Vet inte om jag ens orkar skriva det här – bloggen har kommit att bli en enda sjukdomsblogg. Men okej.
Jag mår piss igen. Den konstaterade B12-bristen var inte roten till allt det onda. Inte för att jag egentligen trodde det, men jag hoppades ju. Nu blandas gamla och nya symptom – det senaste är hjärtklappning och en tyngd över bröstet, och gamla favoriter är illamående och en viss snurrighet.
Det sägs att det inte är något fel på mig; i alla fall hittar inget något. Jag undrar om alla möjligheter snart ska ha uttömts, och jag kommer att sitta här med mitt mående och förväntas leva med det. Och det känns så hopplöst. Jag har ingen dödlig sjukdom, har inte ont på något vis och kan ta mig genom dagarna, så det känns som om jag inte riktigt kan klaga. Men vissa dagar är det riktigt tungt, jag släpar mig igenom dagens punkter och tvingar mig att göra allt det som jag vill och tycker är roligt, trots att jag mår ... ja, piss. Det brukar gå bra: jag kan väl lika gärna sitta och må underligt på ett kul möte som framför något skitprogram i soffan, men det är jobbigt ändå.
Särskilt jobbigt är det att baxa två barn genom eftermiddagar och kvällar. Jag känner mig rätt ofta som en lusig hustru som inte riktigt orkar med att hjälpa till. Dessutom ställer mitt märkliga mående till det när maken åker på jobbresor – jag blir orolig för att inte klara av hämtningar och lämningar och han blir orolig det.
Nä usch vad deppigt. Men jag känner mig deppig.
6 kommentarer:
Åh du! Trodde du hade kommit igenom det. Jag tror ju jag vet hur det känns, även om det inte hjälper. Och jag hoppas på bättring, och att det återvändande ljuset kan ge dig lite lättnad! Kram
Jag förstår att du känner dig deppig - dels för att du inte mår bra, och dels för att du inte få rnågon förklaring. Inte konstigt att du inte känner att du orkar med det du vill. Bara väldigt tråkigt. Hoppas du kan få svar, och kanske få hjälp/behandling!
Läste ditt inlägg och kom att tänka på en sak. Jag har ingen aning om din bakgrund och har heller inga färdigheter inom det medicinska. Dina symptom liknar dock de man kan få när man lider av panikångest (även kallad irrationell ångest).
Den "diagnosen" är inte helt lätt att utröna orsakerna till men det kan vara en kombination av andra diagnoser. Utbrändhet, ADHD, allmän stressårbarhet med mera.
Ovetskap är något som får en att må dåligt, mycket dåligt.
Bara en tanke.
Mikael,
Panikångest har kommit upp som ett spår, men jag ställer mig rätt frågande till det, av flera anledningar. Dels för att jag inte känner det som ångest, dels för att det är något konstant som ligger och bubblar, i och för sig med "attacker" emellanåt (jag har haft en attack sedan jag skrev det här, som sedan hållit i sig en dryg vecka och börjar klinga av först nu).
Dels för att jag verkligen inte mår dåligt psykiskt! Ja, förutom för att jag mår dåligt fysiskt! Kan man verkligen ha ångest utan att veta om det?!
Hej, hur går det med dig? Jag ville bara säga att jag är här och tittar in med jämna mellanrum och tänker på dig. Kram.
Sisådär går det. Är nästan tillbaka till där jag var före "attacken" – vilket inte är direkt vad jag skulle kalla normalt egentligen, men får duga för jag fungerar.
Men jag kommer liksom ingenstans med att blogga. Känner att jag måste skärpa mig lite, för jag tycker att det är roligt att blogga …
Skicka en kommentar