker, tandläkarbesök, möten och jag vet inte vad, å andra sidan jobbade jag inte alls 10 dagar i juli.
Nu håller jag på med det sista semesterarbetet. Nästa måndag dyker nog det första arbetstidsarbetet upp.
Nu håller jag på med det sista semesterarbetet. Nästa måndag dyker nog det första arbetstidsarbetet upp.
torsdag 15 mars 2012
Jag får ett samtal från Försäkringskassan
Häromdagen ringde en person från Försäkringskassan. Hon hade till uppgift att gå igenom folks uppgivna sjukpenninggrundade inkomst, och när jag senast begärde tillfällig föräldrapenning när sjuåringen var sjuk plingade det tydligen till i något system, så nu var det mina inkomsts tur att bli genomgången.
Hon kunde konstatera att min sgi, baserat på de senaste tre årens deklarationer, var 20.000 kronor för hög – jag har helt enkelt tjänat betydligt sämre de senaste åren, i genomsnitt. Jag har varit medveten om det men skitit i saken, eftersom jag i alla fall inte får ersättning över miniminivån och barnen numera sällan behöver aktiv vård när de är sjuka.
Så, undrade Fk-kvinnan, kunde jag acceptera en sänkning av sgi:n?
Javisst för i helvete, sa jag, sänk bara ersättningen för det spelar i alla fall ingen roll. När barnen är sjuka vobbar jag i alla fall för det mesta och när jag är sjuk jobbar jag ändå, eftersom frilansare inte kan släppa ett jobb bara för att man själv eller barnen mår lite dåligt, och det är sällan som jag mår så kasst att jag inte kan jobba alls, och det är oavsett ingen idé att sjukanmäla sig för ni har tvingat mig att ha sju dagars karens – arbetslinjen, förstår jag – och hur många gånger tror man att man ska vara sjuk längre än sju dagar så man orkar anmäla?
Eller, det sa jag inte, inte till henne för det är inte hennes fel. Men hade jag träffat på Reinfeldt eller Borg hade jag fan … blängt jävligt surt på dem.
Hon kunde konstatera att min sgi, baserat på de senaste tre årens deklarationer, var 20.000 kronor för hög – jag har helt enkelt tjänat betydligt sämre de senaste åren, i genomsnitt. Jag har varit medveten om det men skitit i saken, eftersom jag i alla fall inte får ersättning över miniminivån och barnen numera sällan behöver aktiv vård när de är sjuka.
Så, undrade Fk-kvinnan, kunde jag acceptera en sänkning av sgi:n?
Javisst för i helvete, sa jag, sänk bara ersättningen för det spelar i alla fall ingen roll. När barnen är sjuka vobbar jag i alla fall för det mesta och när jag är sjuk jobbar jag ändå, eftersom frilansare inte kan släppa ett jobb bara för att man själv eller barnen mår lite dåligt, och det är sällan som jag mår så kasst att jag inte kan jobba alls, och det är oavsett ingen idé att sjukanmäla sig för ni har tvingat mig att ha sju dagars karens – arbetslinjen, förstår jag – och hur många gånger tror man att man ska vara sjuk längre än sju dagar så man orkar anmäla?
Eller, det sa jag inte, inte till henne för det är inte hennes fel. Men hade jag träffat på Reinfeldt eller Borg hade jag fan … blängt jävligt surt på dem.
torsdag 1 september 2011
Puttrande irritation
I flera omgångar har jag gjort saker för ett större projekt, och jag blir så irriterad hela tiden. Projektet är väldigt dåligt skött, det är en människa som håller i det men egentligen inte gör något. Hen ger mig små uppgifter som visserligen måste göras men inte alls omfattar allt det som behövs åtgärdas. Ingen samlad tanke, ingen översikt finns – inget!
Och jag hittar återkommande smågrejer som är fel, och så måste jag fråga henom, och hen är dålig på att återkomma, och när hen gör det har hen inte riktigt förstått vad jag menar (för hen känner egentligen inte till materialet), och så får jag hitta en lösning. Men den lösningen blir bara halvdan, för vad som egentligen behövs är någon som tar sig en ordentlig titt på materialet och gör en massa överväganden.
Men eftersom jag tror att hen som håller i det har det här projektet har känslor för det, och vill fortsätta ha kontrollen över vad som händer, blir det så här dumt i stället. Varken hackat eller malet.
Det som jag kunde ha gjort så bra!
Och jag hittar återkommande smågrejer som är fel, och så måste jag fråga henom, och hen är dålig på att återkomma, och när hen gör det har hen inte riktigt förstått vad jag menar (för hen känner egentligen inte till materialet), och så får jag hitta en lösning. Men den lösningen blir bara halvdan, för vad som egentligen behövs är någon som tar sig en ordentlig titt på materialet och gör en massa överväganden.
Men eftersom jag tror att hen som håller i det har det här projektet har känslor för det, och vill fortsätta ha kontrollen över vad som händer, blir det så här dumt i stället. Varken hackat eller malet.
Det som jag kunde ha gjort så bra!
torsdag 19 maj 2011
Ur fokus
Det som händer när jag mår så här konstigt mest hela tiden är att jag helt tappar både fokus och tålamod. Känner noll lust att ta itu med saker som jag egentligen skulle vilja sätta tänderna i, och när jag ändå öppnar det där Word-dokumentet eller plockar fram pappersbunten orkar jag bara pilla i något stycke eller läsa en sida innan rastlösheten slår till och jag måste göra något annat. Som att vakta Twitterflödet, gå ett varv i rummet eller kolla vad som är på tv.
Inte ens i vanliga fall är jag något under av koncentration, men jag brukar kunna fångas av idéer, hitta tankegångar som för mig vidare någon gång ibland i alla fall. Nu är det som förgjort. Oron rasar i kroppen. Och då menar jag både den fysiska oron och den mentala: vad är det som händer med mig egentligen?
Inte ens i vanliga fall är jag något under av koncentration, men jag brukar kunna fångas av idéer, hitta tankegångar som för mig vidare någon gång ibland i alla fall. Nu är det som förgjort. Oron rasar i kroppen. Och då menar jag både den fysiska oron och den mentala: vad är det som händer med mig egentligen?
torsdag 5 maj 2011
Den initiala segheten
Jag har i dag emottagit ett manus som jag ska redigera. Det är på 87 A4-sidor och egentligen inte alls oöverskådligt, men den initiala segheten jag upplever när något nytt ska påbörjas, förskräckelsen, känslan av oöverstiglighet! Den känslan.
Drabbar mig.
Som alltid.
Huvudredaktören skickade med sin manuskopia med sina noteringar om innehållet, som jag tänker titta på som referens när jag har gjort min genomgång. Och nu, fast jag vet hur kontraproduktivt det vore att läsa henoms kommentarer innan jag bildat min egen uppfattning, sitter jag och glor suktande mot den pappersbunten i stället för undersökande i min egen. Jag vill FUSKA!
Fy på mig. Fy fy fy.
Men kolla vad jag fick i samma kuvert som manusbunten! Den har jag redigerat.
Drabbar mig.
Som alltid.
Huvudredaktören skickade med sin manuskopia med sina noteringar om innehållet, som jag tänker titta på som referens när jag har gjort min genomgång. Och nu, fast jag vet hur kontraproduktivt det vore att läsa henoms kommentarer innan jag bildat min egen uppfattning, sitter jag och glor suktande mot den pappersbunten i stället för undersökande i min egen. Jag vill FUSKA!
Fy på mig. Fy fy fy.
Men kolla vad jag fick i samma kuvert som manusbunten! Den har jag redigerat.
fredag 19 november 2010
Summering av arbetssemestern
Jahapp, då är det sista dagen på landet. I morgon packar jag ihop mig och åker hem, tar båten vid tolv – tyvärr går ingen båt hela vägen in så jag får byta till buss i Vaxholm. Det vinner man (högst) en kvart på, och då kan man inte jobba (läs: läsa) med en kopp kaffe.
Det har varit fruktansvärt skönt att få ta saker i min egen takt, även om jag har saknat de små rackarna väldigt mycket. Jag har nog inte fått så mycket jobb gjort som jag hade inbillat mig, men om det beror på att jag överskattade min arbetstakt eller att jag bara inte koncentrerat mig på jobbet är svårt att säga. Det blev bara en promenad och inget småplock ute på tomten som jag tänkt mig; det kändes inte som om jag hann riktigt.
Och som alltid ska man åka hem precis när man hamnat i någon slags bra rutin. But that's life!
Det har varit fruktansvärt skönt att få ta saker i min egen takt, även om jag har saknat de små rackarna väldigt mycket. Jag har nog inte fått så mycket jobb gjort som jag hade inbillat mig, men om det beror på att jag överskattade min arbetstakt eller att jag bara inte koncentrerat mig på jobbet är svårt att säga. Det blev bara en promenad och inget småplock ute på tomten som jag tänkt mig; det kändes inte som om jag hann riktigt.
Och som alltid ska man åka hem precis när man hamnat i någon slags bra rutin. But that's life!
onsdag 10 november 2010
Det är ju en dag i morgon också
Det blev ännu en hemmaarbetardag i dag. Maken är borta fyra dagar igen, och det är mindre stressigt med korta dagar när jag är hemma än när jag stolpar bort till kontoret – slipper förbereda matlåda och plocka undan innan jag går iväg med barnen. För att inte tala om att jag tjänar säkert en kvart i slutet på dagen på att inte åka tunnelbana! ;-)
Men så mycket arbetat blir det inte. Hittills typ ... ingenting. Fast där ljög jag, för jag gjorde en förhoppningsvis absolut sista korrkoll på det förkättrade bokprojekt som har förföljt mig i alldeles för många månader. Jag hade räknat med att den skulle ha varit ur mina händer månadsskiftet september/oktober, men icke. Därför är jag egentligen väldigt stressad, eftersom den översättning jag skulle sätta fart med just i början av oktober nu är åtminstone en månad sen.
Ändå rår stressen inte på hemarbetarläget. Vet det men har valt att ignorera det, så jag får verkligen skylla mig själv. Men en timmes arbete ska jag väl få!
Kanske.
Men så mycket arbetat blir det inte. Hittills typ ... ingenting. Fast där ljög jag, för jag gjorde en förhoppningsvis absolut sista korrkoll på det förkättrade bokprojekt som har förföljt mig i alldeles för många månader. Jag hade räknat med att den skulle ha varit ur mina händer månadsskiftet september/oktober, men icke. Därför är jag egentligen väldigt stressad, eftersom den översättning jag skulle sätta fart med just i början av oktober nu är åtminstone en månad sen.
Ändå rår stressen inte på hemarbetarläget. Vet det men har valt att ignorera det, så jag får verkligen skylla mig själv. Men en timmes arbete ska jag väl få!
Kanske.
tisdag 26 oktober 2010
En mellandag
Det blev en mellandag i dag, en sådan där när ingenting blir gjort och inte heller något känns så viktigt.
Maken har åkt i väg och ska vara borta i sex dagar, så jag står med både hämtning och lämning den här veckan. Det innebär korta dagar, för hur jag än gör kommer vi aldrig utanför dörren förrän tidigast 8.30 på morgnarna (jo, kliver jag upp en timme tidigare kan jag gå en timme tidigare, men jag är redan så trött) vilket med avlämning av två innebär rumpan-på-kontorsstolen tidigast 9.30. Och för att hinna hem till fem för att kunna laga mat och äta den innan barnen kollapsar behöver jag hämta stora 16.15.
Lägger man till PT-träning mitt på dagen, på gym inne i stan snarare än på det vanliga vid arbetet, blir det liksom inget kvar. Så det får bli så i dag. Några fångade trådar vid datorn hemma, en tupplur på soffan efter lunchen, och så en massa försök att få tag på en uppdragsgivare som jag måste ha info av för att kunna avsluta ett jobb. (Hon svarar inte telefonen och på mejlen får jag bara goddag-yxskaft på mina frågor. Egentligen inte mitt problem, men mycket irriterande.)
Maken har åkt i väg och ska vara borta i sex dagar, så jag står med både hämtning och lämning den här veckan. Det innebär korta dagar, för hur jag än gör kommer vi aldrig utanför dörren förrän tidigast 8.30 på morgnarna (jo, kliver jag upp en timme tidigare kan jag gå en timme tidigare, men jag är redan så trött) vilket med avlämning av två innebär rumpan-på-kontorsstolen tidigast 9.30. Och för att hinna hem till fem för att kunna laga mat och äta den innan barnen kollapsar behöver jag hämta stora 16.15.
Lägger man till PT-träning mitt på dagen, på gym inne i stan snarare än på det vanliga vid arbetet, blir det liksom inget kvar. Så det får bli så i dag. Några fångade trådar vid datorn hemma, en tupplur på soffan efter lunchen, och så en massa försök att få tag på en uppdragsgivare som jag måste ha info av för att kunna avsluta ett jobb. (Hon svarar inte telefonen och på mejlen får jag bara goddag-yxskaft på mina frågor. Egentligen inte mitt problem, men mycket irriterande.)
måndag 18 oktober 2010
Via fippel till arbete
Jag håller på med en översättning. Om man nu kan kalla det att "hålla på med" när uppgiften i fråga legat nere i närmare tre månader, medan jag hållit på, verkligen hållit på, med andra jobb som dragit ut på tiden och varvats med irriterande småsaker som vuxit till storsaker.
Några enstaka dagar här och där har jag hunnit ägna mig åt översättningen, och även om det inte egentligen är några problem att hinna klart till den 15:e december när den ska avlevereras till redaktören, har det varit irriterande att inte få använda mig av den arbetsgång som jag vet funkar bäst för mig: En snabb, närapå ord-för-ord, översättning följt av en lika snabb första redigering, och sedan bort med texten ett tag. Gärna ett långt tag, typ någon månad. Under den tiden hinner jag glömma texten och ser på den med nya ögon när det är dags att göra den riktiga redigeringen, när jag vänder och vrider på alla formuleringar och förkastar en stor del som norskcismer. Sedan kollar jag källor, fixar med noter, skriver undrande mejl till författare eller norskt förlag och rätar ut frågetecken i allmänhet innan jag läser texten en sista gång, släpper taget och skickar iväg den.
Men den här gången blir det väldigt komprimerat. Så då kan man fråga sig varför jag sitter och fipplar med andra saker, i stället för att sätta igång och översätta. Ja. Okej. Jag sätter väl igång nu då. Så.
Några enstaka dagar här och där har jag hunnit ägna mig åt översättningen, och även om det inte egentligen är några problem att hinna klart till den 15:e december när den ska avlevereras till redaktören, har det varit irriterande att inte få använda mig av den arbetsgång som jag vet funkar bäst för mig: En snabb, närapå ord-för-ord, översättning följt av en lika snabb första redigering, och sedan bort med texten ett tag. Gärna ett långt tag, typ någon månad. Under den tiden hinner jag glömma texten och ser på den med nya ögon när det är dags att göra den riktiga redigeringen, när jag vänder och vrider på alla formuleringar och förkastar en stor del som norskcismer. Sedan kollar jag källor, fixar med noter, skriver undrande mejl till författare eller norskt förlag och rätar ut frågetecken i allmänhet innan jag läser texten en sista gång, släpper taget och skickar iväg den.
Men den här gången blir det väldigt komprimerat. Så då kan man fråga sig varför jag sitter och fipplar med andra saker, i stället för att sätta igång och översätta. Ja. Okej. Jag sätter väl igång nu då. Så.
fredag 10 september 2010
Men man vet att man lever!
En snabb undran innan jag ska rusa iväg för att hämta barnen:
Hur kommer det sig att arbete alltid kommer i skov? Förutom redigeringen jag håller på med, som ska vara klar nästa vecka, har jag tre korr måndag–tisdag. Ett kan nog skjutas lite framåt i veckan, men herregud! Det var ju den veckan (och egentligen den här också) som jag skulle ta ledigt för att ägna mig åt valet!
Men det kan jag ju glömma när författare segar, redan tagna jobb flyttas närmare i tid, fasta uppdrag ändrar utgivningsdatum och kontakter-man-inte-kan-säga-nej-till vill ha saker gjorda pronto.
Månne jag får någon dagar ledigt veckan därpå? Måndagen den 20:e har jag i alla fall tänkt göra ingenting. Men ska vi slå vad om att något barn är sjukt då, så att min soffliggardag går i putten? Kors i taket utlovas om det funkar!
Hur kommer det sig att arbete alltid kommer i skov? Förutom redigeringen jag håller på med, som ska vara klar nästa vecka, har jag tre korr måndag–tisdag. Ett kan nog skjutas lite framåt i veckan, men herregud! Det var ju den veckan (och egentligen den här också) som jag skulle ta ledigt för att ägna mig åt valet!
Men det kan jag ju glömma när författare segar, redan tagna jobb flyttas närmare i tid, fasta uppdrag ändrar utgivningsdatum och kontakter-man-inte-kan-säga-nej-till vill ha saker gjorda pronto.
Månne jag får någon dagar ledigt veckan därpå? Måndagen den 20:e har jag i alla fall tänkt göra ingenting. Men ska vi slå vad om att något barn är sjukt då, så att min soffliggardag går i putten? Kors i taket utlovas om det funkar!
onsdag 4 augusti 2010
Kan man få avsluta semestern nu?
Nu känner jag mig färdig med semestern. Det känns över, finito, finished. Vill sätta tänderna i arbetet igen.
Hade jag varit en oberoende enhet och inte behövt ta hänsyn till andras önskemål – typ blivande skolbarn som inte får gå på förskolan längre än till 11:e augusti trots att skolan börjar den 18:e, don't get me started on that – skulle jag ha packat min väska och knatat till lokalen redan i dag. Där hade jag städat skrivbordet, putsat datorskärmen och justerat stol och tangentbord för optimal handställning, monterat upp bokstödet och lagt fram den norsk-svenska ordboken, plockat fram de norska ordbokssajterna och lagt som tabbar i webbläsaren. Sedan hade jag börjat översätta.
Det regnar, det gör det. Och barnen är lite väl högljudda och leker lite väl våldsamt. Och jag skulle vilja ha det lugnt omkring mig. Så är det. Kan ha något att göra med min önskan att avsluta semestern. Det kan det. Japp.
Hade jag varit en oberoende enhet och inte behövt ta hänsyn till andras önskemål – typ blivande skolbarn som inte får gå på förskolan längre än till 11:e augusti trots att skolan börjar den 18:e, don't get me started on that – skulle jag ha packat min väska och knatat till lokalen redan i dag. Där hade jag städat skrivbordet, putsat datorskärmen och justerat stol och tangentbord för optimal handställning, monterat upp bokstödet och lagt fram den norsk-svenska ordboken, plockat fram de norska ordbokssajterna och lagt som tabbar i webbläsaren. Sedan hade jag börjat översätta.
Det regnar, det gör det. Och barnen är lite väl högljudda och leker lite väl våldsamt. Och jag skulle vilja ha det lugnt omkring mig. Så är det. Kan ha något att göra med min önskan att avsluta semestern. Det kan det. Japp.
söndag 6 juni 2010
Re referenser
Det där jobbet jag höll på med igår blev färdigt. Och jag svor på att aldrig mer ta på mig något sådant: att under tidspress försöka få ordning på något väldigt detaljerat som inte kan bli bra. För hade det haft möjligheten att bli bra, skulle det inte ha sett ut så här när jag fick det.
Eh. Någon som förstår vad jag menar?
Så här: Man skriver en avhandling. Det är många års jobb, och stora delar av texten har publicerats eller lagts fram tidigare. Som i all vetenskaplig text är det fullspäckat med fakta och citat, som alla behöver en referens. Om man då inte antecknar referenserna under arbetets gång, eller gör det men inte kollar vilken standard institutionen där man ska lägga fram avhandlingen vill att man använder, då sitter man i ... klistret. Och det även om man lägger ut jobbet på en riktigt duktig "referensresearcher" som yours truly.
Så skriv ner alla detaljer om referenserna, för bövelen!
Eh. Någon som förstår vad jag menar?
Så här: Man skriver en avhandling. Det är många års jobb, och stora delar av texten har publicerats eller lagts fram tidigare. Som i all vetenskaplig text är det fullspäckat med fakta och citat, som alla behöver en referens. Om man då inte antecknar referenserna under arbetets gång, eller gör det men inte kollar vilken standard institutionen där man ska lägga fram avhandlingen vill att man använder, då sitter man i ... klistret. Och det även om man lägger ut jobbet på en riktigt duktig "referensresearcher" som yours truly.
Så skriv ner alla detaljer om referenserna, för bövelen!
lördag 5 juni 2010
Helgarbete
Jag sitter i friggeboden på landet, för att göra klart ett riktigt skitjobb – ett jobb som är mer omfattande och svårare att få till bra än vad man visste innan man började. Eftersom jag bara nyss insåg att det krävdes en flykt ner till ensamheten i boden, har temperaturen inte hunnit komma upp tillräckligt. Det är tillräckligt varmt för att sitta här, men för kallt för att vara skönt. Det knäpper i elementet och om en timme kommer det ha blivit så varmt att jag måste öppna dörren.
Hade hellre varit på andra sidan den där fönsterrutan.
Hade hellre varit på andra sidan den där fönsterrutan.
tisdag 25 maj 2010
Mellantid
Nu har jag hamnat i någon konstig mellantid igen. Inte ett enda pågående uppdrag. Under sommaren och hösten ska jag – om allt går väl, peppar peppar – hantera två stora och troligen samtidiga projekt (på samma gång som jag måste fortsätta ta mindre grejer), och hade hoppats att de kunde komma igång redan nu.
Men jag väntar. Det finns inte ens någon bokföring som släpar efter.
Men jag väntar. Det finns inte ens någon bokföring som släpar efter.
måndag 17 maj 2010
Dagens klantarsel
I dag när jag kom fram till kontoret hann jag inte mer än sätta bakdelen på stolen förrän budet från ena uppdragsgivaren knackade på och ryckte kuvertet med det jobbet ur händerna på mig.
En stund senare skulle jag plocka upp mappen med dagens jobb, från andra uppdragsgivaren, ur väskan. Men hittade den inte. Putz weg. Efter någon minuts förskräckt dum-letande (jag trodde inte egentligen att jag råkat stoppa in mappen i kylskåpet) insåg jag att det måste ha hamnat i det nyss ivägbudade kuvertet.
Oh joy.
Efter moget övervägande släppte jag alla tankar på hastiga bussturer fram och tillbaka till Gärdet och dyra åter-bud, och bet i det sura äpplet. Jag ringde till dagens uppdragsgivare och bad honom buda nya exemplar.
Som tur var lät han förstående och kommenterade inte min klantighet.
En stund senare skulle jag plocka upp mappen med dagens jobb, från andra uppdragsgivaren, ur väskan. Men hittade den inte. Putz weg. Efter någon minuts förskräckt dum-letande (jag trodde inte egentligen att jag råkat stoppa in mappen i kylskåpet) insåg jag att det måste ha hamnat i det nyss ivägbudade kuvertet.
Oh joy.
Efter moget övervägande släppte jag alla tankar på hastiga bussturer fram och tillbaka till Gärdet och dyra åter-bud, och bet i det sura äpplet. Jag ringde till dagens uppdragsgivare och bad honom buda nya exemplar.
Som tur var lät han förstående och kommenterade inte min klantighet.
fredag 26 mars 2010
Money money money
Ägnade en tom eftermiddag åt bokföringen och passade på att räkna efter lite. Två saker som jag fram till:
• Vad jag måste debitera* i månaden för att (när socialavgifter och kostnader är borträknade) få en okej "lön".
• Att jag visserligen kommer att överskrida den gränsen den här månaden, men att jag generellt ligger lite för långt under.
Och mindes då Charlie och Mattias råd till en företagare från något tidigare avsnitt av Lyxfällan: "Du måste debitera* mer!"
Någon som har några uppdrag till mig? Välbetalda, förstås. Jag måste nämligen debitera* mer.
• Vad jag måste debitera* i månaden för att (när socialavgifter och kostnader är borträknade) få en okej "lön".
• Att jag visserligen kommer att överskrida den gränsen den här månaden, men att jag generellt ligger lite för långt under.
Och mindes då Charlie och Mattias råd till en företagare från något tidigare avsnitt av Lyxfällan: "Du måste debitera* mer!"
Någon som har några uppdrag till mig? Välbetalda, förstås. Jag måste nämligen debitera* mer.
Uppdatering
* Nu när jag funderat på saken ett tag, tror jag att de sa och jag menade "fakturera" mer.
onsdag 3 mars 2010
Jobb jobb II
Ja, det är så att man undrar vad som hände. Proppen gick visst ur, även om jag tvekar till att uttala mig om något som kan ändra sig igen vilken dag som helst.
Det börjar ramla in jobb igen, alltså. Sådär att de ligger tätt kant i kant och jag måste sitta någon timme eller två extra en dag för att de inte ska börja överlappa varandra alltför mycket – viss överlappning är svårt att komma undan, men det får inte handla om mer än en dag om det ska funka alls.
Dagens irritation – ofta återkommande – är att jag sitter och tänker "det där skulle jag göra så himla mycket bättre" på rätt många jobb, och ändå är det inte jag som gör det. Utan får sitta i efterhand och försöka styra upp sådant som redaktören kanske borde ha sett. I alla fall. Trots att redaktörer ofta har ont om tid, etc.
Dagens höjdpunkt var när jag talade med en mellanhandsuppdragsgivare, kan vi kalla det, som berättade att det senaste tillskottet bland deras kunder som jag gjorde jobb för nyss, hade varit så nöjda med det att hen bad om mina kontaktuppgifter. Utan att ens anstränga mig förhandlade jag sedan upp det generella arvodet 20 %. Mellanhanden avslutade samtalet med att försäkra att de vill att jag ska vara nöjd, eftersom de är mycket nöjda med mitt arbete för och genom dem.
Intressant i sammanhanget är att just den här mellanhanden är de som "gav" mig "på rekommendation" här ...
Det börjar ramla in jobb igen, alltså. Sådär att de ligger tätt kant i kant och jag måste sitta någon timme eller två extra en dag för att de inte ska börja överlappa varandra alltför mycket – viss överlappning är svårt att komma undan, men det får inte handla om mer än en dag om det ska funka alls.
Dagens irritation – ofta återkommande – är att jag sitter och tänker "det där skulle jag göra så himla mycket bättre" på rätt många jobb, och ändå är det inte jag som gör det. Utan får sitta i efterhand och försöka styra upp sådant som redaktören kanske borde ha sett. I alla fall. Trots att redaktörer ofta har ont om tid, etc.
Dagens höjdpunkt var när jag talade med en mellanhandsuppdragsgivare, kan vi kalla det, som berättade att det senaste tillskottet bland deras kunder som jag gjorde jobb för nyss, hade varit så nöjda med det att hen bad om mina kontaktuppgifter. Utan att ens anstränga mig förhandlade jag sedan upp det generella arvodet 20 %. Mellanhanden avslutade samtalet med att försäkra att de vill att jag ska vara nöjd, eftersom de är mycket nöjda med mitt arbete för och genom dem.
Intressant i sammanhanget är att just den här mellanhanden är de som "gav" mig "på rekommendation" här ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)