Ris och ros

Även denna lördag ägnar maken åt elden. Vi tog ner tre höga och yviga granar i höstas, så det är inte direkt brist på ris. Eftersom det inte är alls lika varmt som i påskas och det blåser rätt friskt på verandan sitter jag inne och hänger vid datorn i stället för att sola på verandan. Det är inte lika tillfredsställande, men får duga eftersom det i alla fall inte surrar i kroppen. Jag mår bara normalt märkligt.

Min utsikt. Notera den fladdrande flaggan och tvätten.

Barnen har lekt med kompisen på andra sidan vägen sedan i morse, men nu verkar de ha tagit en paus från varandra, för mina ungar sitter i soffan och tittar på Aristocats på video. (Ja, video.) Jag är tacksam över att de fattat att lite separation kan vara bra, för det gjorde de inte förra helgen och då urartade det hela i gråt och tandagnisslan. Inte så att de var elaka mot varandra, men lite otrevliga med dramaqueen-inslag. Kan bli så när man leker lite för intensivt.

Äpplet och päronträdet

Kväll på landet. Sexåringen och henses pappa har lagt sig. Vid köksbordet sitter jag vid datorn och på andra sidan bordet sitter Fyraåringen och lägger pärlplatta.

Med tanke på våra gemensamma sovvanor och hur det sett ut i min ursprungsfamilj – mamma och jag är riktiga nattugglor, och det har vi ärvt efter mormor – är det inte en avancerad gissning att det är så det kommer att se ut framöver.

Varken ett vanligt maskindiskmedel eller dito annons

När vi ändå är inne på oförklarliga saker i tidningen bara måste jag dela med mig av den här annonsen. Vi har sett den i den där småannonsdelen längst bak i månadstidningar som Allt om mat flera gånger, och varje gång kliar vi oss förundrat i huvudet.

Det är något med presentationen av detta fantastiska maskindiskmedel som … ja, inte känns särskilt kommersiellt.

Oh dear me, what has the world come to?

I dag läste jag mig igenom de sista tidningarna i en hög Svensk Damtidning från hösten och vintern – mamma tog en provprenumeration vår första sommar här och sedan dess hör det till att fördjupa sig i inhemska och utländska kungligheters och kändisars liv och leverne när vi är här – och hittade längst ner ett klipp från DN. Jag vet inte exakt när jag rev ur det ur tidningen, men kanske under sommaren eller hösten. Först mindes jag inte varför jag hade tyckt notisen var värd att spara, men efter en snabb genomläsning mindes jag.

För det första: Varför är det över huvud taget intressant för en svensk läsekrets att tre ledamöter av Överhuset har fuskat med boendeersättningen? Man undrar lite över nyhetsvärderingen här.

För det andra: Varför anses baronessan vara den intressantaste medlemmen av den bedrägliga tion? Är lorderna Paul och Bharia sådana genomsnittliga och tråkiga adelsmän att deras dåliga vandel inte anses vara värd att ta upp särskilt? För inte handlar det väl om att baronessan är en kvinna? Jo måhända – kanske föräntar man sig intet annat än lurendrerier av manliga lorder, men de där kvinnorna, dem tror man ju lite mer om. Pukkha sahib, you know.

För det tredje: Varför upplyser Dan Lucas, London, oss om att baronessan är född i Bangladesh? Beror det på att bangladeshier, liksom den genomsnittlige pären, är mer benägna att fuska med ersättningen eller att de är mindre så? "Tänk att hon agerade så bedrägligt! Hon som är från Bangladesh allt! Det hade man aldrig kunnat tro." Huvuden skakas, tekoppar rister – such unexpected behaviour, my dear!

För det fjärde, det som gjorde att jag fastnade i notisen och läste om den lite noggrannare (och tur var väl det, för annars hade ni inte fått läsa ett sådant spirituellt nonsensinlägg sisåsådär ett halvår senare):

Varför är det intressant att hon är muslim?

Påskafton

Påsken blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jo, riset skulle eldas, det skulle det, men jag föreställde mig att vi skulle göra det tillsammans. Nu är det maken som eldar medan jag sitter på verandan och surrar i kroppen.

Jävla skit, helt enkelt.

Det luktar!

Stackars Lotten sitter på ett tåg, överfallen av lukter och dessutom tre av de vidrigaste man kan tänka sig i kombination: dålig hygien-lukt, svettlukt och för stark parfym-lukt.

Jag sitter just också och irriterar mig över en lukt, dessvärre är det en som kommer från mig själv. Jag köpte just en ny burk av – trodde jag – min fantastiska ansiktslotion. Försäljaren informerade mig om att tillverkaren ändrat konsistensen, men när jag smorde på mig den insåg jag att den inte bara är tunnare utan också luktar betydligt mer påträngande än den gamla. Fy fader. Dessutom är den inte alls lika fuktgivande som i gammal variant, men det problemet hamnar på andra plats efter den lätt stickande parfymlukt som nu kommer från mig själv och själva den kroppsdel där näsan sitter.

Kommer jag att stå ut? Det skulle vara för att den kostar 655 spänn …

Det bakas igen, maskinellt

Vi har dammat av bakmaskinen (både bildligen och bokstavligen) efter en långlång period av ickebakande. Jag vet inte riktigt varför den hamnade i bakvattnet (ehehe) efter att ha gått så gott som dagligen i säkert två år: kanske var det att degskålens kollaps ledde till att vi kom ur rutinen att baka och inte ens en nyinköpt degskål kunde leda oss tillbaka; kanske var det brödbutikens uppdykande precis på andra sidan gatan som gjorde't. Oavsett hamnade vi plötsligt i lingongrova-träsket igen. För brödbutikens galet goda surdegsbröd är ju för dyra för att äta till vardags.

Men nu har alltså den vuxna delen av den här familjen tröttnat, än en gång, på lingongrovan. Hos barnen är den fortfarande en succé, men saknaden efter den lindras av att bakmaskinsbröden har ett hål i botten, där degruntkörarmokajängen suttit under bakningen.

Håligt bröd med maskin i bakgrunden (ehe!).
Med på bilden också iPhoneradio och vattenkokare.

Egentligen skulle jag nog vilja baka själv, manuellt. Men vårt trånga kök, som saknar vettiga arbetsytor, och, framför allt, en alldeles galet dålig ugn, gör att det blir så komplicerat att baka och så tråkiga resultat att jag inte orkar med det.