Minnesmåndag

Det blev en nostalgitripp, det här. Nu har jag läst alla inlägg från 2007–2008 och jisses hur dåligt vi sov på den tiden. I flera inlägg fantiserade jag om hur fantastiskt det skulle vara om 6–8 år: ostörda nätter, barn som tar sig själva till skolan och kan roa sig själva mer än några minuter i taget.

Och ja, så är det faktiskt, nu åtta år senare. Och livet med barn blev enklare tidigare än så, de har sovit i princip hela nätter i många år och Sötpricken började ta sig själv och brorsan till skolan  2014. Eller kanske till och med hösten 2013? Och vad gäller att roa sig själva … de tar knappt nån notis om oss längre. Hm!

Det jag inte räknade med då var mina egna hälsoproblem. Det är förstås bättre nu än 2011–2012, när det var som värst, men en del kvarstår. Och sedan en tid tillbaka vaknar jag varje natt av vallningar – hej klimakteriet!

Jag skulle skriva om mina butterfly cakes, men fastnade i bloggen. Tar det i morgon!

En riktig stol

En gång fick institutionen där jag var doktorand för sig att alla som jobbade där skulle få bra stolar. Ja, otroligt nog även vi obetalda som annars liksom på nåder häckade i det gemensamma doktorandrummet, som vi inrett med överblivna möbler, hämtade från universitetets katakomber.

Så vi blev ivägskickade till en särskild liten avdelning på andra sidan Roslagsvägen, där en ergonom eller något liknande fantastiskt visade olika stolar för oss. Vi fick sitta och prova, och säga saker som "nej, den är för hård" och "jag behöver högre rygg" och "finns den här med arm- och nackstöd?" – en utomvärldslig upplevelse för en student som aldrig haft en fast arbetsgivare.

Några veckor senare levererades stolen; den var röd och hade hög rygg och både arm- och nackstöd och gick att luta tillbaka så att den närmast påminde om en vilstol. Den var fantastisk och jag älskade den som man bara kan älska en skön sittmöbel.

När jag lämnade institutionen några år senare packade jag ner mina böcker och pärmar och den dator som var min egen, men det enda jag egentligen ville ha med mig fick stanna kvar. Stolen. Jag klappade om den och gick ut genom dörren med mina kartonger och kassar och en stor klump i halsen.

Vad som hände sedan vet jag inte säkert, men jag är övertygad om att den doktorand som satt i rummet när jag sade adjö, och som börjat efter institutionens aldrig upprepade stolgenerositet, genast rusade och tog den. För att sedan i förbifarten och med illa dold triumf säga till doktorandkompisarna när de kom tillbaka från fikat att "hon hälsade till er och ja just det, jag tog hennes stol".

Jag tänker på den där stolen ibland. Nu till exempel. När jag gärna hade lutat mig tillbaka i vindfläkten från dörren, lagt upp fötterna på skrivbordet och tagit mig en liten lur.

Regn

Nu önskar man att man hade en ljudblogg. Det regnar som attan, och hade det varit senare på säsongen så att pelargonerna flyttat ut, hade jag i detta nu stått dyblöt utanför och försökt rädda de stackarna från slagregnet.

Så det är ganska skönt att bara sitta och lyssna på regnkaskaderna mot plåttaket. Enorm nostalgivarning på det ljudet, från den tiden då verandan på förra landstället fortfarande var oisolerad och bara ett lager plankor skilde en från plåten. Minsta lilla sommarregn fick det att trumma som vore ett skyfall.

Oväntat icke-möte

Världen blir lite skev när man sitter på Apoteket och väntar på att bli betjänad, och ser en gammal idol – eller vad man kallar en musiker vars musik man gillar – från ens ungdom gå förbi med en nässprej i handen.

Sedan hamnar man bakom honom i kön, och plötsligt märker man att man gnolar lite halvhögt: hm-hm-hm-hm, hm-hm-hm-hm ... Men han hörde det nog inte.


The Wannadies - Hit
Uploaded by samithemenace. - Independent web videos.

Tryck för större skärm, annars blir den klippt i kanten!

Fläskkorv och minnen

Ibland får jag så hemskt starka längtanskänslor till en tid som är långt borta nu, till en särskild plats i den där tiden. Själva platsen kanske finns kvar men kan vara den samma eftersom där och då inte kan återskapas.

Nyss läste jag att gårdagens Dagenz var fläskkorv, och slogs nästan omkull av en våg av minnen från farmors kök på Tegelön. Det var – är – ett 60-talskök i en grosshandlarvilla från 1890-talet, placerat i det nordöstra hörnet av huset och alltså lite dunkelt. Inte mörkt, för fönstret är stort och dörren stod alltid öppen till sängkammaren i söder, där solen fortfarande nådde vid lunchtid.

På golvet ligger en platsmatta föreställande småklinker lagda i ett mönster, på köksbordet en vaxduk med stiliserade dalkullor och dalmasar som kantbård. Jag sitter på en pinnstol med ryggen mot diskbänken med porslinsskåpen ovanför och har utsikt över resten av köket. I andra hörnet står vedspisen med den blå spiskåpan och elspisen bredvid, i vars värmeugn knäckebrödet förvarades för att inte bli mjukt – fast hos farmor och farfar hette det spisbröd. Och låg på ett särskilt uppläggningsfat i svart plåt med rester av dekoration längs kanten. I hörnet bredvid dörren står det bulliga kylskåpet, som hade ett ganska trixig slags handtag; man fick liksom vrida och dra på ett särskilt sätt för att öppna.

Vid bordet, snett mittemot sitter farfar. Mitt minne samarbetar inte riktigt, för han äter filmjölk och det gjorde han knappast samtidigt som jag åt fläskkorv. Farmor rör sig mellan spisen och bordet, och i minnet mellan frukost och lunch dessutom, för ena stunden ställer hon fram spisbrödet och andra lägger hon upp fläskkorven till mig. Jag tittar ut genom fönstret och ser den välklippta gräsmattan bada i solskenet. Det är sådär sommarvarmt. Syrenhäcken utanför Täppan (vilken konstig vinkel det blev nu!) blommar, så det måste vara den där veckan efter skolavslutningen när jag alltid var på Tegelön medan mamma låg hemma i migrän efter skolårets slut.

Snart kommer kusin Hans att komma uppspringande, klädd i randig t-shirt, shorts (blå?) och träskor. Vi ska nog leka på verandan, och sedan blir det fika i hammocken vid flaggstången, med hemlagad saft, bullar och havreflarn kanske. När man sitter i hammocken – ja, om man sträcker ordentligt på huvudet – kan man se en Finlandsbåt där ute i leden mot Vaxholm.

På andra sidan sundet, på fastlandet, ligger Björn Borgs hus och har man tur kan man se Loredana cykla med världens fart uppför backen på väg till kiosken. Men då har det gått femton år. Köket ser visserligen likadant ut, men mamma har inte längre terminsslutmigrän och kusin Hans inte randig tisha och träskor och farmor har slutat laga fläskkorv när jag hälsar på.

Ett decennium II

Andra delen av mitt decennium, första delen skrev jag i går.

2004 fick vi ett plus på stickan. Graviditeten ramlade på utan större anmärkningar än åksjukeliknande illamående några veckor i början och väldigt svullna fötter lagom till sommaren. Det var väldigt varmt för ett svullet gravo, minns jag, och maken som var två veckor i Australien i augusti fick ta emot gråtiga samtal från bänkar i backar. Sötpricken föddes med katastrofsnitt 13/10, precis fjorton dagar över tiden, och hon bajsade i sin pappas knä det första hon gjorde. Jag fick, inser jag i efterhand, en släng postnatal depression och tyckte allt var vidrigt de första månaderna.

2005 började lite skakigt, men allt blev bättre när maken tog över föräldraledigheten i slutet av mars. Jag försökte jobba hemifrån, men det var svårt. I maj följde jag och Sötpricken med maken på resa till Teneriffa, och varenda kväll satt vi på balkongen utanför vårt lilla rum och pratade i mörkret, i skenet från Hotel Oratava Palaces skylt. Svärfar blev sjuk under våren och dog i början av sommaren – mycket chockartat. Under hösten bestämde vi oss för att vi ville ha ett syskon till, och fick till det på första försöket. Ojdå. Men det visste jag inte förrän ...

2006. Ett år som jag inte minns särskilt mycket från. Vad gjorde jag egentligen, mer än var gravid? Något borde det rimligen ha varit. Nåja. Sötpricken började på förskolan i slutet av mars, och i mitten av september föddes Gullpånken, vars förlossning började med ett plötsligt dammbrott i soffan (där jag satt framför Du är vad du äter med en tallrik chips ...) och slutade med ett "vanligt" akutsnitt. Det var bättre än förra snittet. Bättre var också att vi delade 50/50 på föräldraledigheten redan från början.

2007 i mars skaffade jag min plats i lokalen i Kristineberg. Otroligt vilket lyft det var för arbetet – att det skulle bli mer effektivt än att jobba hemma förstod jag, men inte så till den milda grad. Annars minns jag inte så mycket av året – varför är de här halvt närliggande åren svårast att minnas? – förutom att jag visst började blogga i september. Exakt vad som låg bakom beslutet minns jag inte. Typiskt nog.

2008 började Gullpånken på förskolan i januari. Vi var lite nervösa, eftersom han var så enormt mammig, men det gick lysande. Jag översatte min tredje bok från norska och var mycket nöjd med resultatet (fick mycket beröm för den också, av både redaktör och fackgranskare). Lagom till vår femåriga bröllopsdag åkte jag och maken en långhelg till London, en 40-årspresent från mig till honom. Resten av hösten ägnades åt två saker: Gullpånkens första femveckorsfeber och min mammas flytt. Någonstans där började nog det som dominerade stora delar av 2009.

Och jag tror att 2009 får ett eget inlägg. Om jag har lust och hinner!

Ett decennium I

Till min stigande förskräckelse märker jag att en efter en av mina trognaste bloggare (om man kan säga så om bloggar man följer – jo, det kan man, bestämmer jag) listar vad som hänt det senaste decenniet. Eeh? Hur kan de komma ihåg allt det där? Kan jag komma ihåg vad jag gjort sedan 2000 eller till och med 1999 som en del börjar med?

... undrade jag innan jag började skriva. Inser att jag minns mer än vad jag borde. Det får bli en följetong!

1999 fyllde jag 30 och var ihop med en kille som jobbade på Sri Lanka. Av årets första del minns jag inte mycket mer än födelsedagsfesten där min pigga 89-årige morfar imponerade övriga gäster stort genom sin närvaro, och att jag pratade mycket i telefon med Sri Lanka. I augusti gjorde pojkvännen slut per mejl och en vän förlorade sitt nyfödda barn, och i september dog morfar. Resten av hösten var jag olycklig och desperat på flera sätt.

2000 på våren spelade jag innebandy med några från institutionen. Hade två stycken märkliga förhållanden, varav det ena var Mycket Seriöst i tre veckor och det andra var oseriöst i ett halvår. En god vän blev oförklarligt arg på mig p.g.a. det senare, och vår vänskap var aldrig riktigt densamma efter det. Hösten minns jag inte riktigt, utan den flyter in i ...

2001 som började väldigt vagt. Någon gång under våren togs den oseriösa relationen upp igen, med helt andra, mycket svartare, förtecken. Ohälsosamt men stundtals förtrollande. Jag hade påbörjat min frigörelse från institutionen där jag varit i nio år och vantrivts gravt i åtminstone fyra, och hade en del jobb. Den 11/9 kom jag som en bearer of ill tidings till en av mina uppdragsgivare, strax efter att andra tornet blivit påfluget – och alla trodde först att jag talade om World Trade Center i Stockholm.

2002 gjorde jag äkta ungersk gulash till födelsedagsmiddag med familjen. Den 9/3 hade jag min sedvanliga födelsedagsfest, den sista i lägenheten på Torsgatan skulle det visa sig. Två dagar senare gick jag med bostadsrättsföreningens styrelse på middag på Tennstopet, och sprang på en gammal bekant från universitetet. Vi gick och tog en öl några dagar därpå, och efter två veckor hade jag i princip flyttat in hos honom. I september förlovade vi oss och mitt officiella flyttlass gick samma vecka.

2003 sprang som jag minns det på i väldig fart ända till i september, när vi gifte oss. Borgerligt men med stor fest – som om det vore en motsats! Sisådär 100 av våra vänner och familjemedlemmar var där. I november följde jag med maken på resa till Marseille och trodde hela tiden att jag var gravid. Men det var jag inte.

Regndroppar

Nu slår regnet mot fönstret. Jag trodde att det tänkte bli lite vintrigt, men tji fick jag. I stället är det höst deluxe. Gatlyktor som speglar sig i regnvåt asfalt.

Det känns som om jag har skrivit det här förut, men jag är verkligen oerhört förtjust i regn och särskilt när regn möter vatten. Mina barndoms somrar tillbringades i ett litet hus verkligen alldeles vid en liten vik – ja det här förresten:

 Osannolikt ostämningsfull bild för det här inlägget!

... och dagar när det regnade kunde jag sitta hur länge som helst i soffan vid fönstret och bara titta ut över vattnet och de oändligt många små ringarna när dropparna mötte vattenytan.

Det var rent förhäxande.

Katt under varm lampa

En kompis berättar på Fejan om sin nya katt som envisas att traska runt på hennes tangentbord, och jag minns mina katter som älskade att ligga under lampan på skrivbordet, gärna ovanpå det man läste förstås. Min mamma var favoritoffer, eftersom hon inte föste bort dem som jag gjorde.

Det brukade börja med att hon satt och arbetade på det sätt man plägar göra, bok eller papper på skrivbordet under lampan. Naturligtvis dröjde det högst tio minuter innan första katten hoppade upp och lade sig där. Då sköt hon ut stolen en aning och lät boken balansera mot kanten på bordsskivan. En kort stund därefter kom katt nummer två och lade sig där. Då tog hon arbetet och lade det i knät för att kunna fortsätta. Och vips så kom katt nummer två tre och ville ligga i knät.

Jag vet inte hur många gånger jag kom hem på kvällen och fann henne sittande så, med två katter på skrivbordet och en i knät, ansträngt skrivande på papper hållna i luften.

Å vad jag saknar dem, de pälsklädda galningarna!

Kapabla barn blev oroliga föräldrar?

Från att jag började 2:an gick jag varje morgon den här vägen – med startpunkt i ett radhusområde strax österom och slutpunkt på andra sidan ytterligare en väg – tillsammans med två tre av mina kompisar. Utan vuxna. Ingen tidning skulle ha kommit på att skriva om det – vi var bara några av alla de ungar som för egen maskin traskade till skolan.

Ibland undrar jag vad som har hänt de här senaste 30–35 åren. Har världen verkligen blivit så mycket farligare än när jag var liten, eller är det föräldrarna som blivit räddare, bekvämare eller bara hönsigare? Och när skedde den övergången, den från ett relativt avslappnat förhållningssätt till barnens rörelser i vardagen? På sena 70- och tidiga 80-talet knatade vi fram och tillbaka till skolan i sällskap med kompisar och utan vuxna – några redan från första skoldagen – och tog oss till och från fritidsaktiviteter på egen hand, per buss och tunnelbana om så krävdes. Så är det inte på sena 00-talet. När tog oron och bekvämligheten över?

(Det var hos Alla saker som jag hittade länken till artikeln.)

Michael Jackson, nu i bergen

Om vi utgår från att Elvis inte blev kidnappad av rymdvarelser, har "The King of Pop" sällat sig till en grupp fantastiska och fanatiskt dyrkade artister som lever i bergen. Jim Morrisson, Elvis Presley, Bob Marley och Michael Jackson är måhända en underlig samling, men vem vet hur det är där?

För mig är bilden av Michael Jackson fortfarande killen från Thriller – medan han såg ut som sig själv. Man kan bara undra vad det var som jagade honom, vad han försökte radera genom att ersätta sitt utseende med någon annans. Kanske led han av dysmorfofobi, kanske handlade det om en förvrängning av själen.

Jag hoppas i alla fall att den Michael som lever vidare i bergen kommer att vara den här.

Det var en gång

Mitt liv passerar revy framför mina ögon.

Med Noemis Spotify (jag har fortfarande inte lyckats få något eget konto!) har jag hittat en rad samlingsskivor från 80-talet. This is ... 1980 och 1981 var sisådär, även om jag förstås kände igen det mesta. Men This is ... 1982 och 1983 ger mig allvarliga nostalgistörningar.

En ofattbar minnesblandning av blyga flörtar utanför Gården, vita pyjamasbyxor, t-shirt med Relax-tryck, sommarveckor i Old Coulsdon, solvarmt grusdamm på skolgården, snaggad nacke med fläta på sidan och morfars gamla "skepparkeps" ...

Hur kan det vara 25 år sedan? Det är ofattbart.

Den första stora kärleken kommer med This is ... 1985 och 1986, om jag har otur. Vågar jag lyssna?

En musikalisk upptäckt

Tänk, jag har alltid trott att det lätt släpande fenomenet mitt i "Do You Really Want to Hurt Me?" med Culture Club berodde på att just min singel var skev eller något.

Nu insåg jag att det ligger i låten. Trummorna släpar en aning! Men det är svårt att höra i videon – och nu har jag lyssnat för många gånger på raken och jag hittar det inte riktigt igen. Men jag tror att det är runt 2.20:

Sleepwalk

Jag är så trött. Det känns inte som om jag överhuvudtaget har vaknat i dag. Jag måtte gå i sömnen.

O tempora, o mores!

Lisas uppmärksammande av en katastrofal spiskummin-miss triggade igång en minneskarusell. Spiskummin var nämligen en av mina första matupptäckter, en av de första ingredienser som jag målmedvetet letade upp, en av de detaljer som fick mig att lyfta blicken från den normalsvenska kosthållningen.

I mitten av 1990-talet råkade jag få tag på Madhur Jaffreys Indisk mat (utgiven 1993 på Bonnier Alba) – jag tror att det kan ha varit via Bonniers bokklubb. Exakt varför jag köpte den vet jag inte, för jag var inte särskilt matlagningsintresserad, men jag misstänker att det hade att göra med min indisk-engelska kompis och minnet av middagar på Bombay på Långholmsgatan några år tidigare.

Boken ser rätt tråkig ut* och bilderna på maten är inte direkt lockande, men jag blev nyfiken. Man måste minnas att för gemene man var vid den här tiden ris fortfarande bara Uncle Ben's parboiled, färska kryddor i mataffären något okänt och ett möte med en vitlöksdoftande person i tunnelbanan något man talade om. Så jag läste översättaren Eva Wranges förord och gav mig ut på spiskumminjakt:

[...] Det var däremot svårt att få tag på spiskummin (Cuminum cynium), den avgörande kryddan för det indiska köket. Den används hel, rostad och mald och ingår i nästan alla rätter. Den skall inte förväxlas med brödkryddan kummin, som de flesta har i sitt kryddförråd.

[...] Men [heng och vark] är inte på något vis nödvändiga för att njuta av den här kokboken och indisk mat. Så fort spiskumminen finns till hands (idealiska att köpa utomlands, kallas Cumin seeds på engelska) är det bara att ge sig hän.

En sak stod nämligen helt klart: utan spiskummin, inget indiskt hemlageri. Var jag hittade kryddorna vet jag inte, men den där påsen med spiskummin var min dyraste ägodel i köket. Och under flera år var Timatar murghi (tomatkyckling) och Masaledar sem (kryddiga bönor) stående rätter på min matsedel.

* För några år sedan hittade jag Indian Cookery i en engelsk nyutgåva, och var förstås tvungen att köpa den. Vackra bilder och tjusigare formgivning, alla gånger. Men jag föredrar ändå mitt fula och tummade svenska ex. Pure nostalgia, my dears.

Världens bästa skiva

Om jag skulle bli tillfrågad vilken skiva jag tycker är bäst alla kategorier skulle jag antagligen efter lite tvekan säga Abbey Road (Beatles). Och sedan tillägga att The Head on the Door (Cure) inte är så dålig den heller och den var en viktig del av mitt liv 1986 eller så.

En som jag alltid glömmer bort är U2:s War. Varför fattar jag inte, för varje gång jag lyssnar på den faller jag ihop i en liten hög av lycka. Hela sommaren 1983 låg jag på en brygga och lyssnade på den i bandspelaren. Min sommarkompis Camilla (antagligen hennes äldre syster) spelade in den på band åt mig.

Jag hade tänkt att beskriva varför den är så satans bra, men det är för svårt. Det fantastiska har förstås att göra med att jag kan den utan och innan. Varje litet "uhu", varje litet trumslag, varje litet "doiiing" från the Edge. Och det är bara ett sådant förbannat driv!

Förstås hade jag tänkt mig att lägga in New Year's Day-videon eller nåt, men U2 måste lägga ner mycket tid på att försvara sina rättigheter – finns nästan inget utlagt på Youtube.

(Säger man förresten "skiva" nuförtiden? Eller är det "album" som gäller? Jag lärde om mig från "LP" men sen tappade jag kollen.)

Ljuva åtti... sjuttiotal

Vi råkar se slutet på Singing Bee på Tv3. En ålänning vinner och de spelar låten som går "celebrate good times, come on".

"Kool and the Gang", säger jag tvärsäkert. Och jag hade rätt. Men jag blev lite förvånad över att den redan var lite gammal när vi dansade till den på Bagisgårn.



Från Kool och grabbarna glider vi över på "Papa was a Rolling Stone". Där var det maken som visste att det var Temptations som gjorde den. Men den version som vi hittade på Youtube gick för fort och var för skränig, tycker jag. Nä, tacka vet jag Paul Youngs version, min version. Fast var det Paul Young som gjorde den? Kanske tänker jag på George Michael. I stället hittar jag Come Back and Stay.



Det här är inte den video jag kommer ihåg (och den verkar överförd från en videokassett som legat lite länge på något för varmt eller för fuktigt ställe). Men det är låten. Mitt tidiga åttiotal. Hur kan det ha gått 25 år sedan dess?

Bokminnen

I dag var vi hos min mamma – som ska flytta om två veckor – och hjälpte henne med att rensa det sista på vind och i källare. Vi slängde en massa gamla tapeter som de förra ägarna lämnade kvar när de flyttade 1975 och högar av gamla Vecko-Revyn från 80-talet. Varför, o varför har jag sparat dem? Hade det varit gamla nummer av Okej hade jag förstått det bättre.

Jag gick också igenom en byrå full med mina gamla böcker. Det var svårt att veta vad jag egentligen vill spara och kanske gjorde jag ett rätt udda urval. Bland böckerna som jag packade ner i spara-kassen hamnade Narnia-böckerna, serien om Svarta hingsten av Walter Farley och Jill-böckerna av Ruby Ferguson. Varför en unge som inte suttit på en häst mer en handfull gånger läste så mycket hästböcker (det här är bara toppen på isberget) vet jag inte och inte heller varför jag bestämde mig för att behålla Jill-böckerna. Minns inget av dem, faktiskt. Mer än att jag läste dem med behållning då.

Det riktigt spännande i dagens bokskörd är kassen med Barbara Cartland. Trots vad man skulle kunna tro om man följt mitt yrkesliv de senaste tio åren, har jag aldrig läst Harlequin-romaner eller Vita serien. Jag tror att jag har svårt för det där romantiska anslaget. Men av någon anledning läste jag i sena tonåren ganska mycket Cartland – köpte en bok när jag skulle resa någonstans. Det var troligen den historiska touchen som intresserade mig.

Sedan ska man nog tänka på att det här var före det stora pocket-genomslaget i Sverige. Jag minns att man efter varje London-resa fantiserade om att pocketböcker skulle vara lika tillgängliga här som i Storbritannien. När Pocketshop kom 1989 var det som ett mirakel. Svårt att tänka sig nu, att det i princip inte gick att få tag på annat än inbundna böcker. Även såna utgivare som En bok för alla hade rätt små utgivningar och hade man inte råd med hard covers var det tidskrifter eller romantiklitteratur som återstod om man ville spontanläsa något.

Hästböckerna åker nog upp på vinden tills vidare. Barbara Cartland får stanna här nere ett tag till – jag riktigt längtar efter att bläddra fram fattiga guvernanter av god familj och stela hertigar med skarpa käklinjer!

Vår i luften

Det ligger lite vår i luften, trots att vi just har haft det som kallast denna uschliga tid på året som ska föreställa vinter. Det är svårt att definiera vad den där luftvåren egentligen består av, men kanske en doft, en förändring i luftfuktigheten, en antydan till ljusare dagar, en nästan gripbar känsla av ... vårlighet.

För att köra med cirkeldefinitioner.

I alla fall haltar jag genom parken med barnen på väg till dagis och börjar tänka på kaffe på altanen, vårens första båttur, en eftermiddags grävande i lämplig jordplätt, några timmars släpande på ris och därtill hörande svärande. Små svällande knoppar mellan fjolårslöv, en antydan till något lätt, skirt grönt på björkarna, solen som äntligen värmer.

Så långt som till sommaren når inte tankarna innan jag rycker dem tillbaka – det blir för mycket på en gång. Var årstid ska njutas på sitt sätt.

Under den tidiga våren tänker jag särskilt på mormor. Långt bak i huvudet finns små minnesrester av att jag följer med henne runt tomten i Bagis medan hon njutningsfullt inspekterar vårens framåtskridande. Kanske är det verkligen minnen, kanske är det en kombination av egna känslor och bilder från 60-talet ur mammas fotoalbum. Oavsett hur det är med det, får jag en klump av barndomslängtan i halsen.

Kanske är det det som våren doftar: barndom.

Blåtiran

Lottens ord är min lag!

Jag och A-K var alltså ute på tågluff sommaren 1988. Vi hade hastat genom Tyskland – tågbyte i Köln – och Belgien till Oostende. I väntan på färjan över till Harwich Dover [ser jag på kartan] träffade vi fyra killar från Ume som trodde vi var fransyskor. Vi blev smickrade.

På den engelska sidan höll jag inte på att komma igenom passkontrollen, eftersom den sure gubben i den ansåg att jag 1) hade för mycket pengar (600 pund i resecheckar ) och 2) inte hade tillräckligt bestämda planer. Han påpekade högdraget: "This is not Sweden" – vilket jag var högst medveten och – och motiverade sitt motstånd med: "Frankly, my dear, you're too vaaaaague." Till slut blev jag insläppt när hans överordnade närmade sig, synbarligen intresserad av vad för svårt fall han hade råkat ut för.

Men det hade inte med blåtiran att göra, nej.

Efter några dagar i London fortsatte vi norrut till Whitby på Yorkshire-kusten och sedan vidare till Skottland, Edinburgh och Inverness närmare bestämt. Efter det skippade vi av någon anledning allt i mitten av landet och ville raka vägen ner till Cornwall och Land's End.

Så vi satte oss på nattåget mot Plymouth. Om man ska åka över hela landet, tar man nattåg, right? Men vi hade inte råd att betala extrabiljett för liggplats, så det blev att sitta och sova. Och någonstans längs med den walesiska (waleska?) gränsen tappade jag styrseln på huvudet och drämde det BANG rakt i kanten på fönstret. Fy fan vad ont det gjorde!

Jag kan passa på att upplysa den oinsatte om att nattåg genom England innebär att man står stilla på en station i cirka fyra timmar, för att inte komma fram för tidigt ...

Några dagar senare, när vi var i ett regnigt Arundel, dokumenterade A-K blåtiran. Den har passerat blåtirors höjdpunkt, men är ändå rätt tjusig:

Klicka på blåtiran så blir den större!

(Det funkar faktiskt att fotografera av fotoalbumet!)