Köbloggning

Vi sitter i färjekön och väntar på att bli förda till fastlandet. I morgon ska det nämligen stickas i fingrar och armar: blodprov för Pånken och tbe-vaccin för oss andra. Det är en fanastisk kväll och alldeles nyss konstaterade vi att det ju är skönt att vi tog sen semester. Så att vi har tre veckor kvar i stället för bara några dagar.

Om jag nu bara kan få till en bild att stoppa in (premiärblogg på telefonen).

Nix, får återkomma. Blogger gillar inte iPhone. Borde ju finnas en app precis som för Wordpress!

Hemmakatt med halsont

Varje gång jag åker bort, i bemärkelsen hälsar på hos någon några dagar, inser jag vilken hemmakatt jag är. Får hemlängtan efter ett dygn, vankar runt och vill bara hem.

Det är inte själva bortavaron från hemmet som är problemet, utan att vara i ett hem som är någon annans, där jag inte kan styra mig själv och inte har mina vanliga grejer att göra. Därför är det inte något problem att åka iväg en vecka till något semestermål eller så; det är det där att varken ha det vardagliga eller något helt annorlunda, bara befinna mig som som gäst i någon annans vardag.

Det här berättar jag efter två dygn hos svärmor på landet. Första dygnet gick bra, sedan kände jag den bekanta oron slå till. Som numera yttrar sig i det ack så välbekanta illamåendet. Inte blev det bättre av att Sötpricken fick en liten omgång magont, ett slags knip som återkommit med oregelbunden intervall de senaste månaderna och inte riktigt har någon tydlig förklaring. Konstiga småkrämpor hos barnen orsakar mig nämligen oro nuförtiden, och av oro mår jag illa ...

Nu är vi i alla fall hemma på egna landet och det känns bra igen. Ja, förutom halsontet som kommit och gått en vecka. Men det är en värdslig sak.

Pang i ryggen

Förrförra helgen satt jag vid datorn när det liksom bara small till i höger sida av övre ryggen. Ena sekunden var det bra, andra gjorde det skitont i skuldra och axel. Det var som om ryggen plötsligt bestämt sig för att nej, nu får det vara nog! och drämde till med en ordentlig låsning. Efter hjälp av masserande make släppte det värsta, men hela högersidan har känts hård som en betongvägg.

Även om själva det akuta påslaget kom som en överraskning, är jag inte så förvånad. Jag har känt mig lite stel på höger sida i största allmänhet, inte bara axel och rygg utan också höft och vad. Borde ha ringt till naprapaten för länge sedan, men det blir liksom aldrig av och det är så mycket annat som händer. Jobb, sjuka barn, jobb, sjuka barn. Och så.

Men i förrgår kunde jag inte nonchalera det onda längre. Det kändes som om någon spänt ett järnband mellan skuldran och hjässan och sedan roade sig med att spänna det allt eftersom. Mycket uppgivet slog jag numret till naprapaten, för jag var säker på att de hade gått på semester. Men det hade de inte och det fanns till och med en tid igår. Jag fnittrade nästan av glädje över utsikten att slippa spännbandet.

Och jävlar vad jag behövde den där behandlingen! Naprapaten utstötte små oj! och men! när hon försökte få lite ordning på mina galna muskler. Naturligtvis hittade hon spänningar och låsningar på ställen som jag inte hade märkt.

I dag är jag fortfarande stel förstås, men högersidan känns bättre. Däremot börjar det mumlas i musklerna på vänster sida ... Tur att jag ska dit på måndag igen.

Vanligt, märkligt och fotbollande nederländare med snygga namn.

I dag var en alldeles vanlig dag som har känts märklig på någon vänster. Kanske är det åska i luften? Kanske är det att jag suttit större delen av dagen och debatterat sedelbränning på Facebook? Kanske var vitkålssalladen som jag åt till lunch lite off – trots att de brukar hålla i evigheter – eller så är den konstiga känslan i magen bara den gamla vanliga?

Klockan åtta tittade jag på klockan och undrade om man kan gå och lägga sig så tidigt. Nu när Nederländerna verkar göra en så bra match (3–1 alldeles nyss), var det väl tur att jag inte gjorde det. Fast läget i tv-soffan skulle kanske vara bättre om maken, vars födelsedag det är, slutade säga "Sneijder, Sneijder!" hela tiden.

Själv säger jag "van Persie, van Persie". Låter mycket bättre.

100.000 kronor – så mycket mer tjänar män per minut

I dag eldade Feministiskt initiativ upp 100.000 kronor i Almedalen, för att uppmärksamma skillnaden mellan kvinnors och mäns löner. Summan motsvarar vad män tjänar mer per minut, och har donerats i kampanjsyfte av Tomas Mazetti och Per Eriksson från reklamkollektivet Studio Total.

Genast dyker det upp en massa tyckare som anser att det är osolidariskt att Fi eldar upp pengarna. Hade det kommit samma reaktioner om pengarna lagts på en annons i DN? Eller är det själva eldandet som upprör?

Birgitta Ohlsson menar att man borde ha lagt pengarna på att rädda 400 flickor från undernäring. Fair enough. Det är egentligen ett betydligt bättre sätt att använda pengarna på, det kan jag hålla med om.

Men jag undrar: Hur många barn kunde FP:s kampanjbudget ha räddat från att svälta ihjäl?

En riktig stol

En gång fick institutionen där jag var doktorand för sig att alla som jobbade där skulle få bra stolar. Ja, otroligt nog även vi obetalda som annars liksom på nåder häckade i det gemensamma doktorandrummet, som vi inrett med överblivna möbler, hämtade från universitetets katakomber.

Så vi blev ivägskickade till en särskild liten avdelning på andra sidan Roslagsvägen, där en ergonom eller något liknande fantastiskt visade olika stolar för oss. Vi fick sitta och prova, och säga saker som "nej, den är för hård" och "jag behöver högre rygg" och "finns den här med arm- och nackstöd?" – en utomvärldslig upplevelse för en student som aldrig haft en fast arbetsgivare.

Några veckor senare levererades stolen; den var röd och hade hög rygg och både arm- och nackstöd och gick att luta tillbaka så att den närmast påminde om en vilstol. Den var fantastisk och jag älskade den som man bara kan älska en skön sittmöbel.

När jag lämnade institutionen några år senare packade jag ner mina böcker och pärmar och den dator som var min egen, men det enda jag egentligen ville ha med mig fick stanna kvar. Stolen. Jag klappade om den och gick ut genom dörren med mina kartonger och kassar och en stor klump i halsen.

Vad som hände sedan vet jag inte säkert, men jag är övertygad om att den doktorand som satt i rummet när jag sade adjö, och som börjat efter institutionens aldrig upprepade stolgenerositet, genast rusade och tog den. För att sedan i förbifarten och med illa dold triumf säga till doktorandkompisarna när de kom tillbaka från fikat att "hon hälsade till er och ja just det, jag tog hennes stol".

Jag tänker på den där stolen ibland. Nu till exempel. När jag gärna hade lutat mig tillbaka i vindfläkten från dörren, lagt upp fötterna på skrivbordet och tagit mig en liten lur.

Valpejl gör en nyfriserad pudel

Valpejl.se väljer att omvärdera det underliga beslutet om vilka som får svara på deras enkäter och öppnar nu för alla partiers riksdagskandidater att lägga upp svar.

Det kan löna sig att protestera. Så protestera mera!