Lördagsnix

Nä. Barnen var ointresserade, så det blev 45 minuter. Inte lyxigt alls, bara en kort paus. (Som om en timme hade varit så jädra länge heller.)

Jag behöver semester, känner jag. En lång. Tyvärr är det snarare arbetsläger som väntar, när maken åker iväg på 10 dagar lång arbetsresa om en vecka.

Just nu vill jag inte alls vara med. Inte alls.

Lördagslyx

Maken har tagit barnen för att leka i Vasaparken. De kommer att vara borta en timme kanske.

Ah!

Märkligt på morgonen

I dag när jag lämnade Sötpricken (Gullpånken är lite förkyld och hemma med likaledes förkylda pappa) blev jag helt förskräckt. Det var ingen där på dagis! Helt tomt på gården!

Så vi klev in, i tyst förskolebyggnad. Sötpricken pekade på en kompis ytterkläder som hängde, så någon var där i alla fall. Så vi gick upp till avdelningen, utan att klä av Sötis, där vi inte hittade en enda unge men dock två pedagoger. "Är det stängt?!?" frågade jag förvirrat.

Det var första gången någonsin, på två år, som jag har lämnat inne. Förutom Lucia, då. Visst, det kan hända någon gång att barnen blir inskickade när de kommer, för att de ska göra något särskilt eller för att det verkligen spöregnar, men det är alltid pedagoger och barn ute om morgnarna.

Pedagogerna skrattade och sa att kombinationen snögegga som höll på att frysa över hela gården och väldigt få barn hade fått dem att stanna inne lite längre än vanligt. Och barnen var i matsalen där nere.

Så vi gick ner och klädde av Sötpricken, och gick in i matsalen där ett tiotal barn satt och läste och pysslade.

När jag gick därifrån, över den tomma gården, kändes det fortfarande märkligt.

Genus och snickeri

På Kanal 5 går ett snickarprogram som heter Arga snickaren. Varför fattar jag inte, för så arg är han inte. Möjligtvis lite barsk. Programidén är i alla fall att han – och hans bygglag – åker hem till folk som inte lyckats få klart en renovering och hjälper dem.

På pappret låter väl som vilket annat byggprogram som helst, men det är det inte. Tyngdpunkten ligger nämligen inte på snickrandet eller inredningen utan på personerna – ofta par med barn – och deras oförmåga att både vara realistiska och att få tummen ur. Som i gårdagens program, när pappan gått upp på den fungerande men lite sunkiga övervåningen och rivit allt in på brädväggarna, och sedan gått in i väggen (no pun intended!) och lämnat allt så. På bottenvåningen trängdes familjen i feldisponerade och dragiga rum, medan mamman hade beslutsångest och bromsklossade i största allmänhet.

I de program som jag sett hittills har det varit så: Tidsoptimistiska män med en grovt överskattad bild av sin egen snickarkomptens och en oförmåga att koncentera sig. Kvinnor som antingen har för mycket eller för lite idéer, som oroar sig och som får ta hand om barnen i omöjliga boendemiljöer. Gemensamt för paren är också att så fort kvinnan får en uppgift av snickaren att göra, så nog står mannen där och "hjälper till". Eller tar över helt.

Kolla in Arga snickaren nästa onsdag! Det är en lysande genusstudie i det lilla.

Uppehållstillstånd

När jag läste om Lollo från Lund och Migrationsverkets handhavande av hennes fall, blev jag minst sagt förvånad över att hennes uppehållstillstånd, klubbat i Migrationsdomstolen, blivit överklagat till Migrationsöverdomstolen. Vem överklagar sånt, undrade jag. För inte kunde jag föreställa mig att det var det statliga verket som varit framme med ett överklagande.

Men så är det. Svenska Migrationsverket ser det som sin uppgift att överklaga domar från Migrationsdomstolen. Så få asyl- och uppehållssökande som möjligt ska få stanna i Sverige, tydligen. Stämmer det med verkets uppdrag? Detta måste undersökas vidare, märker jag.

Sådär!

Nu är alla glada.

Ny kompis

Stämningen har lättat lite.