Med stor vånda

Jag håller på och söker jobb. Vilket mest innebär att jag ångeststirrar på inledningen till ett personligt brev, utan att fatta hur någon ska tycka att det jag borde skriva är relevent eller ens det minsta intressant.

Så är i alla fall läget på arbetsfronten nu. Efter 18 år som frilansare, varav 11 av dem på heltid, har jag till slut ruttnat på det. Jag har liksom aldrig kommit vidare, vare sig i arbetsuppgifter eller inkomst. Varje gång jag har haft något slags genombrott, med nya intressanta jobb eller möjligheten att höja arvodet, har det följts av ett bakslag: en längre tid utan några uppdrag alls eller bara den enklaste sortens brödjobb som varken stimulerar huvudet eller plånboken. Jag gillar det inte, men det är dags att gå vidare.

Det är långt ifrån ett enkelt beslut. Det har nog tagit mig uppåt två år att komma fram till det, inte inräknat alla perioder då och då när jag haft akut ekonomisk ångest. Sedan när jag väl tog beslutet har det tagit mig två månader att verkligen sätta igång.

Måste väl göra något åt den där ansökan, då …

Nya tider

Jag har tänkt på det ett tag, men i morse slog det mig att vardagslivet har blivit så mycket enklare bara det senaste halvåret. Redan för två år sedan kändes det som om de värsta småbarnsåren var över, men nu har vi plötsligt stora barn. Hur det nu gick till!

De går upp och klär på sig själva. Ibland är folk trötta och sura, och då kan det bråkas en del, men det normala är egen uppgång och egen påklädning. De käkar frukost utan annan assistans än brödskärning. De går på toa, borstar tänderna, packar sina väskor själva – ja, det kan man också bråka om, men för det mesta är det lugnt. De går till skolan själva.

Ja, det är helt absurt att de där små liven som låg på en filt och sparkade med benen nu går till skolan på egen hand!

Och sedan går de hem från skolan själva; nioåringen ringer och kollar att någon är hemma, hämtar sjuåringen från hans klassrum och så går de hem. Kommer in genom dörren, ropar "Hallå hallå, här kommer vi!", klär av sig ytterkläderna, tvättar händerna, hämtar en frukt och sätter sig med böcker eller dator.

De duschar själva, vi behöver bara hjälpa sjuåringen med att ställa in den trixiga värmen, de borstar tänder och klär av sig och somnar själva. Helt otroligt. Mina stora små barn!

Nu väntar jag bara på att de ska börja laga mat också, så är jag nästan helt bortrationaliserad!

Så kan en dag vara

I morse började jag dagen med att läsa i DN att Erik Helmersson tycker att situationen med våldsamma killar i Rosengårdsskolan ska lösas med individuella klassresor i valfrihetens tecken i stället för att vi gör skolorna bättre än alla. Det är en i och för sig inte ovanlig borgerlig/liberal åsikt, men han toppade det också med att insinuera att det är vänsterns fel, eftersom man vill "stoppa valfriheten". Jaja, väldigt grovt tolkat av mig men läs själv för all del.

Sedan fick vi nöjet att förklara för sju- och nioåringen 1) varför romer registreras (rasism) och 2) varför människor dör i Medelhavet (rasism).

Så det var ju en bra början på dagen!

Efter ett frukostseminarium, som i och för sig var trevligt men inte riktigt gav det jag förväntade mig, gick jag hem igen för att arbeta obetalt, genom att skriva klart ett dokument om feministisk stadsplanering. När det var gjort lyckades jag med det oerhörda konststycket att faktiskt få på mig träningskläderna och gå ner till gymmet för att springa intervaller på löpbandet. Tyvärr funkade det inte alls – jag har ett skov av min lilla åkomma och då vill huvudet inte vara med ibland – och eftersom jag inte gjort några reservplaner för gymbesöket i förväg, kunde jag inte samla mig tillräckligt för att göra något mer än ett par lätta benövningar innan jag packade ihop och gick hem igen. Försöker tänka att 20 minuters träning är bättre än ingen.

Så kan en dag vara i mitt liv.