Sicket sjuko

Nu har jag blivit jätteförkyld, förstås. Matt i hela kroppen, seg som attan och otroligt snuvig. Och åh vad tacksam jag är över att det finns nässprej! Näsan blir tillräckligt misshandlad av detta mer lågfrekventa snytande.

I går var jag tacksam över en annan sak: en ljusnande himmel bortom Vasaparkens snöhögar.

Den lilla klättraren till höger är Sexåringen Fyraåringen.
(Fy, kan jag inte se skillnad på mina barn!)

Grön chock

När vi gick till dagis i morse – hela familjen, eftersom vi skulle på utvecklingssamtal för Gullpånken – fick vi en grön chock när vi klev in i Vasaparken.

På några dagar har alla löv slagit ut.

Hur kan det vara lika märkligt och förvånande varje år?

När ambitioner och resultat möts

I några år har landet-livet mest gett ångest. Av flera anledningar, men mycket för att vi har skötselansvar för två landställen och egentligen bara en tiondel av den tid som krävs för att sköta ett.

Inför påsken tog vi ett beslut: Vi ska inte göra något litet och sedan vrida våra händer i vånda över hur mycket som inte blir gjort. Vi ska göra det där lilla och sedan vara nöjda med det. Sänka ambitionerna, helt enkelt.

Till vår stora förvåning funkade den approachen. Inte bara på grund av de lägre ställda förväntningarna, utan faktiskt för att vi fick mer gjort. Kanske beror det på att barnen är större nu och lite mer självgående, kanske för att man faktiskt uträttar mer om man förutsätter att arbetsinsatsen ska göra en nöjd.

Så de putsade fönstrena och de uppskruvade hyllorna har gjort oss mycket nöjda. (Maken önskar nog tillägga den tömda dasstunnan och de urskrubbade gamla tunnorna.)

Dessutom har Sötpricken hittat några lekkamrater. Grannbarnen är både snälla, leksugna och ägare till en studsmatta. Perfekt kombo!

Men så här såg det ut i fredags morse, innan Sötpricken lämnade Gullpånken för nya lekmarker:

Sol sol sol!

Sorry för att allt mitt tjat om våren hela tiden, men det är ju så himla skönt!

Har precis suttit en stund på lilla trappen utanför lokalen och mellanmålat mig. Det blev den märkliga kombinationen av gårdagens broccolisallad, en bit fetaost och några hackade cashewnötter. Intressant smak, men kanske inte något jag tänker göra om aktivt.

Nu kaffe och en förhoppningsvis sista push på det aktuella jobbet.

Ljus i tunneln

Det har varit en rätt usel vinter. Stressigt och besvärligt innan jul, en riktigt trist jul med förkylning och första symptom på en magkatarr – inser jag så här i efterhand – och så vårvintern med eskalerande illamående, konstig mage (katarren) och den överstyrgångna behandlingen av sköldkörtelproblem. Och allt kulminerade lagom till min 40-årsdag och makens långresa.

Det har varit tungt.

Kanske är det helgens helt fantastiska väder och en rejäl dos vårluft, men nu börjar det kännas lättare. Som om det går att leva i stället för att bara överleva.

Fast jag skulle ändå vilja önska mig barn som inte konverserade varandra vid min huvudkudde klockan nollsexnollnoll. Tack så mycket.

På verandan

Olika vägar

I somras hade jag gått ner till höger för att bada (efter att ha hämtat badhandduken i brevlådan). Idag går jag rakt fram.

Aj då

Men det går att ta sig runt.

Årets första

På vårens första promenad över ön. Hoppas slippa stora vattenpölar.

Vår på landet

Idag har varit en riktig vårdag. Sol som värmer och doften av varma gamla löv. Vi har gått en promenad ner längs sjön och 'fiskade' från badstranden. Tyvärr ser man alltid en massa saker som måste göras så här års. I år försöker jag låta bli att ens tänka tanken att vi kommer hinna göra något. Lågt ställda mål känns som ett måste nu.

Vår i stan

Det verkar som om världen redan har gått på påsk. På dagis är det halvtomt, och i morse när jag gick till jobbet kändes det sommarlovstomt på gatan. Kanske berodde det på att jag var lite sen. Jag fick först vänta på de försenade arboristerna som skulle hamla träden på gården, och stötte sedan på gårdsrenoverarna som lite oväntat kom just i dag för att avsluta jobbet.

Men hade det inte varit för det bleka vårljuset och den lätt nypiga luften, hade det känts som en sommarmorgon.

Den ljusaste årstiden

Apropå gårdagens utrop inser jag hur trista och tråkiga månaderna efter jul alltid känns i efterhand. Sega och långa som evigheter.

Medan de pågår tänker jag inte så mycket på saken, till skillnad från andra jag känner. Men sedan, när de första vårdagarna kommer, är det som om någon lyfter en filt från huvudet. Luft! Ljus! Ljud!

Man kisar lite ovant och drar djupa andetag. Plötsligt är livet lite lättare. I ett så tydligt årstidsbundet land som Sverige kanske våren är den ljusaste och luftigaste årstiden. Ljusare och luftigare än själva sommaren, just för att den kommer precis efter den mörka och tunga vintern.

En gång för länge sedan reflekterade en av mina då ganska nyanlända australiensiska kompisar över svenskarnas vårnoja. Det var helt omöjligt att gå någonstans med dem om man passerade lite natur, menade han, för de gjorde hela tiden avstickare upp i skogen eller ut på gräsplättar för att beundra än det ena, än det andra säsongsbundna naturfenomenet. Och om man skulle vilja ha ihjäl svenskar utan att råka döda någon utbytesstudent av misstag – vi bodde på studentområde på den här tiden – skulle man lägga sig på lur vid en blommande hägg. Utbytesstudenterna gick förbi, svenskarna stannade och luktade under en massa åh-ande.

Det tänker jag numera alltid på när jag går förbi blommande häggar. Så jag sniffar bara lite diskret i förbifarten. Bara utifall.

Det är vår

Ja, det syns kanske inte. Men det känns. I luften.

Förresten!!!

Det är ljust ute nu, vid dagishämtningstid!

Fabulous.

Hägg = vår

Vår i luften

Det ligger lite vår i luften, trots att vi just har haft det som kallast denna uschliga tid på året som ska föreställa vinter. Det är svårt att definiera vad den där luftvåren egentligen består av, men kanske en doft, en förändring i luftfuktigheten, en antydan till ljusare dagar, en nästan gripbar känsla av ... vårlighet.

För att köra med cirkeldefinitioner.

I alla fall haltar jag genom parken med barnen på väg till dagis och börjar tänka på kaffe på altanen, vårens första båttur, en eftermiddags grävande i lämplig jordplätt, några timmars släpande på ris och därtill hörande svärande. Små svällande knoppar mellan fjolårslöv, en antydan till något lätt, skirt grönt på björkarna, solen som äntligen värmer.

Så långt som till sommaren når inte tankarna innan jag rycker dem tillbaka – det blir för mycket på en gång. Var årstid ska njutas på sitt sätt.

Under den tidiga våren tänker jag särskilt på mormor. Långt bak i huvudet finns små minnesrester av att jag följer med henne runt tomten i Bagis medan hon njutningsfullt inspekterar vårens framåtskridande. Kanske är det verkligen minnen, kanske är det en kombination av egna känslor och bilder från 60-talet ur mammas fotoalbum. Oavsett hur det är med det, får jag en klump av barndomslängtan i halsen.

Kanske är det det som våren doftar: barndom.

Pelargontider

I dag stod jag ute i trappuppgången där jag vinterförvarar pelargonerna och inspekterade mina en gång så stolta trupper. De ser numera rätt ledsna ut. Jag är lite dålig på att vattna och vintern har kanske varit lite för varm för mina högst oregelbundna anfall med vattenkannan.

Några exemplar har torkat in till hälften och de kvarvarande bladen sträcker sig på väldigt långa halsar för att fånga ljuset. Jag minns inte det här ljussträvande växtsättet från förra året – och om något står de ju ljusare i år, eftersom de fick stå i fönstren ovan vårt våningsplan i stället för i dem under, där gårdens träd blockerar lite för mycket.

De stackare som fick besök av larven ser extra malätna ut.




Underligt nog har jag inga bilder av egna pelargoner. Som illustration får i stället tjäna en 10 månader gammal Sötprick när hon gjorde sitt bästa för att ödelägga farbror C:s blommor.



Man kan inte stå och glo deprimerat på halvlik. Så jag plockade in de värsta och delade upp dem i två kategorier: de som faktiskt redan döden dött eller var så långt gångna att inte den minsta stickling kunde tas, och de som behövde ett möte med kniv och sekatör. Fördelningen blev ungefär 50-50 (jag glömmer behändigt bort de lik som jag avlägsnat tidigare) och jag fick fyra sticklingar att stoppa ner i såjorden.

Nu står de nya sticklingarna tillsammans med småttingarna jag köpte på Weibulls häromdagen. Och det var ju bara tvunget att gå in på Rockdala för att komplettera lite sorter som inte velat för mig tidigare – allt i förhoppning om att det inte var mitt fel att de inte klarade sig, utan någon slags omständighet.



Så vid sommarflytten ut till landet, kommer maken att få grumsa, oförstående men överseende, över de svårlastade pelargonerna i år igen.