Lat helg

Det här verkar utveckla sig till en lat helg. Det är slaskigt ute, och barnen har inte den minsta lust att gå ut (det brukar de inte ha, om det inte är något speciellt som skridskoåkning med farbror Kalle som lockar; antagligen är de helt ute-trötta efter veckorna på förskolan). Vi har inte heller någon lust att gå ut, men maken makade sig i alla fall iväg och köpte bullar och biskvier till fikat förut.

Jag har ansat pelargonerna och tagit sticklingar, som nu trängs på fönsterbrädan framför mig. Funderar, för tredje året i rad, om jag inte egentligen borde hämta ner makens gamla lysrörslampa för att ge dem lite bättre förutsättningar.

Snart är det dags att göra mig i ordning och gå iväg på fest; maken blir hemma och får heja på Kalla & co i ensamhet. Eller utan mig i alla fall, han lär väl ha förhoppningsvis sovande barn i knät.

Oväntat icke-möte

Världen blir lite skev när man sitter på Apoteket och väntar på att bli betjänad, och ser en gammal idol – eller vad man kallar en musiker vars musik man gillar – från ens ungdom gå förbi med en nässprej i handen.

Sedan hamnar man bakom honom i kön, och plötsligt märker man att man gnolar lite halvhögt: hm-hm-hm-hm, hm-hm-hm-hm ... Men han hörde det nog inte.


The Wannadies - Hit
Uploaded by samithemenace. - Independent web videos.

Tryck för större skärm, annars blir den klippt i kanten!

I snökaosets land

Man måste ju undra när långa tider med mycket snö och vinterkyla blev ett stort problem i Sverige. Någon gång under de tjugo senaste åren, kan jag tänka mig. Tjugo år med övervägande snö- och kylafria vintrar. Nu vojar sig folk över snön, "hur mycket snö kan det komma?", som om det vore något underligt med snö.

När jag var liten var det alltid snö. En snöfri vinter kan jag inte ens minnas. Men de som är äldre än jag kanske har några att plocka ur rockärmen.

Efter gårdagens t-baneturer (hemresan gick helt smärtfritt) bestämde jag mig för att stanna hemma i dag. Eftersom jag dessutom hade en ganska stark släng av mitt gamla illamående i går kväll, var det rätt skönt att gå genom helvita Vasaparken i –18° med glada barn, lämna av dem inne (för andra gången på tre år) och sedan vända hem.

Det enda jag är lite purken på är att jag var tvungen att ställa in farmors barnvaktande, och att jag därför missade ett möte. Det kändes helt enkelt inte rimligt att hon skulle ta sig hit, meddelst pendeltåg och tunnelbana, för mindre än något livsviktigt. Och det var inte mötet.

SL, ska information vara så svårt?

Eftersom maken åker iväg måndag, tisdag, onsdag måste jag jobba idag – tajt tidschema och både hämtning och lämning på dagis går inte ihop – och att jobba hemma kommer bara inte på fråga. Y'all with children know why.

Så jag vadade mig genom snödrivorna till tunnelbanan (okej, de hade plogat så jag kunde trippa fram) och kom ner till en lätt befolkad perrong sådär 10.30. På informationstavlorna stod att trafiken var oregelbunden på grund av banfel. Okej. Så jag väntade. Och väntade.

Cirka 10.40, samtidigt som ett tåg kom åkande söderut – jag skulle norrut – på fel perrongsida, skrapade det till i högtalaren och någon meddelade dem "som ska in mot city" att tåget befann sig vid Sandsborg. Förutom att det som information betraktat var rätt knapphändigt, är det lite märkligt formulerat – även folk som redan är "i city" kan vilja åka norrut; implicerar det kanske att tåget vänder vid T-centralen?

Några minuter senare kom ytterligare ett tåg söderut på fel perrongsida. Varken i samband med det eller det första gavs mer information än att tågföraren ropade ett sedvanligt "mot Högdalen". Jag såg flera personer som missade tågen för att de stod lite i sin egen värld och väntade på fel, d.v.s. rätt, sida.

Sedan väntade vi. Ibland knäppte det till i skenorna, på det där sättet som får varje tunnelbanevan stockholmare att lystra och börja spana efter ankommande tåg i tunneln, men inget hände. Vi väntade lite till. Ingen sade något i högtalarna. Nya människor kom ner och ställde sig för att vänta. Skyltarna visade fortfarande "oregelbunden trafik p.g.a. banfel". Vi väntade.

Och så kom äntligen tåget mot Hässelby. Sakta gled det in och dörrarna öppnades. Föraren öppnade inte sin dörr som de brukar göra, utan häckade inne i hytten. Inte ett ord sade hen, utan stängde bara dörrarna, körde iväg och lät den inspelade rösten tala om att nästa station var Bandhagen.

Jag kom fram till slut. Det kunde ha varit värre (jag hade t.ex. kunnat vara en av dem som fick vänta ute på öppen station), och jag blev bara en halvtimme sen. Men kära SL (eller vem det nu är som kör för SL, jag hänger inte med i de svängarna), kan man inte kosta på sig lite information?! Så att passagerarna vet vad som händer och kan ta välgrundade beslut om huruvida de ska fortsätta vänta eller hitta alternativa sätt att ta sig fram.

Frågan är om jag kommer att våga chansa på att t-banan går som den ska när jag ska hem ...

(Jag försökte leta fram en tunnelbanekarta för dem som är oorienterade i Stockholms undergrund, men jag hittar ingen bra på en enkel sökning och nu måste jag jobba.)

When it rains, it pours

Helt plötsligt sitter jag med mer jobb än jag egentligen klarar av på en gång. Två bråttombråttom-grejer och en "så snart som bara möjligt". Fick tyvärr till och med tacka nej till en liten men intressant grej som skulle ha kunnat vara ett första steg på en utökning av mitt tjänsteutbud. Det var nämligen bråttombråttom det också, och det finns en gräns för hur många saker man kan knöka in samtidigt. För mig går den gränsen vid två.

Så den potentiella uppdragsgivaren som jag i måndags klagade min låga beläggningsnöd för, fick till sin stora förvåning ett "nej jag hinner inte" som svar på sin fråga. Snöpligt. Men hon förstod. Kommer man på fredagseftermiddagen med något som uppdragsgivaren (hennes i sin tur) vill ha klart över helgen, måste man vara beredd på att det kan finnas hinder i vägen.

Det är inte alla som fattar. Som t.ex. den uppdragsgivares uppdragsgivare som stipulerade följande i tidsplanen för en korrekturläsning: "Korrekturläsaren får manuset på kvällen 23/2 och lämnar det på morgonen den 24/2." Och där var hindret ändå sådana grundläggande saker som, tja, sömn.

Kanske snarare varför man INTE ska följa valbevakningen på DN.se?

DN.se väljer att som inför EU-valet utesluta partierna utanför riksdag, landsting och kommun i valbevakningen inför höstens val. Trots att läget just nu i deras egen "opinionsundersökning" på webben visar att 17 % av de som svarat tänker rösta på ett "annat" parti.

Att PP sitter i parlamentet, Fi gjorde goda resultat i EU-valet och att SD är på (oroväckande stark) frammarsch och borde synas i sömmarna i stället för att gömmas, det ignorerar man. För tänk vad krångligt det skulle bli med fler partier att hålla ordning på! För att inte tala om att det skulle behövas utökade analyser av problem och frågeställningar som inte håller sig till den gamla välkända höger–vänster-skalan!

Skral variant av bevakning, måste man säga. Kollar man åt alla håll utom åt ett brukar det vara därifrån någon dyker upp och biter en i rumpan.

Barn, sjukdom och sorg

En vän till en vän har dött, och när vi började tala på vår mejllista om hur man hanterar barns sorg dök minnena upp av hur det var när mormor var sjuk, när jag var 8 år.

Hon hade cancer i magsäcken och mådde (förstås) mycket dåligt. Jag minns den dagen när hon blev akut sjuk – hon hade väl varit lite dålig ett tag, men så svimmade hon på hallgolvet och morfar ringde efter mamma så vi kom dit. Mormor ville inte åka ambulans (hon ville väl inte sjåpa sig inför grannarna, det satt i märgen: inte ta för mycket plats, inte vara till besvär), men det blev det i alla fall och medan vi väntade på den satt jag bredvid mormor på sängen och såg hur hennes puls tickade på halsen. Hon försökte lugna mig förstås och jag var väl inte rädd direkt – mormors hand var varm och torr som vanligt – men slagen av det märkliga. Sedan kom ambulansen och vi åkte efter i vår bil. Vid Serafen hämtade moster Gunvor och moster Britta (mammas mostrar) mig, och mamma var uppenbart oengagerad när vi sa hejdå.

Det var nog inte den här dagen, men någon dag i den akuta sjukdomsfasen var 1 maj och jag fick en ask Salta katten och så gick jag och mostrarna till Norra Bantorget och lyssnade på talen. Konstigt att jag inte minns mer av det märkvärdiga i att hänga med mostrarna! Jag älskade ju att vara med dem, särskilt moster Gunvor.

Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av mormors sjukdomstid. Hon var annorlunda efteråt, det minns jag. Inte alls min vanliga snälla och tålmodiga mormor. Hon skrek till och med åt mig någon gång; det hade nog aldrig hänt förut. Dessutom hade hon bytt ut sin typiska mormorsfrisyr, korta permanentade lockar, mot en Isa Quensel-frisyr: kort och rakt. Där satte jag ned foten, så fick det inte vara. Så hon lät håret växa ut lite igen – antagligen trivdes hon inte med det där strikta i längden heller. Det blev ett litet skämt det där: Malin gillade verkligen inte mormors nya frisyr och tvingade henne att byta tillbaka! När jag skriver det här nu, förstår jag plötsligt att det inte handlade så mycket om frisyren som om "nya" mormor.

Det som fick mig att börja minnas nu var det som nog gjorde mig mest upprörd av allt, efteråt. När mormor insjuknade trodde man först att det handlade om ett blödande magsår, en teori som antagligen avskrevs så snart de röntgat henne. Men jag hörde bara tankarna kring magsåret, och eftersom mamma och morfar och alla andra vuxna runt omkring var så upptagna med allt kring det sjuka och man säkert försökte skydda mig från alltför mycket sjukdomssnack – och från den rädsla man kände – talade ingen om för mig att diagnosen ändrats.

En lång tid senare, kanske så mycket som ett år eller mer, var mamma och jag och fikade med några vänner när mamma sa något i förbifarten till värdinnan om "mammas cancer". Och jag blev alldeles kall och alldeles varm och skrek: "Vadå cancer?!" Mamma blev nästan lika förskräckt hon, hur kunde jag inte ha vetat det? Ingen hade berättat, helt enkelt. Ingen hade dolt något heller, men man glömde bara bort att vara tydliga med vad som hände.

På ett sätt kan man säga att det inte spelade någon roll för mitt åttaåriga jag vad för sjukdom mormor hade – jag förstod ju att det var något allvarligt och att hon opererats och så vidare – men det där att inte ha vetat vad det var, var jobbigt.

(Mamma har säkert invändningar på händelseförloppet, men det är så här jag minns det.)

Uppdaterat 20.08:

Mamma, som inte vill eller kan kommentera the usual way, ringde och berättade att det inte alls blev någon ambulans; mormor framhärdade i att hon skulle ta taxi. Dessutom var jag tydligen uppe i Stadshustornet (tvärs över gatan från Serafen) med mostrarna, men det minns jag verkligen inte alls.