Nu är det visst snart jul igen

Borde antagligen vara lite mer stressad över det här med jul – har t.ex. inte köpt en enda julklapp. (Eller har jag det? Måste kolla det hemliga stället där jag brukar förvara klappar jag kommer på under året.) Men peppen är lika med noll. Maten ordnar sig, granen ordnar sig … Tyvärr ordnar sig inte klapparna av sig självt.

Ouff.

Kommunikation

Eftersom jag ville gärna ha en sovmorgon i dag och maken skulle upp och iväg väldigt tidigt, sa jag till barnen att de skulle få fixa frukosten själv. I går kväll plockade jag fram tallrikar och glas ur skåpen och placerade grejerna i kylen så att de skulle nå utan att klättra.

I morse – om man i en småbarnsfamilj kan kalla klockan tio "morgon" – när jag kom upp hittade jag den här lappen (mjölken var tydligen nästan slut) med svar och allt från sjuåringen:

PS till tomten

Ehehrm. Förlåt att jag stör. Jag är inte säker på att det är en Kitchen Aid jag vill ha. En Bosch kanske är bättre?

Du undrar förresten kanske varför jag vill ha ny när jag har mammas gamla Assistent? Jo, den är lite för stor för de degar jag brukar sätta. Och lite för bånglig.

Men jag vet. Lyxkonsumtion kan tyckas. Tack ändå, snälla tomten.

Skärmytsling i Vasastan

I dag när jag och Femåringen kom gående uppför backen till förskolan fick jag se tre barn från hans avdelning som viftade med varsin vit och spetsig grej. När vi närmade oss grinden sprang de fram för att hälsa på Femåringen, och jag såg att det var ett slags papperssvärd, som långa dolkar, som de hade i händerna. Jag frågade vad det var och en av dem berättade stolt att hans mamma hade gjort dem. Mitt förslag att de skulle gå in med svärden och lägga i sina lådor bemöttes med att hans pappa (som jag sett vinka adjö precis när vi kom) minsann sagt att det var okej att leka med dem.

Det var tydligt att personalen inte sett något än – det är alltid så mycket folk så där dags och ungarna befann sig i ett hörn av gården – så jag gick bort till närmsta pedagog som jag känner lite. Hon fick genast bekymmersrynka i pannan och gick iväg för att befria dem från vapnen. När det var gjort berättade hon att de faktiskt var rätt vassa. Inte så att de kunde ha orsakat några direkta skador, men hade om oturen varit framme kunnat rispa någon i ansiktet rätt rejält.

Jag är så himla förvånad – de här föräldrarna uppfattar jag som vettiga och trevliga människor. Vad fick dem att 1) tillverka vapen och 2) säga åt barnen att det är okej att leka med dem på förskolan?

WTF, liksom.

Hej jultomten!

Jag vet att jag helt misslyckats att få barnen att tro på dig, trots att deras far lagt hela sin teatersjäl på att gestalta dig (du kunde väl ha dykt upp själv då!), men jag önskar mig verkligen det här i julklapp:

Ipad. Jag behöver den inte, men jag vill ha.
Systemkamera. Jag behöver den inte, men jag vill ha.
En Kitchen Aid. Jag kan intala mig att jag behöver den. Vill ha.

Tack i förskott.

I dunkla dagar

Nu kommer den här tiden när det skymningen lägger sig i hemmahörnen redan vid fikatid, när lamporna i fönstret lyser som som hemtrevnadssignaler i en annars dunkel värld, och varje utflykt från det vilsamma halvmörkret inomhus till den gråa eftermiddagen utanför är en strapats.

Det här är dagarna när Tennstopets neonskylt skiner som en vägvisare mot oss när vi traskar den hopplösa höstvägen genom Vasaparken: här är civilisationen, här är ljuset!

Inte undra på då att man har blivit kär i sin nya lampa! Trots att den sitter snett, för högt och inte kan vara tänd för att lampan är överdimensionerad för dimmern. Det går ju att åtgärda. Så här fint är det när den lyser:

Ja, det är en skitdyr lampa. Dock begagnad.

Fortsätt klicka på gilla, för fan!

Hittade en länk som jag sparat, till en ledarkrönika i Aftonbladet: Fredrik Virtanen om slacktivismen.  Diskussionen har varit igång tidigare, och nu som då undrar jag: Vad tror man att de som klickar på "gilla" hade gjort om de inte hade haft Facebook? Hade de då slängt sig framför flygplan på väg att deportera ensamma senildementa åldringar? Hade de författat långa brev till lagstiftarna?

Nix, de hade inte gjort någonting. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Slacktivismen står nämligen inte i kontrast till den "vanliga" aktivismen utan till icke-aktivitet. Den icke-aktiviteten handlar i de allra flesta fall heller inte om att de människorna inte bryr sig, utan för att de har så mycket vardagligheter att bry sig om. Och det vardagliga är betydligt mycket mer påträngande än det som händer i resten av samhället och världen.

Så det där gilla-klicket eller delningen på Facebook av en upprörande artikel betyder faktiskt något: den gör skillnad för den som gör det, genom att hen får chansen att markera, för sig själv och för sina vänner, vad som rör och upprör henom. Att det sedan gör varken till eller från för den person eller den fråga det gäller, det spelar ingen roll. Säkert är i alla fall att det inte skadar.