Glasögonorm

Jag har fått glasögon. Eller fått och fått, de är inköpta för egna pengar. Det senaste halvåret har jag märkt att jag börjat krypa närmare och närmare datorskärmen – vilket funkar bra vid den bärbara hemma, även om jag får krum rygg och dålig arbetsställning allmänt, men inte alls går vid datorn på jobbet. Om jag ska komma på bekvämt avstånd till den måste stora skärmen dras så långt åt magen till att tangentbordet inte får plats.

Och nu kommer jag på en annan anledning till varför jag så sällan skriver något här: jag försöker kasta ner några ord i förbifarten i en paus, men jag blir ju fan avbruten hela tiden och glömmer bort mina tankegångar! Denna gång av telefonen, annars av ungar som vill något. Men ja, nu blir det rumphugget och så är det med det!

Jag måste ju skärpa mig!

Sedan förra inlägget har det varit så himla svårt att skriva i bloggen; det har känts som att kliva över ett jättestort hinder att bara skriva några enkla rader. Kanske är det för att jag inte vill skriva sjukdom och att det lätt blir det ändå eftersom whatever jag "lider" av är väldigt närvarande. Och kanske är det för att jag inte har beskrivit löpande vad för märkligheter som pågår i min ganska förvånade kropp och så fastnar jag på det.

Så en resumé för att komma vidare: Efter senaste inlägget har jag inte haft någon mer hjärtklappning. Däremot förorsakade den där tyngden över bröstet att jag åkte in till akuten dagen efter att jag skrev det där. Ekg gjordes och blodprov togs, men allt såg bra ut. Dagen efter det fick jag vad jag måste kalla ett anfall av märkliga känningar: det var som om en våg av … kyla och värme strömmade genom mig, en tyngd lades på huvud och nacke särskilt och jag blev helt matt. Det är så fruktansvärt svårt att beskriva, men det känns liksom som om jag hade blivit förgiftad. (Bäst att förtydliga har jag märkt: jag tror inte att jag blivit förgiftad, det bara känns som om.) Vågen kom och gick i några dagar men det tog nästan två veckor innan jag kände mig som i närheten av en människa igen.

Jag har varit hos min läkare, som tagit mer prov, inklusive för borrelia, ("allt ser bra ut") och remitterat mig till neurologen (hennes idé) och endokrinologen (min idé). Så nu väntar jag på de tiderna och försöker återgå till det normala under tiden. Ett något mer gungigt och osäkert normaltillstånd än förut, men jag behöver åtminstone inte sitta i soffan med huvudet i handen. Skulle tro att de som träffar mig inte ser något på mig. Men det är där. Hela tiden.

Så! Nu kan jag kanske börja blogga småsaker igen!

Välkommen till sjukdomsbloggen!

Vet inte om jag ens orkar skriva det här – bloggen har kommit att bli en enda sjukdomsblogg. Men okej.

Jag mår piss igen. Den konstaterade B12-bristen var inte roten till allt det onda. Inte för att jag egentligen trodde det, men jag hoppades ju. Nu blandas gamla och nya symptom – det senaste är hjärtklappning och en tyngd över bröstet, och gamla favoriter är illamående och en viss snurrighet.

Det sägs att det inte är något fel på mig; i alla fall hittar inget något. Jag undrar om alla möjligheter snart ska ha uttömts, och jag kommer att sitta här med mitt mående och förväntas leva med det. Och det känns så hopplöst. Jag har ingen dödlig sjukdom, har inte ont på något vis och kan ta mig genom dagarna, så det känns som om jag inte riktigt kan klaga. Men vissa dagar är det riktigt tungt, jag släpar mig igenom dagens punkter och tvingar mig att göra allt det som jag vill och tycker är roligt, trots att jag mår ... ja, piss. Det brukar gå bra: jag kan väl lika gärna sitta och må underligt på ett kul möte som framför något skitprogram i soffan, men det är jobbigt ändå.


Särskilt jobbigt är det att baxa två barn genom eftermiddagar och kvällar. Jag känner mig rätt ofta som en lusig hustru som inte riktigt orkar med att hjälpa till. Dessutom ställer mitt märkliga mående till det när maken åker på jobbresor – jag blir orolig för att inte klara av hämtningar och lämningar och han blir orolig det.

Nä usch vad deppigt. Men jag känner mig deppig.

Interludium

Vi är på landet. Solen skiner och om man blundar och vänder ansiktet mot den skulle det kunna vara en tidig försommardag.

Saker brakar ihop för oss. Ett element började ticka på ett oroväckande sätt i natt. Det är något fel på ventilationen till Separetten (toan), ick. Huvudsäkringar går utan uppenbar orsak, och när man byter säkring blixtrar det i skåpet. Eeeeh. Men vi har vatten!

Och i morgon fyller jag år. Grattis på mig själv!