Från skrivbordsstolen

Skriver på ett inlägg om vår fantastiska Italien-semester men märker att det är väldigt hårt jobb, av någon anledning. Jag ska skriva något, för vi hade det så himla bra, men det kommer inte bli något direkt höjdarinlägg. Och det kommer att ta ett tag att få ihop.

Önskar så att min kropp samarbetade med mig och lade ner surret och ostadigheten så jag kunde börja röra på mig. Skulle verkligen behöva komma igång igen, det är kanske inte så förvånande men ganska skrämmande hur kroppen har ramlat ihop på de här månaderna. Plus 7 kg och minus typ alla muskler som inte är absolut nödvändiga för att hålla sig upprätt och andas. (Något av de där pluskilona härrör säkert från sommarens intresse för matemulsioner av olika slag, men ändå.) Jag får träningsvärk av att gå till tunnelbanan … Illa.

I gamla hjulspår

Jag hoppas i alla fall att jag är tillbaka i de gamla hjulspåren, lite åtminstone. Känns hoppfullt i dag, men så osäkert att jag inte vågar planera framåt. Tillbaka i lokalen efter sommaren är jag definitivt.

Egentligen har jag inte varit här i någon större utsträckning sedan i slutet av februari. Deprimerande att tänka på, så det ska jag inte göra nu.

Det jag ska göra nu är att arbeta lite. Få se, var har jag pennorna …?

Bu för söndag

Söndagar på landet är alltid lika trista, oavsett om de avslutar semestern eller bara följer på en lördag. Eller egentligen är det inte söndagarna på landet i sig som är trista, de är faktiskt väldigt bra; det trista är förstås att man ska packa ihop sig och lämna huset precis när det känns som bäst. Och det slår inte fel, det är alltid på söndagarna som det känns som bäst. Dessutom brukar det vara finast väder då, men så var det inte nu: lördagen var faktiskt betydligt väderfinare.

Jag tänkte också i går kväll på det underliga faktum att jag älskar landet-huset och vill alltid vara där, men skulle inte för mitt liv vilja bo där jämt. Kanske om det låg någonstans i utkanten av Vasaparken, men inte annars. Så det är ju rätt tillfredsställande att komma hem till lägenheten, också. När man väl lyft in alla påsar och kassar och packat upp dem. Någon gång på måndagskvällen …

Såsigt

Vi försöker avsluta sommaren med flaggan i topp: årets grillfavorit hamburgaren, med coleslaw med aioli i, à la Smaskens-Annika. Det var i alla fall med de recepten vi började, nu har jag glidit iväg med egna tillägg och fråndrag.

Men hur jag än har gjort har jag inte fått aiolin att bli majonnästjock den här sommaren. Det har alltid gått förut, och det här bekymrar mig mycket så jag har försökt med mitt gamla majo-recept, med Annikas aioli, med improvisation, med recept från en annan kokbock, med handvisp, med mixer, med elvisp … Men det finns en viss gräns i vår mathållning för hur mycket aioli och majonnäs det behövs, och i och med dagens dos vi har nog nått den. Med råge.

Och fortfarande blir det mest sås av det hela. Gah.

Enter: sensommar

I dag är det tydligt och klart sensommar. Inte höst, för fanken, men inte längre bara sommar. Vet inte om det innebär att jag hade rätt häromdagen eller om jag bör be om ursäkt för mitt utfall, men det är bara att konstatera: Högsommaren är förbi. Alla kommande dagar med värme är undantag som bekräftar regeln.

Jag hade tänkt att illustrera detta faktum med en bild på naturen, inklusive en gulnande björk som inte alls klarade av torkan som var förut, men det blev bara en grön tapet. Måste skaffa en riktig kamera, Iphonen räcker inte alls. Går inte att zooma vettigt och jag gillar verkligen inte det här att kolla motivet på en skärm som dessutom inte går att se något på när det är för ljust. Så här kommer en bild på barnen, som i detta nu (eller okej, för en timme sedan) tillsammans med sin far är på väg meddelst Waxholmsbåt till Gröna Lund.

Från vänster: Sötprick, Gullpånke.

Typish!

Äntligen mår jag lite bättre efter en dryg veckas skov med högt högt susande öron, högvoltssurrande i kroppen och illamående – nu surrar det som vanligt lite i bakgrunden – och går ut för att klippa ner den förbaskade rosbusken som växt till sig för mycket och sträcker sina taggar mot oss på trappen.

Och så börjar det regna.

Det är kanske lite egocentriskt att koppla ihop de två sakerna, eftersom det har regnat en hel del de senaste dagarna. Men ändå.

Typish.

Inget sommarslut här, inte

Det verkar som om den övervägande delen av min bekantskapskrets börjar jobba i morgon. Det anar jag eftersom folk plötsligt börjar snacka om att sommaren är slut: mina Facebook- och Twitterflöden är fulla av sådana kommentarer.

Den sjunde augusti ska alltså sommaren vara förbi, för att det regnat under dagen? Kom igen!

Sommaren tar slut den 15:e augusti, för då är vår semester slut. Oavsett om det regnar eller är 27 ° i skuggan.