Ett lång lättnadens suck

Ett brev kom i dag. Jag öppnade och släppte fram en lång lättnadens suck.

Visserligen var det inte särskilt troligt att det skulle gå som förra gången, på grund av syskonförturer och annat, men man vet ju aldrig. Och som andra fall visar, är det inte rimlighet som avgör vem som hamnar var.

Jag får ett samtal från Försäkringskassan

Häromdagen ringde en person från Försäkringskassan. Hon hade till uppgift att gå igenom folks uppgivna sjukpenninggrundade inkomst, och när jag senast begärde tillfällig föräldrapenning när sjuåringen var sjuk plingade det tydligen till i något system, så nu var det mina inkomsts tur att bli genomgången.

Hon kunde konstatera att min sgi, baserat på de senaste tre årens deklarationer, var 20.000 kronor för hög – jag har helt enkelt tjänat betydligt sämre de senaste åren, i genomsnitt. Jag har varit medveten om det men skitit i saken, eftersom jag i alla fall inte får ersättning över miniminivån och barnen numera sällan behöver aktiv vård när de är sjuka.

Så, undrade Fk-kvinnan, kunde jag acceptera en sänkning av sgi:n?

Javisst för i helvete, sa jag, sänk bara ersättningen för det spelar i alla fall ingen roll. När barnen är sjuka vobbar jag i alla fall för det mesta och när jag är sjuk jobbar jag ändå, eftersom frilansare inte kan släppa ett jobb bara för att man själv eller barnen mår lite dåligt, och det är sällan som jag mår så kasst att jag inte kan jobba alls, och det är oavsett ingen idé att sjukanmäla sig för ni har tvingat mig att ha sju dagars karens – arbetslinjen, förstår jag – och hur många gånger tror man att man ska vara sjuk längre än sju dagar så man orkar anmäla?

Eller, det sa jag inte, inte till henne för det är inte hennes fel. Men hade jag träffat på Reinfeldt eller Borg hade jag fan … blängt jävligt surt på dem.

Något att fira?

Den här veckan är det inte bara internationella kvinnodagen på torsdag och min födelsedag i morgon. I dag kan jag också högtidlighålla att det var 367 dagar sedan jag mådde bra.

Hurra! Eller nåt.

Den satans tån!

Allt var kirrat för att jag skulle kunna ta en promenad trots bortrest make: soligt väder, lagom temperatur och mamma hitbjuden för att äta middag.

Men det ville inte den satans tån. Så nu sitter jag här och bloggar i stället för att ungefär nu passera framför Karlbergs slott i vårvädret. Tack för den, tån.

I hostans tid

Sjuåringens hosta är av den jobbigare sorten: hack hack hack. I går natt kändes det som om hon hostade mer än sov, så när hon lade sig i kväll och genast började hackhosta, bröt hon ihop. Det enda som gäller då är soffsovande i halvsittande läge, och eftersom hon absolut inte soffsover ensam är det bara för rara mor att inrätta sig i soffan. Hur min rygg mår i morgon vågar jag inte tänka på.

Godnatt från divanen!

Och på den femte dagen mjuknade hjärnan

Redan i torsdags lade jag märke till en viss uppmjukning i hjärnan, men nu är den helt geléartad. Jag känner hur det dallrar där inne, så fort jag vänder på huvudet.

Ibland är fem dagars vabbande ingenting. Ibland känns det som en evighet, och kanske särskilt de gånger man vet att de kommer att följas av tre dagars ensam-med-barnen-ansvar.

Det borde helt enkelt vara jag som åker till Tyskland på tjänsteresa i morgon.

Om barn

Sitter så här mitt i natten och tänker på hur oändligt svårbeskrivbart fantastiskt det är att ha barn.

För å ena sidan är de jävligt jobbiga, hostar hela nätterna så man inte kan sova, vägrar att äta maten man lagt ner en massa tid åt att laga, vägrar göra de mest enkla vardagsbestyr som att kissa (men gärna vill baka med en fast man själv helst vill göra det snabbt och enkelt) och får en att vilja begå snabb harakiri.

Och sedan, å andra sidan, är det fullkomligt ljuvliga. Lägger sina små varma armar kring ens hals, säger att "mamma är bäst, ingen protest", svarar helt naturligt på ens "jag älskar dig" med ett "å jag älskar dig mamma", och längtar något alldeles galet efter en bara för att man har gått iväg på en timslång promenad.

Om jag hade vetat, innan jag fick barn, hur jobbigt det hade varit att ha barn, hade jag utan tvekan valt bort barn. Utan tvekan. Jag är allvarlig: aldrig skulle jag ha utsatt mig för det här totalt livegna livet. Fast om man ska göra sådana "om bara"-lekar måste man räkna med båda sidor av myntet. Och det jag inte heller visste något om innan jag fick barn var all den påtagliga kärlek man upplever varje dag, till och med mitt i kaoset.

Frågan är, precis som med själva förlossningen: uppväger resultatet den smärta man måste uppleva för att nå det? Mitt svar är ja.

Och, det ska ni betänka, det säger jag när jag står inför en natt med en hostande sjuåring och en orolig femåring med feber. Betänk det, ni.

Ett annat slags sportlov

Vi har inget sportlov i den här familjen. I den mån någon av oss är sportig är det inte sådana aktiviteter som utövas i skidbacke en vecka i taget; den dagen det dyker upp ett enveckas karateläger kanske det blir annat ljud i skällan, men än så länge: nix. Vi jobbar på som vanligt.

Vilket betyder att femåringen går på förskolan som vanligt och sjuåringen på lovfritids i skolan. Så har det varit så gott som alla mitt-i-terminen-lov som hon haft hittills, och hon har aldrig haft några tankar om det. Det är lov, då går hon och en skara andra på lovfritids och det är jättekul med många roliga aktiviteter.

Men den här gången var det annorlunda. Det har börjat bli tydligt för henne att vissa andra aldrig går på lovfritids och att många reser bort. (Vi bor i ett s.k. medvetet område i Stockholms innerstad, där man rynkar på pannan över alla lov och "hur haaaar folk egentligen möjlighet att ta ledigt från arbetet så mycket", och sedan tar de själva ledigt från jobbet och åker med barnen till fjällen, Thailand eller, mer genuint, till den ärvda fäboden i Härjedalen.) Så förra veckan var hon ledsen: hon vill också vara ledig, också göra något roligt som alla andra och tänk förresten om ingen mer från klassen skulle vara där?

Det var alltså med viss fotsläpning som hon gick till skolan i måndags morse. Stämningen lättade redan vid skolporten när hon träffade på en av klasskamraterna, och när vi väl kom upp till korridoren och såg flera brydde hon sig knappt att säga hejdå till mig och brorsan. På eftermiddagen var det den vanliga glada ungen som hade med sig hem ett roligt schema för veckan: skridskoutflykt, innebandyturnering ("Man behöver inte vara med om man inte vill, men det vill jag!" *glada hopp i stolen*), utflykt till Stora skuggan med mellismatsäck ("Jag vill ha varm choklad!") och, på fredag, korvgrillning på skolgården.

Synd då att hon fick 39 graders feber efter middagen. Och missade skridskorna, innebandyturnering och utflykt. Nu hoppas vi att hon kan gå i morgon, så hon åtminstone får grilla lite korv.